Krönika av Jens Stilhoff Sörensen: censuren från Bryssel hotar den akademiska friheten

Tanken med EU:s sanktionsprogram mot individer var att det skulle riktas mot politiska ledare och enskilda oligarker eller militära ledare. Därefter har det gradvis glidit över till att riktas mot utländska akademiker och journalister.

Censuren från Bryssel har slagit till under julhelgen. Den här gången handlar det om den schweiziske och i Belgien bosatta författaren och pensionerade översten Jacques Baud, som blockeras från att använda konton, handla eller betala räkningar, samt från att resa inom eller till och från EU. Eftersom han är bosatt i Belgien är detta förstås extra besvärligt då han alltså inte heller kan resa till Schweiz där han är medborgare. Eftersom han inte får använda sina kontokort kan han inte handla mat och ingen får heller låna honom pengar till mat.

På ett vis hade ett regelrätt fängelsestraff här varit mer rättssäkert och i enlighet med mänskliga rättigheter, eftersom det åtminstone serveras mat i fängelser. Enligt egen utsago har grannar eller goda vänner kommit med mat till honom, men det är osäkert om detta är tillåtet.

Vem är då denna brottsling och vad har han gjort? Jacques Baud har ett förflutet som underrättelseofficer i den schweiziska armén och har tjänstgjort inom NATO och OSSE (Organisationen för säkerhet- och samarbete i Europa). Efter pensionering har han skrivit böcker och artiklar med analyser i säkerhetspolitik och geopolitik, särskilt med fokus på kriget i Ukraina.

Det är här skon klämmer. Hans analyser har av EU-politiker ansetts vara ryssvänliga och premiera ”ryska narrativ”. Han har inte brutit mot någon lag, inte fått någon rättegång och inte dömts i någon domstol, och därmed kan han inte juridiskt överklaga. Det är nämligen ingen juridisk process utan politiskt beslut som ligger till grund här (en diskussion om svårigheter att överklaga finns här och här). 

Hur går detta då till? Jo, antingen kan en person skrivas upp på en lista av någon EU-funktionär i EU-kommissionen och därefter sanktioneras, eller så kan det förberedas av ambassadörer i Bryssel för att därefter fattas beslut i ministerrådet. I Bauds fall har det senare skett, samt med hänvisning till FIMI (Foreign Information Manipulation and Interference).

Vad är då FIMI? Är det en lag? Nej. Kanske ett formellt rättsligt dokument eller åtminstone regelverk? Nej. Det är ett ”begrepp” som utvecklats av EU:s utrikestjänst för att användas inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Bauds överträdelser har heller inte definierats. Han har inte uttalat sig i rysk media eller samarbetat med några ryska institutioner. Han har skrivit böcker och gjort uttalanden om den säkerhetspolitiska utvecklingen som inte faller EU:s makthavare i smaken.

Enklast är kanske att nu läsa hans böcker och verkligen sätta sig in i hans analyser för att veta vad som är olagligt i EU (trots att det inte bryter mot någon lag). En gissning kan vara hans analyser att NATO har bidragit till att skapa konflikten i Ukraina och provocerat Ryssland (sannolikt misstänkt likt ”ryskt” narrativ?). Eller att han bedömt att NATO inte kan besegra Ryssland eller vinna i Ukraina (”ryskt narrativ”?). Var och en får spekulera själv eftersom det inte är beskrivit någonstans vad hans brott egentligen består i. Ändå straffas han.

Vi är redan vana vid regelrätt censur i Sverige och EU genom att EU-funktionärer bestämmer vilka utländska medier vi inte får titta på (EU:s censur av diverse ryska medier efter dekret av Ursula van der Leyen). Det nya är att även oliktänkande individer kan sanktioneras. Historiskt är det inte nytt. Dels känns det igen från skönlitteraturen (Orwell möter Kafka), men även exempelvis den ryske tsaren Nikolaj I (1825-1855) införde censur av utländska medier och ansåg att västliga (liberala) idéer var farliga. Även Josef Stalin utvecklade en paranoia med rädsla för ”västerniserade” medborgare eller idéer.

EU har helt enkelt inverterat detta och ser vissa utländska medier och idéer som farliga. I nuläget gäller det ryska men kan vid behov utökas till kinesiska, iranska, turkiska…? Bedömningen sker heller inte i domstol eller med hänvisning till lagstiftning, utan på politisk grund och av politiker. Den maktdelningsprincip som vi lärt känna sedan upplysningstiden med uppdelning av lagstiftande, dömande och exekutiv makt är heller inte applicerbar här. EU har helt enkelt fått sin egen politbyrå.

Sanktioner mot individer (och därmed censur) är relativt nytt. Tanken med EU:s sanktionsprogram mot individer var att det skulle riktas mot politiska ledare och enskilda oligarker eller militära ledare. Därefter har det gradvis glidit över till att riktas mot utländska akademiker och journalister, främst ryska men nu även av tyska

Därmed är censuren ett direkt hot även mot den akademiska friheten. Även om denna typ av fall normalt ligger utanför ARW:s fokus, så utgör denna inskränkning av åsikts- och yttrandefrihet i EU, och den repressionsapparat som byggts upp för att straffa oliktänkare, ett omfattande och omedelbart hot mot grundläggande friheter i Sverige. Utöver detta så innebär det en politiskt motiverad inskränkning och censur av vilka perspektiv och analyser som får förekomma och därmed ett hot mot forskningsfriheten inom ämnen som internationella relationer, internationell historia, freds- och konfliktforskning och historisk sociologi, för att nämna några.

Dessutom är svenska regeringen medverkande i denna process och Sveriges utrikesminister har röstat för sanktionerna av Baud. 

Vi har sextio års forskning kring ekonomiska sanktioner och vet en hel del om deras verkan (och här har Uppsalaforskare bidragit avsevärt, se referenser nedan). Den övergripande bilden är att de nästan aldrig uppnår sina syften och inte påverkar regimer. De drabbar civila, leder till mänskligt lidande och är utmärkta för att befästa smuggling och svarta marknader, men leder inte till politiskt önskvärd förändring. Det var också denna insikt som ledde till idén att ha mer riktade sanktioner eller så kallade ”smart sanctions”. Dessa skulle riktas mot regeringschefer, makthavare, men inte mot journalister eller vanliga medborgare.

Att sådana sanktioner nu används mot medborgare och drabbar invånare i EU som råkar ha politiskt felaktiga idéer är ett nytt och mörkt kapitel i Europas historia. 

Jens Stilhoff Sörensen

Docent och lektor i Freds- och Utvecklingsforskning med inriktning mot Internationella Relationer samt medlem i Academic Rights Watch

Referenser om sanktioner, se t.ex: 

Wallensteen, P (1971) Ekonomiska sanktioner. Prisma

Wallensteen, P (2011) A Century of Economic Sanctions: A Field Revisited. Routledge

Baldwin, D (1985) Economic Statecraft. Princeton University Press.

Dimitrijevic, V & V. Pejic (1994) “The Effects of UN Sanctions against Yugoslavia (Serbia and Montenegro). Belgrade Centre for Human Rights.