Efter turbulensen kring Eva Åkesson står Uppsala universitet inför en ny ledningskris. Styrelseordförande Carola Lemne har nämligen accepterat att samtidigt vara VD för Svenskt näringsliv. Vår analys visar på en grundläggande intressekonflikt som hotar universitetets institutionella autonomi mot bakgrund av internationella och europeiska överenskommelser.
Carola Lemne tillträdde ordförandeskapet för Uppsala universitet den 1 maj 2013 och hennes förordnande sträcker sig till den 30 april 2015. Lemne blir dock den 12 maj 2014 även VD för Svenskt näringsliv, en intresseorganisation som företräder ca 60 000 svenska företag. Ordförande i en universitetsstyrelse och samtidigt VD för Svenskt näringsliv – går det att kombinera? Flera Uppsala-professorer har reagerat på de dubbla rollerna med bestörtning, medan man från departementshåll inte ser några svårigheter. Statssekreterare Peter Honeth framhåller det istället som en fördel att en universitetsordförande har ”bred kompetens”.
Kritikerna menar bl.a. att det kan uppkomma intressekonflikter mellan uppdragen. Svenskt näringsliv är en intresseorganisation som ser samhällsfrågorna, inklusive högskolepolitiken, ur ett rent näringslivsperspektiv. Därtill kommer, framhåller skeptikerna, att organisationen har gjort en rad utspel som skarpt kritiserats av högskolornas företrädare och andra instanser för deras radikala, oakademiska inslag. Man har bl.a. lagt fram ett förslag som innebär att studenter inom konst och humaniora får lägre studiemedel därför att de har svårare att få jobb. Istället ska studiemedelssystemet gynna utbildningar som är anpassade till nuvarande arbetsmarknad, menar organisationen.
Svenskt näringsliv var vidare en av få organisationer som 2013 ställde sig positiv till regeringens utspel om högskolestiftelser. Förslaget sågades av så gott som alla tunga remissinstanser. T.o.m. annars så regeringstrogna Anna Skarhed, Justitiekanslern, avvisade idén. Det gjorde även över 1 000 akademiker i ett upprop som publicerades på Academic Rights Watch webbplats någon tid efter att vi offentliggjort vår egen, likaledes kritiska, analys.
På ett djupare plan ligger intressekonflikten i att högskolans egentliga uppdrag mot bakgrund av internationella och europeiska överenskommelser är betydligt mer komplicerat än den syn som Svenskt näringsliv företräder. Det framgår t.ex. av Europarådets rekommendation 1762 (2006), enligt vilken ett universitet ska uppfylla bl.a. följande principer om akademisk frihet och institutionell autonomi:
4.2. the institutional autonomy of universities should be a manifestation of an independent commitment to the traditional and still essential cultural and social mission of the university, in terms of intellectually beneficial policy, good governance and efficient management;
4.4. high costs and losses, however, could also ensue if universities moved towards the isolation of an ‘ivory tower’ and did not react to the changing needs of societies that they should serve and help educate and develop; universities need to be close enough to society to be able to contribute to solving fundamental problems, yet sufficiently detached to maintain a critical distance and to take a longer-term view.
Högskolan fyller alltså först och främst en viktig kulturell och social funktion som oberoende samhällskraft, något som även ekas i regeringens autonomiproposition. Högskolan måste visserligen samverka med det övriga samhället – i det har Svenskt näringsliv naturligtvis rätt – men detta måste ske på ett sätt som är ”sufficiently detached to maintain a critical distance and to take a longer-term view”. Det är där skon klämmer.
Liknande principer återfinns i Unescos internationella rekommendationer för högre utbildning. Där framgår att ”[a]utonomy is the institutional form of academic freedom and a necessary precondition to guarantee the proper fulfilment of the functions entrusted to higher-education teaching personnel and institutions”, varför “[m]ember States are under an obligation to protect higher education institutions from threats to their autonomy coming from any source”.
I Magna Charta Universitatum beskrivs autonomin också som grundläggande för själva idén om ett universitet:
The university is an autonomous institution at the heart of societies different organised because of geography and historical heritage; it produces, examines, appraises and hands down culture by research and teaching. To meet the needs of the world around it, its research must be morally and intellectually independent of all political authority and economic power.
Rent praktiskt betyder denna komplexitet i högskolans egentliga samhällsfunktion att det är högst väsentligt att personer som har en ledande roll inom högskolan inser vikten av att väga det kortsiktiga och långsiktiga samhällsintressena mot varandra, där större tonvikt ska läggas vid det senare.
Vi kan nu se med större tydlighet den konflikt som Carola Lemne ställs inför. Som VD för Svenskt näringsliv måste hon företräda ett kortsiktigt näringslivsperspektiv, på bekostnad av andra värden. Detta perspektiv går som en röd tråd genom organisationens konkreta förslag och ställningstaganden. Som styrelseordförande för Uppsala universitet måste hon istället finna den rätta balansen mellan samverkan med näringslivet och ett långsiktigt och i grunden viktigare demokratiskt och kulturellt samhällsuppdrag. Om hon går det ena intresset till mötes, fjärmar hon sig från det andra. Att kraftfullt företräda båda organisationernas intressen, på det sätt som en ordförande eller VD måste göra, är därför i praktiken omöjligt.
Rent konkret betyder detta att Lemne som företrädare för Svenskt näringsliv kan tvingas förespråka kortsiktig effektivitet och linjestyrning, och ett avskaffande av kollegialiteten. Lojalitet mot ledningen blir viktigare än att värna om yttrandefriheten, aktuell näringslivsrelevans viktigare än kvalitet. Som företrädare för universitetet måste hon istället göra tvärtom: föredra kollegialitet framför linjestyrning, yttrandefrihet och öppenhet framför lojalitet och slutenhet, kvalitet framför dagsaktuell tillämpbarhet.
Lemne har som bl.a. Praktikertjänsts VD och koncernchef redan ett starkt näringslivsengagemang. Risken är därför överhängande att hon väljer Svenskt näringslivs synsätt i konkreta fall. Lemnes dubbla uppdrag är därför ett hot mot universitetets autonomi. Om hon insisterar på att inneha båda uppdragen blir effekten att Sverige bryter mot såväl internationella som europeiska fördrag och principer som reglerar högskolornas autonomi.
Lemne måste alltså avsäga sig ett av uppdragen. Eftersom allt tyder på att hon inte förstår vari konflikten består ligger det nära till hands att dra slutsatsen att hon saknar insikt i universitetets natur och särart. En organisation kan inte ha en ordförande som inte förstår dess grundläggande principer. Lemne bör därför i första hand be regeringen om entledigande från uppdraget som styrelseordförande för Uppsala universitet.
EJO/MZ