Det kunde ha blivit upprinnelsen till en sedvanlig vetenskapliga debatt om islams påverkan på vikingakulturen. I stället blev textilarkeologen Annika Larsson fuskanklagad och förlöjligad. I en aktuell bok dokumenterar hon hur hon blev ett offer för en destruktiv cancelkultur.

Det var i september 2017 som Uppsala universitet gick ut med ett pressmeddelande där en forskare i textilarkeologi, Annika Larsson, menade sig ha funnit ordet ”Allah” i så kallad Square Kufisk skrift invävt på ett vikingatida brickvävt band som vid tidigare utgrävningar hittats i en grav från omkring år 900 på Birka. Upptäckten gjordes under arbetet med ett utställningsprojekt om vikingatida textiler som finansierades av Riksbankens jubileumsfond.

Det Larsson inte anade var att nyheten skulle bli början till slutet på hennes forskarkarriär.

Egentligen borde detta rön inte vara särskilt kontroversiellt. Det är känt att det fanns täta kontakter mellan Skandinavien och Centralasien under vikingatiden. Exempelvis är de flesta silvermynt som påträffats i Sverige islamiska och de förmedlar den islamiska trosbekännelsen i kufisk skrift. Även andra artefakter från dessa delar av världen har hittats i våra trakter. Svenska runstenar nämner också färder till delar av den muslimska världen. Omvänt omtalas skandinaver i olika arabiska källor från vikingatiden, varav Ibn Fadlan torde vara den mest kända.

Men det är en sak att vikingarna handlade med muslimska länder och ibland företog plundringsresor dit, en annan att påstå att islam skulle ha påverkat deras kulturella och religiösa föreställningar. Med detta sagt är detta inte det enda fyndet som antyder att det funnits sådan påverkan; år 2015 hittades en vikingakvinnas glasring med inskriptionen ”till Allah”. I en intervju säger Larsson:

Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkat av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden. Gravgåvor i form vackra kläder, fint sydda av exotiska tyger speglar knappast den dödes vardag, lika lite som våra dagars högtidskläder speglar vår egen vardag. Det rika materialet av gravgåvor bör snarare ses som materiella uttryck för underliggande värderingar.

Larssons rön blev en världsnyhet med artiklar och intervjuer i BBC, New York Times och The Guardian.

Att vitmakt-miljön inte skulle välkomna Larssons rön var tämligen förutsägbart. Men att forskarvärlden skulle reagera så starkt som den gjorde var inte lika väntat.

Det börjar med en serie inlägg på dåvarande Twitter av den amerikanska forskaren i konsthistoria, Stephennie Mulder, vid University of Texas at Austin. Ett något ovanligt sätt att gå i vetenskapligt svaromål på kan man tycka. Det Mulder tar fasta på är dels att man måste spegelvända och göra vissa modifikationer för att få det till ”Allah”, dels att de tecken Larsson anser sig ha upptäckt började användas först på 1500-talet. Larsson själv menar att det var vanligt att dölja religiösa budskap i en slags kufiska koder och att tecknen i fråga var vanliga redan flera hundra år tidigare men började användas på nytt på 1500-talet.

Det här kunde ha blivit en vanlig vetenskaplig kontrovers där olika ståndpunkter får brytas mot varandra tills någon form av konsensus uppstår. I stället blir Larsson förlöjligad och fuskanklagad, vilket leder till att hon i praktiken utesluts ur vetenskapssamfundet, på obestämd tid. Det oproportionerliga i forskarvärldens reaktioner på Larssons teser är kanske det som allra mest väcker anstöt.

Om de olika försöken att cancellera henne, utan att hon får en rimlig chans att försvara sig, berättar hon utförligt i Del 1 och Del 8 sin aktuella bok Viking Bliss: The Golden Age of Square Kufi  skriven i samarbete med den i Marocko verksamme islamexperten Muhammed Guennoun. Det är bitvis upprörande läsning. 

Efter Mulders kritik får hon hotfulla telefonsamtal på svenska och engelska av personer som ”ska berätta för hela världen” att hennes forskning är Fake News om hon inte drar tillbaka sina teser, för vilka hon påstås ha politiska motiv. 

Kommunikatörerna på Uppsala universitet blir nervösa och ändrar i pressreleasen om hennes rön. Ett positivt besked från en internationell tidskrift dras tillbaka och artikeln refuseras. Hon får inte längre ställa ut på utställningar eller hålla föredrag i sammanhang där hennes forskning är uppenbart relevant. Hon exkluderas från att delta i projekt som ligger väldigt nära hennes egna studier. Hon kritiseras med namn i medierna, även i Sveriges Radio, utan att få en chans att replikera. Bara för att ta några exempel som Larsson återger i stor detalj.

Det akademiska lågvattenmärket nås när Larsson kontaktar svenska representanter för Scholars at Risk vid Göteborgs universitet, en organisation som enligt hemsidan ”arbetar för att värna och skydda akademisk frihet” men som inte ens svarar på hennes mejl. Ibland är det tur att Academic Rights Watch finns.

För en forskare utan fast anställning är den praktiska konsekvensen av att bli exkluderad från forskarsamfundet att pengakranen stängs. Till slut går det inte att leva på forskningen. I Annika Larssons fall blev lösningen att ta ett vanligt jobb som personlig assistent inom vården. Efter att nyligen pensionerats fick hon möjlighet att ge ut boken på egen hand tack vare ett arv.

Academic Rights Watch tar inte ställning i vetenskapliga frågor, utan granskar ärenden från ett akademiskt frihetsperspektiv. Vår bedömning är att de som inte tror att det finns en cancelkultur i Sverige gör gott i att studera fallet noggrant för att få en provkarta på cancelleringens mekanismer, där grupptänkande och en ovilja att gå till botten med sakfrågorna är genomgående teman.

Ett lämpligt sätt för forskarsamfundet att ge Annika Larsson den upprättelse hon förtjänar vore att ta hennes och Guennouns bok på allvar, som ett sakligt inlägg i en pågående vetenskaplig diskussion. Det är centralt för forskningens trovärdighet att även obekväma forskningsresultat kan läggas fram och granskas. Det vore i så fall klädsamt om de som känner sig träffade utnyttjade tillfället att begrunda den egna rollen i den cancelkultur som boken dokumenterar med all önskvärd tydlighet.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦