Professor Fredrik Nyström berättar här bland annat hur han av ledningen vid Linköpings universitet förbjöds använda rasbegreppet i sin undervisning. Han kunde därför inte lära sina läkarstudenter att afroamerikaner av genetiska orsaker har ca 4 gånger förhöjd risk för angioödem, en potentiellt dödlig komplikation av blodtrycks- och hjärtsviktsmedicinen ACE-hämmare.
Jag är professor och överläkare i internmedicin vid Linköpings universitet sedan 2008. Jag är marinerad i, och har haft nytta av, det traditionella faktum att man som professor och specialistläkare i sin undervisning ska bygga densamma på forskning, gärna egen, samt klinisk kunskap och erfarenhet när man undervisar på läkarprogrammet, vilket jag gjort i över 25 år. Jag uppskattar det till att jag har haft sammanlagt över 3000 läkarstudenter som mina elever på läkarprogrammet. Jag uppmuntrades dessutom till att ge föreläsningar på många terminer (typ 2, 3, 5, 6 ,7 och 8, det har varierat beroende på curriculum) genom att jag då belönades med äkta, ”fria”, forskningsmedel, vilket är ovanligt numer inom universitetsvärlden. Detta var alltså medel som inte hade sökts för ett specifikt projekt utan som tillkom mig, och några få andra i samma position, som en bonus genom att jag hade så mycket undervisning så att det interna faktureringssystemet för min lön gick med plus. Jag fick under många år ganska stora summor till mitt forskningskonto från institutionen som följd av denna interna omfördelning av ekonomiska resurser.
Dessutom kom jag att få den stora glädjen att många läkarstudenter bad mig om att få göra sina fördjupningsprojekt med mig som handledare. Uppenbarligen uppskattade de mig som lärare och forskare. Efterhand, tror jag också, kom jag att få gott rykte som handledare, när studenter frågade sina äldrekursare om vilka forskande läkare som var bra. Denna kombination av kunnig, engagerad och också gratis arbetskraft plus forskningsmedel till driften för de projekt som utfördes var mycket givande, för både mig och studenter. De allra flesta projekt blev senare publicerade som minst en vetenskaplig artikel. Rekordet blev 18 artiklar från samma studie som drevs av mig och mina studenter under en termin.
Jag nominerades också som en av tre till det då finaste priset till lärare på läkarprogrammet, Kandidat kork. Flera av mina fördjupningsstudenter har också senare doktorerat, vilket har glatt mig mycket. Och då har alltså fördjupningsarbetet utgjort en betydande del av avhandlingen som således startat en ny forskarkarriär.
Efter att över 15 år passerat med denna lyckade symbiotiska kombination av undervisning och förhållandevis fri forskning blev jag emellertid informerad av en professorskollega, som satt i institutionsstyrelsen, att professor Preben Bendtsen som var socialmedicinare och hade som sitt fokus på (min personliga beskrivning) att förvandla svenskar till nykteristiska, ickerökande, lågfettkost-konsumerande motionärer protesterade mot att jag fick denna bonusforskningsersättning. Det framkom senare att han gjorde sitt yttersta i att dokumentera sin vetenskapliga och pedagogiska aversion mot min verksamhet inom universitetet och skrev en formell reservation mot att man stödde min forskning vars fynd inte alls passade med hans agenda om hur folkhälsan skall bli bättre. En pikant detalj var att professor Bendtsen vid sidan av sin universitetsverksamhet hade eget företag som slog mynt av hans idéer och teorier om hur man åstadkommer ”mer hälsa” utöver att man redan är frisk. Detta baserades på olika internetbaserade plattformar som han erbjöd som betaltjänst. Det torde stå utom allt tvivel att den undervisning jag bedrev, delvis baserat på min forskning, inte passade Prebens personliga och ekonomiska intressen. Jag föreläste exempelvis om nyttan med lågkolhydratkost, jag hade duktiga studenter som studerade effekter av rödvin, som visade sig vara mycket goda, samt visade att 5 km löpning räckte för att ge en majoritet av deltagarna tecken på cellsönderfall i hjärtats muskulatur. Allt detta i studier drivna av läkarstudenter, som ledde till vetenskapliga och uppmärksammade publikationer.
Sedermera kom tyvärr, för min del, Preben Bendtsen att bli prefekt, alltså chef, för den institution jag tillhörde. Som befarat, får man väl säga, krävde han ett möte med mig om min undervisning. Väl där visade han ett omfattande och detaljerat ”kontrakt” som jag skulle skriva på, utan att ha förberetts alls på detta. Klassisk härskarteknik. I kontraktet framgick det att jag framgent skulle garantera att inte tala om min forskning i undervisningen. Det fanns också detaljerade instruktioner om vad jag fick säga på mina föreläsningar i olika ämnen som indirekt berörde både hans och min forskning. Jag hade tillkallat facklig hjälp inför det mötet men det gjorde ingen större nytta för min del, den facklige representanten kunde inte hindra Preben att skälla på mig i hårda ordalag. Jag försökte försvara mig så gott det gick, säkert också jag i emotionell emfas. Men kanske den fackliga närvaron gjorde en viss praktisk nytta i och med att jag nu för första gången fick lära mig att det faktiskt finns möjlighet för en perfekt att ge en professor, trots att vederbörande har fast tjänst, sparken. Detta framkom när jag svarade Preben att dessa kontraktsskrivningar om vad jag får säga och inte, strider mot forskningsetiska läkar- och undervisningsprinciper på läkarprogrammet och således framtvingar mig av samvetsskäl att avsluta min undervisning. Han genmälde med att då är det ”arbetsvägran”. Det var en för mig okänd nyckelfras, men den innebär tydligen att även en professor kan få sparken.
Hur som helst slutade det hela med att ”kontraktet” aldrig blev underskrivet, just i det heta ögonblicket stod jag inte på mig att jag skulle sluta undervisa, jag blev lite chockad faktiskt. Först ett möte med ett kontrakt som jag inte visste något om, sedan insikten att det kanske var möjligt att bli sparkad för att man inte lyder den som är prefekt. Men efter all min tid som lärare hade jag god vetskap om att det inte alls är prefekten som bestämmer vilka som håller föreläsningar, och vad som sägs utan det är något som kommer från så kallade temagrupper, där jag var medlem i en eller flera under decennier, och fortsatt är. Jag kunde således senare avveckla stora delar av min undervisning och lämna över den till yngre och kunniga, och ofta av mig upplärda (ibland före detta doktorander) kollegor som tog över. Detta var förstås svårt, för att inte säga emotionellt krävande, för mig på många sätt. Jag hade vant mig vid att ha mycket god kontroll på hur jag skulle undervisa under de första 3-4 åren i utbildningen eftersom jag oftast också tenterade studenterna i dessa frågor. Att skriva tentafrågor var starkt integrerat med undervisning i temagruppsarbetet. Genom att först undervisa och sedan få feedback på vad som gått fram och blivit inlärt och förstått framgår ytterst tydligt när man rättar sammanlagt kanske 12 000 tentamina (3000 tusen studenter som har 4 tentor var på olika terminer, i regel är det bara en tentamen i slutet av varje termin). Jag klarade dock inte av att sluta undervisa inom områdena blodtrycksreglering och hypertoni vilket jag har gjort sedan jag själv doktorerade på det 1997. Men mina fria forskningsmedel som jag tidigare tjänat in varje termin, drogs in och därmed också den givande symbiosen mellan lärande och forskning som ofta kommit att påverka den svenska debatten om vilka hälsoråd man ger patienter i svensk sjukvård. Jag har emellertid kunnat kapitalisera en hel del på dessa tidigare publicerade verk, och har nu skrivit två aktuella populärvetenskapliga böcker: Radikalt lagom och Lighten the load on your shoulders!, på temat hälsa, varav den sistnämnda också fått ett visst internationellt genomslag.
Sedermera har Preben gått i pension och då trodde jag det skulle bli lite lugnare på undervisningssidan, men för bara några år sedan kom ett meddelande på mailen, från en vikarierande avdelningschef, att jag måste komma till ännu ett möte där också HR skulle närvara. När jag frågade vad det gällde fick jag inte veta agendan för mötet, bara att det var utomordentligt ”allvarligt och viktigt”. När jag väl var på plats visade sig att studenter hade uppmärksammat att jag använt begreppet ”ras” under föreläsningar. Detta har jag utan tvekan gjort i alla år, men i syfte att skydda vissa minoriteter. Närmare bestämt så har jag under alla decennier undervisat ansett det mycket viktigt att påpeka att afroamerikaner, enligt amerikanska studier där man oftast själv anger sin rastillhörighet, funnit stora risker med en viss blodtrycks och hjärtsvikts-medicin, ACE-hämmare.
Pikant nog har jag erfarit denna rasbestämningsmetod när jag gjorde min postdoktorala vistelse som disputerad specialist i Maryland på National Institutes of Health under två år då jag fått ett amerikanskt Fogarty-stipendium för vistelse där. Jag fick, som alla andra i samma position, välja mellan Hispanic, Caucasian, African-American eller Others om jag minns rätt. Ofta behövde jag också kryssa i att jag inte var amerikansk medborgare utan en ”alien” (och jag som tyckte det var en riktigt otäck film när jag såg den första gången som tonåring).
Betydelsen av ras för hur en del läkemedel fungerar har alltså under flera år utan tvekan kommit från en av mina många föreläsningar om blodtrycksreglering och högt blodtryck. Närmare bestämt så härstammar detta medicinska problem från ett av de allra vanligaste läkemedel som finns som sänker blodtrycket och motverkar hjärtsvikt, alltså ACE-hämmarna. Detta vanliga läkemedel kan i en frekvens på cirka 0,4% ge akut svullnad i svalget som gör det svårt eller omöjligt att andas, så kallat angioödem. Även om man har turen att hinna få professionell hjälp så blir det svårt att återskapa fungerande andning då det är mycket svårt att sätta in en tub (att som det heter, intubera) som passerar det svullna området. Angioödem är alltså ibland en dödlig biverkning. I amerikanska studier har man visat att de som själva identifierar sig som afroamerikaner har en cirka 4 gånger förhöjd risk för denna komplikation av genetiska orsaker vilka kopplade till rastillhörighet.
Jag förklarade således, vid detta möte med chef och HR, att det försätter mig en omöjlig medicin-etisk situation om jag inte får förklara att detta är genetiskt och alltså kopplad till ras och inte etnicitet (vita afrikaner har inte denna riskökning). Om jag inte får fortsätta skydda denna svarta minoritet, som ju förekommer i Sverige också, i min undervisning på ett korrekt sätt blir jag eventuellt senare delansvarig för att ha orsakat dödsfall. Detta som följd av att vi vid universitetet inte korrekt utbildat våra oftast mycket rasmedvetna och välmenande blivande läkarkollegor.
Så efter detta avslutade jag det sista kapitlet i min undervisning på läkarprogrammet. Det ringer fortfarande i mitt öra hur HR representanten, som av naturliga skäl inte har någon som helst medicinsk kunskap i ämnet ACE-hämmare och ras, proklamerade att ”vi har nolltolerans!” Men jag hade även här möjlighet att kunna överlämna detta svårnavigerade men mycket viktiga sjukvårds- och forskningsområde till en av mina tidigare doktorander som jag redan planerat skall ta över min professur så småningom. För min del löste sig det hela alltså ganska bra men jag undrar ibland om anledningen till att jag inte längre ombeds göra tentafrågor kanske beror på en oro att jag kunde vara fräck nog att då och då ställa en kontrollfråga ifall studenterna ännu känner till denna viktiga ”rasskillnad i det så kallade RAS systemet”. Det var den, som jag hittills tyckt, listiga minneshjälp jag brukade bjuda studenterna på. Det blodtryckssystem som ACE-hämmare påverkar kallas nämligen för RAS systemet, en förkortning för det mer omständliga uttrycket renin-angiotensin systemet. Men sedermera orsakade detta minnestrick ett fullständigt ras i min undervisningsinsats. Rasande tråkigt faktiskt, för min del.
En viktig anledning att jag med glädje tackat ja till denna att få skriva denna sommarkrönika är att jag också inom några år kommer att sluta som professor. Jag planerar nämligen i den kompletta akademiska frihetens namn att pensionera mig om ungefär två år. Då kan jag ta ut hela pensionen som statligt anställd. Jag kommer då lägga ännu mer tid på mina tre bilar som alla är gamla och trasiga men som ändå har mycket bättre prognos är de flesta människor. Jag har noga valt bilmärken där det finns bra reservdelstillgång. Jag beställde just en bränslepump och det slår mig att just den gamla pumpen har orsakat bilens startsvårigheter då trycket i det energigivande bränslet, jämför blod, varit alltför lågt för att kunna ge gnista i cylindrarna. Jag vet att jag byter bränslepump på under en timme, den sitter lättillgängligt till och det behövs inga mediciner som hindrar avstötning av denna viktiga bilkomponent. Tänk så mycket enklare än att byta människans pump vid en hjärttransplantation. Och jag kommer få svar på min teori om dålig pump som orsak till att bilen inte ville köra upp på Gotlandsfärjan (jag var med på 4 paneler under Almedalsveckan nu 2025) bara genom att vrida om startnyckeln. Mekanisk amatörbaserad bilforskning är otroligt mycket effektivare än att först passera en medicinetisk bedömning, söka forskningsmedel och sedan genomföra en studie som kanske är klar efter ett år om allt gått bra. Men bilmekande leder inte heller till andra rapporter i text än möjligen lätt krystade avslutningar på sommarkrönikor.
Jag vill rikta min tacksamhet till Academic Rights Watch som låter mig beskriva den här erfarenheten, eftersom det lättar på min samvetsbörda. Tro det eller ej men mitt engagemang för klinisk medicinsk forskning har haft sin grund i att det varit så givande att kunna ta den vidare till undervisning och därmed göra praktisk nytta i kliniken där jag och mina läkarstudenter möter patienter. Men jag kommer säkert kunna hitta ett vikariat för att fortsätta jobba lite kliniskt i perioder, även efter pension, det är ju sådan läkarbrist.
Fredrik H Nyström
Professor och överläkare i internmedicin, särskilt endokrinologi
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦