Fakta och forskning om könsskillnader hotar inte jämställdheten och missgynnar inte kvinnor utan kan hjälpa oss att ta fram samhällslösningar som är anpassade efter hur människor faktiskt fungerar.
Det har gått drygt ett år sedan min och makens (Erik J Olsson) bok Den mjuka staten kom ut och det mediala mottagandet av boken har varit mycket mer positivt än vi vågade hoppas på. Många i kommentarsfält ser också den könsdemografiska hypotesen som rimlig och sunt förnuft, men jag ser ett par bekymrande trender i texter och samtal om boken och dess idé: dels att boken misstänkliggörs med argument att det är ett omoraliskt och/eller patriarkalt arbete, dels att Erik framställs som ensam upphovsman (något som Susanna Popova framhärdar i sina artiklar om boken i Fokus – se här och här.) Dessa argument hänger givetvis ihop eftersom jag passar dåligt in i ett narrativ om boken som verktyg för kvinnoförtryck. Dessutom vill jag hävda att det vi skriver varken är omoraliskt eller misogynt, men att förtiga eller ljuga om den typen av forskning kan vara det.
Innan vi går in på varför vill jag set the record straight och bekänna att jag är särartsfeminist. Det är självklart för mig att alla, såväl kvinnor som män, ska ha samma möjligheter till självförverkligande, men vi måste ha en acceptans och förståelse för att alla har olika förutsättningar, personlighet, värderingar och intressen. Dessa påverkas delvis av kultur, men många har en genetisk komponent – det är således en fråga om både arv och miljö. Man måste också acceptera att det på gruppnivå finns skillnader mellan könen även om det givetvis inte säger något om hur en viss individ vare sig är eller bör vara.
Att forska om könsskillnader är varken att förfäkta essentialism, biologism eller moraliskt suspekt, utan som Caroline Criado Perez visar i sin bok Invisible Women – Exposing Data Bias in a World Designed for Men grundläggande för att skapa samhällen, tjänster och mediciner som är anpassade och säkra för båda könen. Men, invänder någon, om vi erkänner att det finns medfödda könsskillnader då riskerar vi att cementera förlegade könsroller, något som i sin tur riskerar att tvinga tillbaka kvinnor till hemmet och förstöra möjligheterna för de kvinnor som vill satsa på karriär! I den invändningen ligger en tyst premiss att det är neutralt och utan negativa effekter att som i vår kultur endast ha en könsroll där båda könen ska ta lika stort ansvar för barn, försörjning och hem. Att det skulle förhålla sig på det viset förtjänar att problematiseras inte minst med tanke på den utbredda stressrelaterade psykiska ohälsa som grasserar bland kvinnor. Kan det inte vara så att vi måste sluta ställa omöjliga krav på kvinnor att vi ska foga oss och värdera och bete oss som män?
På gruppnivå och över kulturer är några av de största könsskillnaderna de i intresse – kvinnor är mer intresserade av människor och relationer, män av saker och idéer – respektive värderingar – kvinnor dras mot omhändertagande och social harmoni, i stället för som män prestationer och status (Schwartz och Rubel) eller som man också kan uttrycka det kvinnor är ”hemcentrerade” och män ”arbetscentrerade” (Hofstede). Det är ytterst en fråga om prioriteringar när man inte kan få båda: om tonårsdottern får ätstörningar fortsätter du att jobba som vanligt (arbetscentrerad) eller prioriterar du ned arbetet för att fokusera på henne (hemcentrerad)?
Det är inte så att det ena könets värderingar är bättre eller sämre än det andra, utan båda behövs i organisationer och samhällsdebatten eftersom de balanserar varandra. Därför blir det dysfunktionellt när det maskulina sanningssökande sakfokuset utmålas som omoraliskt av det feminina pro-sociala människofokuset, ofta av rädsla för att någon kan komma att missgynnas av vissa idéer (läs gärna min sommarkrönika 2024 om forskningstabun.
Låt oss titta på ett par exempel på hur vetenskapsförnekelsen om könsskillnader har drabbat svenska kvinnor. Författaren, specialistsjuksköterskan och föreläsaren Mia Lundin visar i sin bok Nya Kaos i Kvinnohjärnan – balansera dina hormoner och signalsubstanser hur de kvinnliga könshormonerna interagerar med signalsubstanser och hur det samspelet påverkar det psykiska och fysiska måendet. Stress och hormonförändringar under livet (t. ex. i samband med puberteten, förklimakteriet och klimakteriet) kan för vissa kvinnor rubba den biokemiska balansen vilket kan orsaka stort lidande för den enskilda (och hennes familj). I USA där Mia drev flera kliniker inriktade på kvinnors hälsa fanns standardläkemedel att tillgå, men dessa är inte brett tillgängliga i Sverige vilket gör att svenska kvinnor får sämre vård. Mia skriver angående att kunskapen inom vården är låg rörande hur man ska behandla kvinnor med svår PMS och att de därför tvingas bli sina egna vårdgivare ”Är det så det ska vara i ett sådant ’jämlikt’ land som Sverige?” (s. 83).
Detta är samtidigt en patientgrupp med stort psykiskt lidande, ”fler sjukdagar och lägre produktivitet på arbetet” (s. 80). Hur går det ihop, borde detta inte vara en prioriterad grupp att hjälpa i ett jämställt samhälle? Svaret på det kan skönjas om man läser Lykke Eder-Ekmans eller Louise Bringselius texter där de problematiserar att lyfta fram information om kvinnors hormonella besvär eftersom det riskerar att få människor att dra generella slutsatser om att kvinnor t. ex. har lägre arbetsförmåga än män. Varken Lykke eller Louise verkar själva särskilt påverkade av den här typen av besvär så det är naturligt att de fokuserar på nackdelarna eftersom dessa i sin tur drabbar dem själva. Likaså är det förutsägbart att sådana som jag välkomnar debatten och tänker på hur mycket bättre jag hade kunnat må och prestera de senaste 30 åren ifall information, förståelse och behandling varit tillgänglig. Då faller också styrkan i deras moraliska argument eftersom det blir tydligt vad som ligger i den andra vågskålen, nämligen de ekonomiska konsekvenser och det lidande som inte avhjälps hos alla kvinnor som har besvär. Att vi får olika moraliska intuitioner baserat på våra livsupplevelser är självklart, men är det inte märkligt att den ena gruppen försöker minska den andras möjligheter att få hjälp genom att åberopa moraliska argument? Dessutom gör tillgång till adekvat behandling att kvinnor kan bli lika arbetsföra som dem som i dagsläget inte har besvär, vilket gör att det som kritikerna verkar oroa sig för inte längre blir ett argument som kan användas mot kvinnor i arbetslivet.
Ett annat exempel är ”pappa-månads”-reformen för att komma tillrätta med att kvinnors löneutveckling och pensionssparande börjar halka efter när första barnet föds. I stället för att ta hänsyn till att 200 miljoner års evolution som däggdjur har satt djupa spår i våra kroppar och psyken (Cat Bohannon ger många intressanta exempel i boken Eve – How the Female Body Drove 200 Million Years of Human Evolution försöker lagstiftaren komma till rätta med de ekonomiska konsekvenserna genom att ta bort möjligheten för kvinnor att ta ut hela föräldraledigheten och vara nära barnen när de är små. Resultatet av reformen blev dock det motsatta; när kvinnor förvägrades de tre ”pappamånaderna” började de ta ut i snitt fyra månaders obetald föräldraledighet (Inspektionen för socialförsäkringen )vilket ju snarare förvärrar problemet. En alternativ reform hade varit att när ett föräldrapar anmäler att de fått barn tillsammans så flyttas automatiskt en del av pappans pensionssparande över till mamman så att det blev ett aktivt val att ha individuellt och separat pensionssparande i stället. Att det är svårt för kvinnor att hinna med livspusslet eftersom jobbet tar för mycket tid kan också ses i Socialdemokraternas diskussion om allmän arbetstidsförkortning. Att detta problem blivit akut kan förstås i ljuset av Maja Larssons fantastiska bok Föräldrarnas födelse: 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i som förtjänstfullt visar att normerna kring föräldraskap förändras över tid och att det aldrig har varit så svårt för framför allt den bildade medelklassen att vara förälder som nu. Kraven på ett närvarande, engagerat och nu tydligen också ”gentle”-föräldraskap är i det närmaste omöjliga att leva upp till och kombinera med ett krävande heltidsarbete, särskilt för kvinnor. Att både medfödda faktorer och sociala normer kan bidra till t. ex. sjuktalen för stressrelaterad psykisk ohälsa bland kvinnor är något som måste kunna diskuteras sakligt om vi ska ha en chans att lösa samhällsutmaningar utan att samtidigt oundvikligt skapa nya.
Fakta och forskning om könsskillnader är alltså inte omoraliska, hotar inte jämställdheten och missgynnar inte kvinnor utan kan hjälpa oss att ta fram samhällslösningar som är anpassade efter hur människor faktiskt fungerar, i stället för hur vi önskar att verkligheten vore beskaffad. Att spela ner, förtiga, felrepresentera eller rent av ljuga om forskning som handlar om könsskillnader är alltså inte mer moraliskt, vilket vissa vill göra gällande, eftersom det kan få till följd att människor far illa, även de kvinnor som man påstår sig vilja värna. Forskningstabun kring könsskillnader är alltså negativa för både kvinnor och män och ett fullt legitimt forskningsområde för både män och kvinnor att vara verksamma inom. Många av de böcker, meta-analyser och översiktsartiklar som vi använder i Den mjuka staten har dessutom skrivits av kvinnliga forskare och flera av de mest gedigna verk vi lutar oss främst mot har kvinnliga förstaförfattare, t. ex. Janet Hyde, Rong Su, Deborah Tannen för att nämna några. Det är inget strategiskt PR-urval från vår sida utan en slump som jag förmodar avspeglar ett intresse från vissa kvinnliga forskare att vilja empiriskt undersöka om, och i så fall hur, kvinnors förutsättningar skiljer sig från mäns, vilka ju var de som forskningen utgick ifrån ursprungligen.
Precis som man måste bredda sina teorier och mätmetoder för att komma ifrån den WEIRD-bias i forskningen som uppkommit genom bekvämlighetsurval från ”Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic”-populationer måste man också ta hänsyn till kön. Att de som innehar opinions- och gatekeepingpositioner i medierna och akademin tar sig makten att osynliggöra forskning av, om och för kvinnor är problematiskt. I grund och botten vill jag tro att det är välmenat, men ironiskt nog kommer felslutet ur att man genom att anta att det inte finns skillnader mellan grupper drar slutsatsen att alla antingen är lika en själv eller bör vara det.
Forskning om könsskillnader i sig kanske inte är omoraliskt eller ett hot mot jämställdheten, men det betyder ju inte att Den mjuka staten inte är det, invänder någon då. Inte kan jag väl hävda att just den boken är positiv för kvinnor och jämställdhet? Jo, det är precis det jag gör; vår bok är konsekvensneutral, inte normativ och därför lika mycket för såväl kvinnor som män. Lita inte på ideologiskt färgade recensioner av de som har anledning att ljuga eller vilseleda om innehållet (exempelvis Brax och Marceta utan bilda dig en egen uppfattning genom att läsa boken.
Det är dags att se sanningen i vitögat och anpassa retoriken och samhällslösningarna efter verkligheten i stället för tvärtom. Det finns könsskillnader, det är moraliskt legitimt att belysa dem och kvinnor kan vara intresserade av att verka inom forskningsområdet.
Catharina Grönqvist Olsson
Författare, oberoende forskare och hemmafru
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦