I en ny JO-anmälan mot Lunds universitet riktas allvarliga anklagelser mot universitetet. Bakgrunden är att lektor Claus Persson berövas yttrandefriheten vid ett styrelsemöte. Hans protester leder så småningom till att han köps ut för en ansenlig summa skattepengar. Men egendomligt nog fortsätter Perssons prövningar även efter det att han lämnat universitetet.
Den historia som så småningom ska resultera i utköp under förnedrande former för Claus Persson, fil. dr och f.d. universitetslektor i informatik vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, börjar vid ett institutionsstyrelsesammanträde 2011. Ny studierektor ska utses och prefekten, Sven Carlsson, presenterar ett eget förslag som han vill att styrelsen ska rösta om. Enligt två ledamöters uppfattning borde omröstningen dock föregåtts av ett möte där styrelsen kunnat inhämta personalens synpunkter på valet av studierektor. Ordet är fritt och Persson önskar invända mot förfarandet. Men prefekten hindrar nu det för akademin så väsentliga fria meningsutbytet med orden ”som ordförande förbjuder jag dig att säga något!” Sedan väljs prefektens kandidat.
Persson ger sig inte utan reserverar sig mot beslutet, men reservationen accepterades inte och bifogades inte styrelseprotokollet. I det läget lämnar Persson in en skrivelse till fakultetsstyrelsen där han påpekar procedurfelen: förbudet mot att kritisera ordförandens förslag och bristen på kollegial förankring. Även det fortsatta förloppet är, precis som övriga uppgifter, noggrant dokumenterade i Perssons anmälan.
Till Perssons förvåning händer sedan ingenting. Han uppmärksammar dåvarande prorektor, Ingalill Rahm Hallberg, på händelsen vid styrelsesammanträdet men först i oktober 2012, ett år senare, får Persson kännedom om att det finns en tjänsteanteckning i ärendet. Av denna framgår dock att fakultetsledningen lämnat hans skrivelse utan åtgärd. Inte nog med det. Persson reagerar på att tjänsteanteckningen inte alls avspeglar innehållet i hans skrivelse. Enligt tjänsteanteckningen kritiserade Persson själva personvalet. Att han skulle ha invänt mot begränsningen av yttrandefriheten nämns inte med ett ord.
Perssons försök att få till stånd en korrigering leder ingen vart. Tvärtom börjar universitetet betrakta honom som besvärlig och, till slut, som icke önskvärd. Vid ett sammanträde i december 2012, där Persson tror att han ska få svar på sina frågor om den felaktiga tjänsteanteckningen, ställs han istället inför ett ultimatum: antingen accepterar han att köpas ut eller så blir han omedelbart avskedad med endast två månadslöner som ersättning. Det skäl som anförs är att Persson skulle vara en ”dålig lärare”. Närvarande vid mötet är, förutom Perssons facklige representant från SULF, Andreas Lundin, personaldirektören Ingrid Estrada-Magnusson, juristen Veronica Gummesson, säkerhetschefen Per Gustafsson och Ekonomihögskolans rektor Fredrik Andersson. Persson väljer det första alternativet: att bli utköpt.
Perssons anställning upphör den 31 januari 2014 och han lämnar universitetet med ett avgångsvederlag om 1,1 mkr, bekostat av svenska skattebetalare. Men Perssons prövningar är ännu inte över. Inför utbetalningen förser Persson universitetets lönehandläggare med ett jämkningsbeslut från Skatteverket av vilket det framgår att universitetet ska dra 39 % i skatt på avgångsvederlaget. Av oklar anledning väljer emellertid universitetet att dra 58 % i skatt.
Att Lunds universitet bortser från ett myndighetsbeslut från en annan myndighet, Skatteverket, gör att Persson återigen måste kontakta lönehandläggare och andra befattningshavare vid universitetet för att få klarhet i vad som hänt. När lönehandläggaren uppfattat Persson som hotfull per telefon, något Persson starkt förnekar, aktiveras universitetets ”arbetsmiljöansvar” som nu riktas mot den som under en lång period utsatts för en rad diskriminerande och ovärdiga åtgärder: Claus Persson själv. Han förbjuds kontakta valfri befattningshavare utan får enbart vända sig till universitetets säkerhetschef.
Det händelseförlopp som beskrivs i JO-anmälan aktualiserar flera av de problem inom högskolesektorn som vi tidigare rapporterat om:
– kritik av ledning leder ofta till olika former av repressalieåtgärder
– högre chefer stöder lägre chefer även om de beslut man fattat varit uppenbart felaktiga
– påstådda arbetsmiljöproblem tas som förevändning för att inskränka yttrandefriheten
– konflikter löses genom utköp av personal medan de grundläggande systemfelen förblir olösta
Perssons historia är rikligt dokumenterad men får, som sagt, ytterligare stöd från många oberoende fall där samma fenomen återkommer, t.ex. fallet med Twitterprofessorn. I en enkätundersökning som gjordes vid Lunds universitet 2011 framkom t.ex. följande:
- 7% anser sig vara utsatta för kränkande behandling framför allt av personer i ledande ställning.
- 40% är osäkra på att de kan säga vad de tycker utan att det får negativa konsekvenser för dem.
- Medarbetares förtroende för ledningen minskar ju högre upp ledarna sitter i LU:s hierarki. Medarbetarna har lägst förtroende för rektorsgruppen.
- Över 60 procent av medarbetarna anser att beslutsfattarna, dvs. cheferna, inte lyssnar på dem och inte tar deras idéer och förslag på allvar.
Perssons ärende ger en värdefull och detaljerad inblick i mekanismerna och beslutsfattarna bakom dessa nedslående siffror.
Det som gör historien ännu mer anmärkningsvärd är att den hade varit så barnsligt lätt att undvika. En vettig fakultetsledning hade naturligtvis omedelbart haft ett samtal med prefekten, inpräntat vikten av yttrandefrihet och akademiska värden samt försäkrat sig om att något sådant aldrig skulle inträffa igen. Därmed hade saken varit utagerad och mycken kraft hade kunnat sparas till konstruktivt arbete.
Men på något sätt är just det enkla så svårt vid Lunds universitet. Förklaringen är den i enkäten och annorstädes väldokumenterade osunda ledningskulturen, där själva roten till det onda tycks vara ett systematiskt och överdrivet odlande av lojalitetsrelationer. Genom att ”hjälpa” en lägre chef att dölja ett lagbrott försäkrar sig den högre chefen om dennes framtida totala lojalitet: I scratch your back and you scratch mine.
Möjligen har andra högskolor inte samma problem som Lund i det avseendet. Stockholms chefsjurist, Jenny Gardbrant, drar sig inte för att kritisera en prefekt i media. När prefekten godkände en toppolitikers fusklapp på den skriftliga tentamen uttalade Gardbrant i en intervju att prefektens bedömning ”inte varit helt i enlighet med regelverket”. Att en chefsjurist går ut i media och kritiserar en annan chef har nog aldrig hänt i Lund (men rätta oss om vi har fel). Gardbrant har för övrigt imponerat även i ett annat sammanhang: när vi påpekade att en studentuppsats mörkats av den tidigare SU-ledningen såg hon utan omsvep till att uppsatsen offentliggjordes på sedvanligt sätt. Det är förträffligt att se ledningspersoner som inte bara pratar fint om öppenhet utan faktiskt agerar därefter.
EJO/MZ