Många olika aktörer med stor makt och inflytande tycks ha varit alltför villiga att okritiskt acceptera, sprida, och agera på det narrativ som Christine Wennerås och Agnes Wold har skapat, skriver Guy Madison.
Sannolikheten är ganska stor att du känner till en artikel i Nature från 1997, författad av Christine Wennerås och Agnes Wold (W&W) eller i alla fall har hört talas om dess slutsatser. Att många gör det är ett skäl till varför det är högst relevant för forskarsamhället, och faktiskt för samhället i stort, att de data som Wennerås och Wold använde nu har analyserats igen.
Bakgrunden är, som W&W skriver, att ”disproportionate numbers of men still hold higher academic positions” (1997, 341). Även om akademin idag är betydligt mer jämställd än 1997 så är proportionen kvinnor bland professorer 32 procent över alla discipliner (SCB, 2022).
Detta speglar ett fenomen som spänner över alla samhällssektorer: ju högre upp i sociala hierarkier, desto större är proportionen män. Det gäller företag och näringsliv såväl som offentliga institutioner. Mer specifika och slående exempel är filmregissörer, filosofer, idrottare, innovatörer, kompositörer, militärer, politiker, schackspelare men även ledare för religiösa och kriminella organisationer. Hur väl detta än är dokumenterat på en beskrivande nivå är det fortfarande oklart vad det beror på.
Wennerås och Wold (W&W) nämner tre möjliga förklaringar: (1) ”women tend to be less motivated and careerorientated than men, …”, (2) ”women are less productive than men, and consequently their work has less scientific merit”, och (3) ”women suffer discrimination due to gender”.
För att studera detta valde de att titta på Vetenskapsrådets tillsättningar av forskarassistenttjänster. De begärde och fick, efter visst motstånd, tillgång till bedömningsgruppernas skattningar av de sökandes kompetens. Sedan skapade de ett mått på vetenskapliga meriter, baserat på bibliometriska data. De fokuserade således på den sista hypotesen (3), inte på (1) eller (2). W&W fann att de kvinnliga sökande hade 2,6 gånger högre meriter för samma kompetensskattningar än de manliga sökande. Deras slutsats blev att kvinnor systematiskt diskrimineras.
Ulf Sandström och Ulla Riis (S&R) har nu analyserat samma data, och noterar att det finns betydande olikheter bland de elva bedömningsgrupperna i hur de skattar kompetens. Sådan heterogenitet bör man kontrollera för, och när de gör det, och dessutom korrigerar ett antal andra fel och brister, kan W&W:s slutsats inte längre dras. S&R sammanfattar: ”The results of this reproduction and replication study reveal that W&W arrived at incorrect or inaccurate conclusions due to several methodological errors.” (S&R, 2025, 1332). Se även en populär artikel i Forskning & Framsteg (S&R, 2026).
Specifikt finner S&R att för de låga och medelhöga kompetensskattningarna (1.6 – 2.6) finns ingen skillnad mellan könen, men för de högsta (2.8 – 3.3) har män cirka 3 gånger högre meriter vid samma kompetensskattning (Figur 3). Siffrorna kan analogt med W&W tolkas som att det i själva verket är män som diskrimineras.
Denna slutsats vore emellertid också förhastad, då dessa data inte kan säga särskilt mycket om könsdiskriminering. Dels är samplet alldeles för litet (114-136 personer, beroende på analys), men framförallt så jämförs egentligen olika saker. Bedömningsgruppernas uppgift var att avslå eller acceptera ansökningar om finansiering – i form av en forskarassistenttjänst – baserat på de sökandes beskrivning av vad de ville göra med dessa resurser. Kompetensskattningarna var endast ett redskap i denna process, framtagna av bedömarna för att underlätta deras eget arbete.
Skattningarna var av tre slag: den sökandes vetenskapliga kompetens, och det föreslagna forskningsprojektets relevans och metodologiska kvalitet. Utifrån denna situation verkar det både troligt och rimligt att kompetensskattningarna påverkats av de två andra parametrarna, och att det leder till bättre beslut.
Men ironiskt nog analyserar W&W varken utfallet – om man får tjänsten eller inte – eller kvaliteten på ansökningarna. I stället lade de till meriter i form av bibliometri, under antagandet att kompetensskattningarna borde vara linjärt relaterade oavsett kön, och det fick bli det centrala. Slutsatsen bör alltså bli att vi ska bortse från om dessa resultat verkar indikera en fördel för manliga eller kvinnliga sökande. Det finns idag mycket bättre studier för att belysa den frågan, med starkare data och många fler deltagare.
Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig att W&W:s studie har brister. Att bedriva forskning av hög kvalitet är svårt, vilket är anledningen till att det tar många år att bli forskare, och ändå är det bara en minoritet av dessa som gör några väsentliga bidrag eller utmärker sig i konkurrensen. Ingen studie är perfekt, och vi har alla gjort studier som är mer eller mindre bra under resans gång.
Vad som däremot är oroande är om bristerna är systematiska och syftar till att uppnå ett visst önskvärt resultat. Den misstanken stärks av att W&W gjort sig kända som aktivister genom en serie debattartiklar i dagspressen. Men även det ska vårt system med akademisk frihet och öppen debatt och yttrandefrihet kunna hantera.
En mycket större och viktigare slutsats är hur fel det kan bli när många olika krafter i samhället samverkar åt ett visst håll. S&R redovisar förtjänstfullt det enorma inflytande som W&Ws arbete har haft och fortfarande har. W&W inbjöds att skriva en rapport till Utbildningsdepartementet (1996) och ytterligare en kommentar i Nature (2000). W&W:s artikel har enligt S&R citerats 814 gånger på Web of Science, 949 gånger på Scopus och cirka 2,300 gånger på Google Scholar, vilket är extremt höga siffror.
Många olika aktörer med stor makt och inflytande tycks ha varit alltför villiga att okritiskt acceptera, sprida, och agera på det narrativ som W&W har skapat, trots de ofta uppenbara vetenskapliga bristerna. Det handlar om aktivister, journalister, politiker, akademiker, och många anställda i våra samhällsinstitutioner, som inte vet hur gärna de vill att det ska vara sant att kvinnor är systematiskt förtryckta.
För att bara nämna några troliga följdverkningar av detta så har samhället satsat betydande resurser på ett problem som kanske inte ens finns, eller som i alla fall inte löses med de åtgärder man tagit till, resurser som kunde använts till mer och bättre forskning och undervisning. Vi har skapat ett intellektuellt klimat som präglas av avund och misstänksamhet mellan könen, där många av både kvinnor och män upplever sig vara missgynnade just på grund av deras kön, vilket ju är motsatsen till vad idén om jämställdhet syftade till.
Men det allra värsta är nog att hela detta fenomen under decennier har cementerat en föreställning om att kvinnor är hopplöst motarbetade och att vad de än tar sig för kommer att nå mindre framgång än män. Man kan knappast tänka sig något som skulle göra kvinnor mindre motiverade att satsa på en forskarkarriär. Tack och lov är det vetenskapliga stödet för denna dystra föreställning mycket svagt. Det har nu försvagats ytterligare av att ett av dess mest inflytelserika argument har fallit.
Guy Madison är professor i psykologi vid Umeå universitet och styrelsemedlem i Academic Rights Watch
Referenser
Sandström, U., & Riis, U. (2025). Reliability and validity of a high profile peer review study: Probing Wennerås and Wold’s data in Nature. Quantitative Science Studies, 6, 1315–1335.
Sandström, U., & Riis, U. (2026). Klassisk studie av könsdiskriminering håller inte för granskning. Forskning & Framsteg. https://fof.se/artikel/klassisk-studie-av-konsdiskriminering-haller-inte-for-granskning/
Statistics Sweden (2022). Personal vid universitet och högskolor 2021 (Rep. No. UF 23 SM 2201). Örebro: Statistics Sweden, Population Statistics Unit.
Wennerås, C., & Wold, A. (1996). Peer review favors males. Department of Clinical Immunology, University of Gothenburg Mimeograph. Report to the Ministry of Education.
Wennerås, C. & Wold, A. (1997). Nepotism and sexism in peer review. Nature, 387, 341-343.
Wennerås, C., & Wold, A. (2000). A chair of one’s own: The upper reaches of academe remain stubbornly inaccessible to women. Nature, 408, 647.