Justitiekansler Anna Skarhed har beslutat att godkänna nya regler för bland annat yttrandefriheten vid Filosofiska institutionen, Lunds universitet. Reglerna medger en vid tolkning enligt vilken kollegial kvalitetskontroll av forskning, t ex vid forskningsseminarier, numera är förbjuden. Beslutet, som riskerar att bli prejudicerande för den offentliga sektorn, innebär ett hot mot den akademiska friheten. Vi visar vad som gått snett i bedömningen och uppmanar JK att ompröva beslutet.

Som Academic Rights Watch tidigare berättat anmälde Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi i Lund (tillika en av grundarna av Academic Rights Watch), för ett år sedan Lunds universitet till JK för kränkningar av yttrande-, mötes- och informationsfriheten. Han anhöll om ha ett skadestånd för brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som ingår i Sveriges grundlag via regeringsformen, kap. 2.

Bakgrunden är att Olsson kritiserade en kollegas forskning vid flera tillfällen, bland annat vid ett forskningsseminarium, vilket ledde till att dekanen för humaniora och teologi i samarbete med institutionsledningen författade en promemoria i fem punkter:

(F1) Mellan kollegorna ska ingen form av kontroll, reprimander eller annan oönskad inblandning i den enskildes arbete förekomma.

(F2) Upptäcks missförhållanden ska de rapporteras till institutionsledningen som har ansvaret för att åtgärda dem.

(F3) Endast prefekten har rätt att kalla kollegor till enskilda medarbetarsamtal såvida inte denne delegerat uppgiften.

(F4) Ledningsuppgifter som att bevaka hur den enskildes forskning, doktorandhandledning och undervisning sköts ligger enbart på institutionsledningen.

(F5) Ett förbud mot ’ofta upprepad och överdriven kritik av enskilda kollegor’.

I PM förklaras också att ”[u]pprepade överträdelser av dessa ramar kan leda till varning, omplacering eller t.o.m. uppsägning”. Då föreskrifterna anges som gällande hela avdelningen för teoretisk filosofi JK-anmäldes universitetet separat av en av Olssons kollegor.

Olssons anmälan är daterad 2012-06-13. I beslutet, som kom drygt sex månader senare (2012-12-28), avslås skadeståndsanspråket med hänvisning till att det inte skulle röra sig om inskränkningar i Europakonventionens mening. Beslutet är undertecknat justitiekansler Anna Skarhed. Ärendet har föredragits av hovrättsassessorn Karin Annika Persson. I ärendets beredning har, står det, även byråchefen Karin Wistrand deltagit. Ursprungligen angavs enbart Persson som handläggare (i ett mejl till Olsson från JK:s registrator 2012-06-20). Den utökade juristgruppen antyder att det inte var ett helt lätt ärende för JK att utreda.

JK:s beslut väcker anstöt från akademisk synpunkt då föreskrifterna i promemorian medger en vid tolkning enligt vilken kritik och kollegial kvalitetskontroll av forskning, t ex vid forskningsseminarier, numera är förbjuden. Promemorian hotar därmed “the open communication of findings, hypotheses and opinions [that] lies at the very heart of higher education and provides the strongest guarantee of the accuracy and objectivity of scholarship and research” (Unesco:s rekommendation för högre utbildning).

Avdelningen för teoretisk filosofi innehåller ingen chef som berörs av reglerna. Det är alltså fritt fram för institutionsledningen att t. ex. ofta upprepa kritik, även ”överdriven” sådan, mot sina underordnade. Promemorian vänder sig inte mot kontroll, kritik etc. i sig utan bara om de sker mellan kollegorna i en avdelning, dvs horisontellt snarare än vertikalt (uppifrån och ner) i organisationen. Effekten av föreskrifterna riskerar bli att makten över forskningen och kvalitetskontrollen flyttas över från professorer och andra företrädare för professionen till linjechefer och managers.

Promemorian leder därför tankarna till New Public Management och den i media uppmärksammade avprofessionaliseringen inom skola, omsorg och polisväsende. JK:s beslut riskerar att ses som ett försök av en rättsinstans att förläna denna kontroversiella omdaning av den offentliga sektorn juridisk legitimitet.

Vi fokuserar nedan på yttrandefriheten och föreskrifterna F1 och F5 ovan samt på motsvarande artikel, dvs artikel 10, i Europakonventionen. Likande invändningar kan riktas mot JK:s bedömning av de övriga föreskrifterna.

Skyddet för yttrandefriheten i Europakonventionen

Artikel 10 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter lyder som följer:

Artikel 10 – Yttrandefrihet

1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Den som vill skaffa sig en överblick över hur denna artikel i konkreta fall tolkats av Europadomstolen, den högsta rättsliga instansen i Europa, hänvisas till Europarådets skrift Freedom of expression in Europa: Case-law concerning Article 10 of the European Convention on Human Rights (2007). Sidhänvisningarna nedan är till denna skrift om inget annat anges.

I korthet gäller att det finns tre villkor som måste uppfyllas för att formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som reglerar yttrande- och informationsfriheten ska anses rättsligt legitima:

1) De måste motiveras med ett av de i artikeln 10 uppräknade legitima syftena: ”statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet”.

2) De måste vara föreskrivna i lag. Det betyder att det måste finnas en lag som rättfärdigar formföreskriften, villkoret, inskränkningen eller straffpåföljden. Denna lag måste vara tillräckligt precis för att medborgaren ska kunna förutsäga de rättsliga konsekvenserna av sitt handlande.

3) De måste vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Detta krav har tolkats som att de måste svara mot ett ”trängande socialt behov” (”pressing social need”) och att den måste vara proportionerlig mot syftet.

Att någon döms till böter efter att omotiverat ha utpekat en annan person som kriminell kan t. ex. i Sverige under vissa omständigheter betraktas som en rättsligt legitim straffpåföljd. Förutsättning 1) är uppfylld då syftet med påföljden är att skydda medborgares ”goda namn och rykte”. Förutsättning 2) är uppfylld i Sverige där vi har en lag som förbjuder förtal. Man kan lätt förvissa sig om att denna lag verkar tillräckligt precis för att en medborgare ska kunna förutsäga vad som kommer att betraktas som förtal av rättssystemet. Förutsättning 3) är också uppfylld då ett bötesstraff framstår som väl avvägt i sammanhanget. Ett långt fängelsestraff hade inte uppfyllt detta villkor utan framstått som en oproportionerligt sträng reaktion från rättssystemets sida. Då alla tre förutsättningarna är uppfyllda är det inte fråga om en kränkning av yttrandefriheten.

Ett annat exempel, som vi ska återkomma till, får illustrera hur en inskränkning av en rättighet kan underlåta att uppfylla villkoren. Europadomstolen har funnit att ett förbud mot ”beteende som anses dåligt av majoriteten” (contra bonus mores) inte uppfyllde förutsättning 2) (Hashman and Harrup vs. The United Kingdom). Inskränkningen uppfattades som alltför oprecis då den ”did not give the applicants sufficiently clear guidance as to how they should behave in the future” (sid. 8). Då en av de tre nämnda förutsättningarna inte är uppfylld är det automatiskt fråga om en kränkning av rättigheten i fråga.

Eftersom precisionsaspekten är viktig i resonemanget nedan tar vi ännu ett exempel (som dessutom är dagsaktuellt). Ungern har nyligen i sin grundlag infört ett förbud mot yttranden som syftar till att ”violating the dignity of any ethnic, racial or religious minority” (IX.5). Venedigkommisionen, som lyder under Europarådet, fann med hänvisning till artikel 10 att “[t]he terms used in the amendment have potential for such a wide scope of application that they lack the clarity and precision needed to be in compliance with the condition that a limitation of the freedom of speech has to be ‘foreseen by law’”. Detaljerna finns i Venedigkommissonens rapport, Draft opinion on the fourth amendment to the fundamental law of Hungary, sid. 12-13.

Problem i JK:s bedömning

JK anger som föresats att betrakta förbudet mot kontroll, reprimander eller annan oönskad inblandning i den enskildes arbete (F1) och förbudet mot ofta upprepad och överdriven kritik av enskilda kollegor (F5) ur Europakonventionens perspektiv. JK måste alltså ställa sig följande frågor, enligt ovan:

1) Är föreskrifterna motiverade av någon av de i europakonventionen angivna legitima syftena?

2) Är föreskrifterna föreskrivna i lag?

3) Om syftet med föreskrifterna var legitimt enligt 1), var införandet av dem proportionerligt mot detta syfte?

För att det inte ska vara fråga om en kränkning av yttrandefriheten krävs ett jakande svar på alla tre frågorna.

I JK:s beslut saknas dock en systematisk genomgång av dessa tre frågor. Redan detta gör att man måste fråga sig om JK är förtrogen med europeisk rättspraxis kring mänskliga och civila rättigheter. Bristen gör hur som helst att läsaren tvingas rekonstruera JK:s uppfattning i dessa frågor.

Vad skriver då JK som kan tolkas som svar på fråga 1)? På sid. 6 anförs följande:

När det först gäller förbudet kollegor emellan mot kontroll, reprimander eller annan oönskad inblandning i den enskildes arbete samt förbudet mot ofta upprepad och överdriven kritik av enskilda kollegor kan dessa förbud inte förstås som att de utgör hinder för de anställda att framföra synpunkter på varandras arbete. Föreskrifterna reglerar endast i vilka former sådana synpunkter ska framföras. Det är uppenbart att förbuden har tillkommit i syfte att skapa ett gott arbetsklimat och god stämning vid institutionen. Det först nämnda förbudet innefattar såvitt Justitiekanslern uppfattar saken dessutom ett förtydligande om ledningsansvaret vid institutionen och måste läsas i samband med de övriga föreskrifter som också har ett sådant syfte. Förbuden kan mot denna bakgrund inte anses inskränka de anställdas yttrandefrihet i Europakonventionens mening utan får istället betraktas som en form av ordningsföreskrifter.

Ett förbud som innebär ett förtydligande av ledningsansvaret syftar därmed till att förebygga oordning, vilket är ett legitimt syfte enligt ovan. JK menar att detta gäller förbudet F1. Oavsett hur det är med den saken tillåter resonemanget inte JK att dra slutsatsen att detta skulle gälla F5. Syftet med denna regel är enligt vad JK själv slagit fast att ”skapa ett gott arbetsklimat och god stämning vid institutionen”. Detta syfte sammanfaller inte med syftet att förebygga oordning eller med något annan legitimt syfte. För att tala klarspråk: syftet att skapa ett gott arbetsklimat och god stämning på institutionen är helt enkelt inte så viktigt att det kan rättsligt motivera förbud som berör grundläggande rättigheter för akademiker. Det borde en justitiekansler kunna begripa. JK:s bedömning är uppenbart felaktig redan på denna punkt.

Även om syftet med reglerna befunnits vara legitimt följer det inte, i motsats till vad JK anger, att ”förbuden inte [kan] anses inskränka de anställdas yttrandefrihet i Europakonventionens mening”. För att den slutsatsen ska kunna dras återstår det ju, som sagt, att belägga dels att F1 och F5 är förskrivna i lag, dels att deras införande var proportionerligt mot syftet.

Uppfyller då F1 och F5 kravet att vara föreskrivna i lag inklusive att precisionsvillkoret är uppfyllt? Om detta sägs ingenting i JK:s beslut. I samband med diskussionen av F1 och F5 saknas laghänvisningar. Olsson klagade i sin anmälan på att förbudet mot ”reprimander” är för oprecist och tillåter en vid tolkning enligt vilken allvarlig forskningskritik också är förbjuden. (Han förde liknande resonemang angående de andra reglerna i den utredning han bifogade anmälan.)

Angående förbudet mot ofta upprepad och överdriven kritik kan följande anföras: Vad som anses överdrivet i vetenskapliga och inte minst filosofiska sammanhang kan förmodas variera med bedömaren. Vem som ska bedöma saken framgår dock inte av promemorian. Är det majoritetens uppfattning som ska vara vägledande? I så fall uppstår samma problem som med det av Europadomstolen diskvalificerade förbudet mot beteende som anses dåligt av majoritieten. Vidare kan man fråga sig hur många gångar man får upprepa kritik för att det ska anses ske ”ofta”. Räcker tre upprepningar, eller krävs det fyra eller fem? Förbudet brister alltså i precision i två avseenden. Det är därför uppenbart att det inte uppfyller precisionskravet. Det finns i JK:s utredning ingen diskussion av dessa i anmälan påtalade problem med promemorians föreskrifter.

Inte heller har JK bedömt frågan om det var proportionerligt mot syftet att införa reglerna i deras nuvarande form. Detta trots att Olsson reste denna fråga i anmälan. Givet att förbuden kan legitimt motiveras och är föreskrivna i lag uppstår ju frågan för vem de ska gälla och hur länge. Det mest rimliga svaret vore: för dem som var inblandade i konflikt och så länge denna råder. Men av promemorian framgår att reglerna gäller hela avdelningen (drygt 20 personer) utan någon begränsning i tiden.

JK: påstående i citatet ovan angående F1 och F5 att ”[f]öreskrifterna reglerar endast i vilka former sådana synpunkter ska framföras” är för övrigt såväl uppenbart felaktigt som ovidkommande. En reprimand exempelvis är enligt svenska akademins ordlista en ”allvarlig tillrättavisning”. Det är med andra ord innehållet och inte formen (om det viskas, hojtas, skickas per epost etc) som avgör om något är en reprimand. Yttrandet ”Nu måste du sluta förfalska dina forskningsdata” är t ex en reprimand oavsett i vilken form innehållet förmedlas. Ett förbud mot reprimander (F1) är alltså ett förbud mot ett yttrande med visst innehåll och inte en formföreskrift. JK:s påstående är i alla händelser ovidkommande då artikel 10 i Europakonventionen enligt ovan uttryckligen även gäller ”formföreskrifter”.

 Slutsatser

JK har inte gjort en fullständig bedömning av ärendets samtliga relevanta aspekter i enlighet med europeisk rättspraxis. Den slutsats som JK trots detta drar, att förbuden inte kan anses inskränka de anställdas yttrandefrihet i Europakonventionens mening, följer redan av detta skäl inte ur den argumentation som presterats.

JK:s beslut kan, då flera omständigheter som stöder anmälarens uppfattning inte beaktats, uppfattas som systematiskt ofullständigt till anmälarens nackdel, vilket vore en form av partiskhet. Justitiekanslern, som enligt hemsidan ska ”ha tillsyn över myndigheter och domstolar” och framför allt kontrollera att dessa följer lagarna, riskerar därför att själv ha brutit mot grundlagen, som föreskriver att ”[d]omstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet” (regeringsformen, kap. 1, § 9).

JK:s beslut till trots tyder det mesta på att det egendomliga har hänt att en hel forskningsavdelning vid ett stort svenskt universitet fått sina civila rättigheter kränkta enligt Europakonventionen. Överträdelsen pågår fortfarande (juli 2013), då universitetet vägrat upphäva promemorian. Fel och oegentligheter i hanteringen kan förekomma vid alla myndigheter. JK har dessutom en stor arbetsbörda och hanterar enligt hemsidan tusentals ärenden varje år. Inget av detta får dock hindra JK från att ompröva ett beslut vars uppenbara oriktighet sätter grundläggande fri- och rättigheter samt myndighetens egen trovärdighet på spel.