Professor Klaus Solberg Söilen tvingades genomgå en distanskurs vid Harvard för att lära sig ”ifrågasätta omedvetna fördomar”. Här skriver han om sina erfarenheter av hur Högskolan i Halmstad använder sig av Harvards ideologiska omskolningskurser där det yttersta syftet verkar vara att sätta press på oliktänkare.
I våras tvingades jag genomgå en kurs i vetenskaplig metodik vid Harvard University. Det jag mötte där var långt ifrån vad jag hade förväntat mig. I stället för en neutral och stringent genomgång av kognitiva biaser i forskning, blev jag introducerad till en värld dedikerad till DEI-politik (Diversity, Equity, and Inclusion) – en ideologi som handlar om politisk konformitet snarare än om vetenskap. Var detta verkligen det renommerade Harvard, vars Business School jag hade besökt tidigare?
Min arbetsgivare, Högskolan i Halmstad, påbjöd mig denna distanskurs som en form av ”omskolning” efter att två studenter klagat på min undervisning. De två som sympatiserade med Hamas sade att jag hade uttalat mig ”rasistiskt”, men det enda jag kan minnas att ha sagt under mina föreläsningar i omvärldsanalys var att Israel har rätt att försvara sig efter attacken den 7 oktober 2023. På den tiden då våra lärosäten faktiskt var mindre politiska hade man direkt sett att det här bara var påståenden från två studenter i en stor klass och lagt ner ärendet. Men i den politiska verklighet vi nu lever i används sådana här incidenter som kanonmat – en möjlighet att sätta press på oliktänkande.
Sedan ett par år tillbaka har jag befunnit mig, ofrivilligt måste jag få lägga till, i någon form av kulturkrig – där nu även rektor och en samlad ledning styr genom identitetspolitik och krav på rätt tänkande, paketerat som ”värdegrund”, deras värden självklart, inte ens statens värdegrund, utan deras personliga tolkning av denna. Fyllda av den styrka som total kontroll ger vill de nu att alla anställda ska anpassa sitt sätt att tänka för att smälta in i denna nya ortodoxi. De som inte kan sparkas ska trakasseras till den grad att de till slut slutar självmant.
Harvardkursen marknadsförs som vetenskaplig metod, ett ämne jag själv har föreläst om i över två decennier på alla nivåer och därför kan lite om. Min senaste lärobok i ämnet, The Researcher’s Journey, kommer snart ut på Springer.
Redan från början blev det tydligt att vi inte skulle lista och diskutera olika former av kognitiva biaser, som jag hade förväntat mig, utan i stället helt och hållet fokusera på begreppet ”implicit bias” (som också är kursens namn), i den tolkning som föreläsaren gav – ett begrepp som saknar robust vetenskaplig grund och snarare framstår som en konstruerad idé för att styra hur vi förväntas tänka. Ett av mina svar på inlämningsuppgifterna speglar min reaktion på det vi fick presenterat (utdrag, översatt till svenska):
Jag uppskattade att kursen började med ett tydligt och till synes neutralt fokus på kognitiva biaser, baserat på vetenskapliga intervjuer och forskning. Det kändes som en vetenskaplig genomgång av hur biaser fungerar och hur vi kan bli mer medvetna om dem. [jag försöker alltid att börja med komplimang]
Men ju längre kursen pågick, desto mer snävt blev fokus på DEI-teman (mångfald, jämlikhet och inkludering). Jag förstår vikten av dessa frågor, men skiftet kändes mer politiskt än vetenskapligt. Många exempel handlade om hur kvinnor och minoriteter behandlas orättvist, vilket är viktigt, men det började kännas ensidigt och antydde ofta skuld eller skuldfrågor, särskilt riktade mot män.
Jag anser att [Harvard] universitet borde fokusera på vetenskapligt grundad utbildning i kognitiva biaser som påverkar alla, snarare än på DEI-specifika insatser. Träning i vetenskaplig metod, kritiskt tänkande och bias-identifiering kan hjälpa individer att bli medvetna om och utmana sina egna förutfattade meningar, vilket leder till bättre och rättvisare beslut. Inte detta.
Man kan tvinga mig att gå kursen, men inte att svara som organisatörerna vill – en överlevnadsteknik jag har lärt mig att utveckla under åren med kulturkrig, inte bara för att argumentera för mina övertygelser och försvara vetenskapen, utan i allt högre grad för att bevara min mentala balans.
Det stod snabbt klart att det inte var ledningens syfte på HH att skicka en professor som har föreläst i vetenskaplig metod i mer än två decennier för att lära sig vetenskaplig metod, utan just att genomgå denna omskolning i tänkande.
Det är nästan fascinerande att detta intellektuella förtryck pågår idag – och inte bara på den tid då kyrkan kom och knackade på hos Galilei för att få honom att ta tillbaka sina rön – om det inte vore för att vi ju egentligen borde ha kommit längre vid det här laget. I sak är dagens ledningar inte värst annorlunda än dåtidens ideologer. Ingen av dem vill att vi ska fördjupa oss i förståelsen för vetenskapliga förhållningssätt – vi ska snarare lära oss att lyda och tänka ”rätt”, då som nu.
Diskussioner om vetenskapens objektivitet och stringenta metodik var i princip obefintliga under kursens gång; i stället uppmanades vi att ”ifrågasätta våra undermedvetna fördomar” och acceptera en ny moralisk och politisk agenda. Jag kände mig som fången i en sekt.
Ett centralt tema i kursen var att ifrågasätta meritokratiska principer – det vill säga idén att alla individer ska ha samma möjligheter oavsett grupptillhörighet, såsom etnicitet eller kön – och i stället lyfta fram betydelsen av DEI (Diversity, Equity and Inclusion). I Sverige misstolkas ofta begreppet ”Equity” i DEI – medvetet eller inte, det vet jag faktiskt inte – som ”Equality”, alltså jämlikhet i bemärkelsen att alla ska behandlas lika. ”Equity” syftar dock på likvärdighet i utfall, vilket förutsätter att individer behandlas olika beroende på grupptillhörighet för att kompensera för strukturella ojämlikheter.
I en akademisk kontext kan detta innebära att det inte är de artiklar som sakkunniga bedömer som de mest vetenskapligt meriterade som bör publiceras, utan att prioritet ges till författare från underrepresenterade grupper, till exempel utifrån kön eller etnicitet. Enligt perspektivet om implicit bias anses det inte vara tillräckligt med så kallad ”blind review”, där granskarna inte känner till författarens identitet. Förespråkare för detta synsätt menar att manliga granskare ändå omedvetet tenderar att föredra texter skrivna av män. Mycket av detta bottnar i att klaga på män, som orsaken till att samhället är så fel som det är.
Man har utvecklat en serie ”grievance studies” enligt vilka det är synd om vissa grupper som en följd av att män har styrt. Det är de som styr dessa studier som får bestämma vem det är synd om – vilka grupper som räknas med – och vem det inte gäller. Det finns alltså även en oskriven rangordning av ”grievances” – vem det är mest synd om, näst mest synd om etc. – och ingen i denna kult tycker ens att detta är märkvärdigt eller har frågor om dess subjektivitet.
Vid Harvard har fokus på etnisk tillhörighet lett till särskild uppmärksamhet kring antagningsresultat. Judiska och asiatiska studenter har generellt presterat bättre än andra grupper, vilket har lett till förslag om åtgärder för att utjämna dessa skillnader. Den ökade betoningen på etnicitet har enligt flera bedömare samtidigt bidragit till en växande antisemitism på universitetet, problem som universitetet på inget sätt är villigt att erkänna.
Under kursen jag tog framställdes forskaren inte som en sanningssökare, utan som en potentiellt fördomsfull aktör som måste övervakas och styras. Detta påminner starkt om den politiska disciplinering som Mao Zedongs röda garde drev under kulturrevolutionen – med den skillnaden att detta sker vid ett högt rankat lärosäte och i vetenskapens namn, inte ute på den kinesiska landsbygden. Men kan det verkligen vara så illa?
Jag hade självfallet önskat att detta var ett manus till ett student-spex – en absurd och underhållande parodi. Men så är det tyvärr inte. Detta var, och är, på riktigt. Något som många av mina kollegor vid de större och mer etablerade lärosätena i Sverige, som trots allt kan stå emot den här typen av politisk press, har svårt att riktigt förstå. Särskilt de som inte befattar sig med samhällsvetenskaperna eller humaniora.
Varför sådana här historier inte kommer ut oftare vet jag heller inte med säkerhet. Antagligen delvis därför att vi har anställt en hel armé av professionella kommunikatörer som ser till att kontrollera all utgående kommunikation från våra lärosäten. Journalister som börjar gräva tystas ner eller får lukrativa avgångsvederlag. Public service verkar numera bara följa vad myndighetschefer säger, utan att ifrågasätta något. Det har blivit en översubventionerad megafon för offentlig sektor.
Det är en allvarlig utveckling som breder ut sig i akademin, särskilt på mindre och mer sårbara lärosäten i Sverige. Jag har observerat detta under lång tid, men utvecklingen har intensifierats de senaste åren. Mitt eget ämne, företagsekonomi (FEK), hotar förlora sin nyttiga substans på flera lärosäten, i takt med att utbildningarna fylls med allt fler floskler och subjektiva värderingar – allt i en smaklös gröt av inkompetens.
Forskare i entreprenörskap har aldrig startat ett företag. Forskare i redovisning kan inte göra en kassaflödesanalys – än mindre skriva ett årsredovisningsdokument. De som forskar i ledarskap har aldrig lett någonting över huvud taget. Det har blivit en absurd värld av så kallad ”lärdom”.
Program i nationalekonomi (NE) vid flera svenska lärosäten har varit särskilt hårt drabbade de senaste två åren – flera har lagts ner helt.
Ett mastersprogram i företagsekonomi vid Högskolan i Halmstad avvecklades, trots att studenterna var nöjda, programmet hade flest sökande, högst examinationsgrad och flest betalande internationella studenter samt byggde på stark forskningsanknytning. En del av kritiken mot programmet var att litteraturen som användes till stor del baserades på nobelpristagare i ekonomi – varav cirka 35 % har judisk bakgrund. I stället föreslogs en ökad användning av ”alternativ litteratur”, utan att detta specificerades, antagligen för att man inte visste eller egentligen var intresserade, utan bara försökte hitta en anledning att lägga ner programmet. Som resultat av att vi förlorade programmet har vi nu fått skära ner och spara i verksamheten.
När vi nu åter har skickat in ett nytt förslag till ett masterprogram fick vi i veckan ett preliminärt besked om att innehållet behöver förankras bättre hos två kvinnliga kollegor – varav den ena inte ens är disputerad, men ändå agerar som grindvakt för vad som anses vara akademisk kvalitet. Det finns en hel rad av sådana grindvakter i systemet, vars uppgift tycks vara att se till att inget släpps igenom som inte stämmer överens med ledningens värdegrund och värdestrategi.
Professorerna – de som ska garantera kunskapen – har i många fall blivit isolerade. När ledningen känner att de behöver akademisk tyngd, tar de i stället in externa professorer som betalas som konsulter och därför undviker att uttala sig kritiskt om någonting. Det är ett system så väloljat i sin kontroll att till och med Stalin skulle ha nickat gillande.
Det är inte bara svenska lärosäten som drabbas, utan även större och välrenommerade universitet utomlands – till exempel i USA – där mycket av detta tankegods har sina rötter i den franska tolkningen av Frankfurtskolans kritiska teori. Men i USA är också kritiken mot dessa ideologier betydligt mer allmänt accepterad och spridd än i Sverige. Man säger att ett lärosäte har blivit ”flipped” när ledningen helt tagits över av politiska ideologer. Det innebär att hela institutionen, via sin ledning, har lyckats vrida vetenskapens syfte från att söka kunskap till att driva en politisk agenda. Från den punkten går det betydligt snabbare att rensa ut oliktänkande.
Min erfarenhet från Harvard-kursen är talande – men kanske också en uppmaning till kollegor att engagera sig mera för vetenskapens integritet. Vi måste insistera på att vetenskapliga metoder och resultat bedöms utifrån sin evidens och inte sin politiska färg. Annars riskerar vi att tappa grunden för det akademiska uppdraget och förlora medborgarnas stöd. I sämsta fall får vi generationer av medborgare som väljer bort vissa universitetsstudier och i stället lär sig själva på internet, genom att följa lärare på gratis utbildningsplattformar, YouTube och företag som i stället väljer att träna upp sina egna medarbetare på plats.
Hur gick det då med klagomålen från de två studenterna? Jo, rektor skickade vidare ärendet som en polisanmälan till Statens ansvarsnämnd (SAN) efter en kort intern låtsasutredning, trots att jag tydligt förnekat studenternas påståenden och dessutom mottagit individuella, skriftliga intyg från nästan hela klassen som bekräftade att anklagelserna var falska. Men fakta tycks inte påverka DEI-ideologerna. SAN tog inte ställning i sakfrågan utan gjorde det de var skyldiga till – skicka vidare ärendet till åklagaren. Åklagaren satt på ärendet i över ett halvår, och det skickades fram och tillbaka mellan olika åklagare, tills ärendet slutligen lades ner ”i brist på bevis”. Det kunde jag ha förutspått, eftersom alla anklagelser var påhittade, men det är den verklighet vi lever i idag – där ideologer, som mer påminner om demagoger och som alltid får mig att tänka på Les Deux Magots, det kända kaféet i Paris. Demagogerna är de som förenklar och manipulerar för att vinna popularitet. Ideologer förtjänar trots allt lite mer respekt, tycker jag.
Jag hoppas att denna lilla krönika inte skrämmer upp någon i hängmattan, men att den i stället kan bidra till en och annan diskussion i sommarvärmen. Kanske kan den också vara ett stöd för dem som känner sig lika frustrerade och oroade. Vi reagerar alla olika när vi blir attackerade. Själv tenderar jag att jobba ännu hårdare med min forskning. Min kollega Gunnar Johansson på Högskolan i Halmstad bestämde sig för att sluta efter kulturkrigarnas trakasserier, vilket man kan läsa om i artikeln ”Högskolans trakasseriutredning underkänns av expert” i Hallandsposten här. Han valde i stället att skriva en bok om sina erfarenheter, ”Konsten att överleva mobbning – Att gå vidare när jobbet brutit ner dig”, som snart kommer ut. Så löp och köp den! Läs mer här.
Klaus Solberg Söilen
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦