Botten nådd? Regeringens utredare vill införa Tredje rikets styrmodell inom högskolan

Det svenska grupptänkandet firar nya triumfer i en aktuell utredning av ledarskapet vid svenska högskolor gjord av Kåre Bremer, tidigare rektor vid Stockholms universitet. ARW konstaterar vid en historisk jämförelse med bestörtning att det som framförs väsentligen är nationalsocialisternas högskolereform vid maktövertagandet 1933, där en politiskt kontrollerad rektor härskar enväldigt och i förlängningen utser alla andra chefer och där kollegiala organ reduceras till blott rådgivande och i praktiken betydelselösa hörandeförsamlingar.

Med överföringen av Führer-principen på vetenskapen inleddes hösten 1933 en av de märkligaste episoderna i den tyska universitetshistorien. En preussisk ministerförordning tog ifrån högskolorna rätten att välja rektor och avskaffade omröstningsförfarandet i senaten. Senaterna blev blott rådgivande organ, vars rättigheter tillföll rektorerna. En andra förordning från den 3/4 1933, denna gång från riksministeriet, underställde rektorn ledarna för docent- och studentkorporationerna och förlänade honom ansenliga befogenheter: ’’Ledare för högskolan är rektor. Han lyder direkt under riksvetenskapsministeriet och är ansvarig inför detta allena.’’ Därmed förverkligades en politisk härskarprincip, vars användning på olika nivåer inom staten och samhället räknades till de mest påfallande resultaten av maktövertagandet. [originaltext]

Så inleds Hellmut Seiers artikel ”Der Rektor als Führer”, en studie av Tredje rikets högskolereform, vars yttersta syfte var att genom att demontera det vetenskapliga självstyret garantera en vetenskap i politikens tjänst. Då gällde det att säkra en vetenskap grundad på arisk rasbiologi. Reformen ledde till en politiserad dilettantvetenskap som till slut inte gick att upprätthålla. Talet om rektorn som Führer var ”en fiktion som förbleknade till en verklighetsfrämmande fras”, skriver Seier i sin konklusion.

Döm om vår förvåning när vi får läsa att Führer-modellen nu i allt väsentligt förordas som ett ideal för den svenska högskolan i en aktuell av regeringen beställd ”ledningsutredning” utförd av tidigare rektorn för Stockholms universitet Kåre Bremer. Där heter det inledningsvis (s. 21):

Utredningen föreslår att beslut i regel fattas i linjeorganisationen, viktigare beslut först efter beredning i kollegiala organ, att kollegiala organ ges ansvar för granskning och bedömning av kvaliteten i utbildningen och forskningen och att beslut om resursfördelning fattas i linjeorganisationen, efter beredning i kollegiala organ.

Här reduceras kollegiala organ till blott ”beredande”, i likhet med omvandlingen av de akademiska senaterna vid maktövertagandet. Vidare ska demokratin på institutionsnivå avskaffas (s. 21):

En konsekvens av att viktigare beslut i regel ska tas i linjeorganisationen är att prefektstyre är att föredra framför beslutande institutionsstyrelser. Utredningen föreslår att de universitet som har beslutande institutionsstyrelser överväger att införa prefektstyre.

Rektor ska nu i förlängningen utse alla andra chefer (s. 25):

Utredningen föreslår att akademiska ledare utnämns av överordnad chef och att utnämningen föregås av någon form av samråd med överordnad chef, eller eventuellt ett rådgivande hörande av kollegiet/medarbetare.

För att garantera den rätta politiska inriktningen på verksamheten ska rektor och styrelseordföranden regelbundet kallas till ”enskilt samtal” med ministeriet (s. 26-27):

Utredningen föreslår att nya styrelseordförande inbjuds till åtminstone ett samtal med ministern eller statssekreteraren samt att rektor varje år inbjuds till ett enskilt samtal med statssekreteraren, alternativt ministern eller chefen för universitets- och högskoleenheten.

Som slutkläm förklaras, föga överraskande vid det här laget, att det bara ska bara finnas en kandidat att rösta på när ny rektor utses (s. 28):

Utredningen föreslår att styrelsen endast lämnar en rektorskandidat till hörande och att omröstning med redovisning av röstresultat i siffror inte ska förekomma samt att lärare, övriga anställda och studenter antingen involveras i rekryteringskommittén eller får tillfälle att lämna sina synpunkter innan kandidaten presenteras för hörande.

Den skrivningen är så dum att den är svår att kommentera.

Vad är det då som är så viktigt att högskolan måste reformeras så på djupet? Denna gång är det givetvis inte rasbiologin som ska främjas utan näringslivets och arbetsmarknadens parter. Utredningen målar upp en situation där det blir allt viktigare att samarbeta med näringslivet, skapa jobb, konkurrera om resurser osv. Sådant som vi känner till sedan tidigare. I grunden är det inget nytt under solen: vissa kortsiktiga politiska intressen anses viktigare än demokratin och vetenskapen själva. Förr var det rasbiologi, nu är det kortsiktiga ekonomiska intressen, vem vet vad framtiden har i sitt sköte.

Nu gäller det med andra ord att bli effektiva och handlingskraftiga, och diktatoriska och auktoritära styrelseformer kommer ju alltid att vara snabbare än demokrati. Med samma argument kan vi avskaffa den svenska demokratin generellt.

Viktiga invändningar som rests av de lärare och forskare som konsulterats under utredningens gång tas inte på allvar. Angående det förväntade dilettantväldet konstateras följande (s. 115-116):

Som nämnts betraktas NPM [New Public Management] ibland som synonymt med toppstyrning utan kunskap om verksamhetens innehåll. Vi instämmer naturligtvis i kritiken av toppstyrning som saknar förståelse för verksamheten. Samtidigt menar vi att det är en felaktig bild och egentligen inte vad NPM innebär. Sådana avarter kan förekomma inom olika system, inte enbart inom NPM. Frågan är om ledningen av enskilda universitet och högskolor verkligen kan beskrivas som en avart av detta slag. I den mån det förekommer ska ledningsorganisationen naturligtvis reformeras och ersättas med en sådan där linjens chefer är akademiskt högt meriterade med god kunskap om verksamheten och lyssnar till och samverkar med den kollegiala organisationen.

Men vem som ska reformera ledningsorganisationen i sådana fall framgår inte.

Den kanske mest besvärande omständigheten är att utredningens slutsatser står i bjärt kontrast till Unescos internationellt överenskomna principer för högre utbildning, som just syftar till att förhindra att Tredje rikets och andra diktaturers akademiska misstag upprepas internationellt. Hur bortförklara detta obestridliga faktum?

Saken diskuteras helt kort på sid. 133-134, där en relevant del av Unescos dokument citeras i en fotnot:

Higher-education teaching personnel should have the right and opportunity … to take part in the governing bodies … and they should also have the right to elect a majority of representatives to academic bodies within the higher education institution. The principles of collegiality include academic freedom, shared responsibility, the policy of participation of all concerned in internal decision making structures and practices, and the development of consultative mechanisms. Collegial decision-making should encompass decisions regarding the administration and determination of policies of higher education, curricula, research, extension work, the allocation of resources and other related activities, in order to improve academic excellence and quality for the benefit of society at large.

Den första bortförklaringen är att ”UNESCO:s uttalande är inte juridiskt bindande för Sverige eller andra stater”. Underförstått ska Sverige bara följa internationella överenskommelser som man ingått om dessa är juridiskt bindande. Men om vi inte avser följa överenskommelsen, varför skrev vi då på den? Dessutom är överenskommelsen bindande i den meningen att Sverige och alla statliga högskolor i dokumentet förbinder sig att göra allt de kan för att implementera principerna. I artikel 74 står nämligen:

Member States and higher education institutions should take all feasible steps to apply the provisions spelled out above to give effect, within their respective territories, to the principles set forth in this Recommendation.

Den andra bortförklaringen är att ”[f]ormuleringarna är också allmänt hållna”. ”Exempelvis specificeras inte i vilka governing bodies eller academic bodies som lärarna och forskarna ska vara representerade.” Förklaringen är enkel för den som läser innantill: lärarrepresentationen gäller enligt dokumentet ”the governing bodies”, dvs. alla sådana.

Avsnittet avslutas med ytterligare ett klavertramp:

Utredningens bedömning är att högskoleförfattningarnas bestämmelser om att lärarna har rätt att utse ledamöter i de svenska lärosätenas styrelser, och att beslut om uppläggning, genomförande av eller kvalitet i utbildningen, och organisation av eller kvalitet i forskningen ska fattas av vetenskapligt eller konstnärligt kompetenta personer, i princip motsvarar de målsättningar som UNESCO formulerat.

Men detta kan inte stämma då Unesco enligt citatet ovan kräver att lärarna utgör en majoritet i beslutande organ, vilket inte är uppfyllt i de svenska lärosätenas styrelser där externa representanter är i majoritet.

Det bästa med Kåre Bremers auktoritära, historielösa och vetenskapsfientliga utredning är att den själv inte är bindande. Därför kan och bör den förbigås med tystnad av högskolornas ledningar, som istället bör försöka uppfylla Unescos riktlinjer i enlighet med vad Sverige tidigare lovat det internationella samfundet.

EJO/JSS/MZ

Liknande ärenden

Uppsala-studie om nedmonterad kollegialitet vid svenska högskolor

Biologer i uppror vid Göteborgs universitet: odemokratiskt prefektval bryter mot Unescos regler

Kollegialt inflytande minimalt när Lunds universitet väljer ny rektor: Unescos regler överträds

Stockholms universitet mörkade en magisteruppsats som kritiserade dåvarande rektor Kåre Bremers ledarskap

ARW uttryckte tvivel på valet av Kåre Bremer som ledningsutredare

 

This entry was posted in Akademisk frihet and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.