Hemliga kandidater, en beredningsgrupp som bara innehåller en lärar- och en studentrepresentant, ett universitetskollegium som sedan ska ”höras” men där lärarna inte längre är i majoritet. Förutsättningarna för ett rektorsval som uppfyller grundläggande principer om öppenhet och förankring i den akademiska verksamheten har kanske aldrig varit sämre i Lunds universitets snart 350-åriga historia.

När det är rektorsval i Lund kan allting hända. Förra gången röstade de flesta representanterna på Pär Omling, tidigare generaldirektör på Vetenskapsrådet, men på något sätt gick rektorskapet ändå till en annan kandidat: kontroversielle Per Eriksson. Även i det nuvarande valet står stora intressen på spel. Det gäller inte minst prestigeprojektet ESS – en jättelik planerad forskningsanläggning – som får starkt stöd av näringsliv och externa påtryckargrupper, men där lärare och studenter inte är fullt så entusiastiska. De galopperande kostnaderna riskerar gå ut över universitetets utbildning och övriga forskning, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap. Att driva ESS blir lika dyrt som att driva hela Lunds tekniska högskola (LTH).

Denna gång tar man därför inga risker med en av lärare dominerad valförsamling som väljer ”fel” kandidat. Istället inrättades under ledning av Eva Åkesson, tidigare prorektor i Lund och numera omtalad rektor i Uppsala, en ny enhet – universitetskollegiet – där lärarna bara har 50% representation och som enbart har en rådgivande funktion. Enligt Unescos rekommendationer för högre utbildning (§31) gäller att ”[h]igher-education teaching personnel … should also have the right to elect a majority of representatives to academic bodies within the higher education institution”. Denna internationellt överenskomna princip har Lund alltså valt att inte respektera. I universitetskollegiet är förutom studenter nu även administrativ och teknisk personal representerade.

Tidigare har Lunds universitet utmärkts sig för att ha behållit en hög grad av kollegialitet på alla nivåer i organisationen. I en färsk Uppsala-studie av kollegialiteten vid våra lärosäten som vi tidigare rapporterat om intog universitetet en hedrande delad förstaplats med Örebro. Det är olyckligt att man nu frångår kollegialitet och internationella principer i ett för universitetet avgörande beslut.

Den egentliga makten tillkommer dock inte universitetskollegiet utan beredningsgruppen. Här uppenbarar sig processens kanske största svaghet. Gruppen, som leds av styrelseordförande Margot Wallström, har bara fyra ledamöter: förutom Wallström själv ytterligare en extern styrelseledamot samt en student- och en lärarrepresentant tillika från styrelsen. Det räcker alltså att Wallström har stöd från den externe styrelserepresentanten för att hon med sin utslagsröst ska kunna driva igenom en egen kandidat. Lärar- och studentrepresentanten kommer i så fall inte att ha någon betydelse. Ett akademiskt försvagat universitetskollegium som bara ska ”höras” ställs sedan inför fullbordat faktum.

Det är alltså i princip möjligt för två externa styrelsemedlemmar att inom ramen för beredningsgruppen själva föreslå rektor som sedan, efter rutinmässigt ”hörande”, klubbas igenom av en universitetsstyrelse där majoriteten representerar externa intressen och tillsatts av regeringen. Hotet mot universitetets institutionella autonomi kunde knappast vara mer påtagligt.

Den tredje svaga länken är att listan över vilka som nominerats för rektorstjänsten är hemlig, vilket inte bara är akademiskt oacceptabelt utan står i direkt strid med de direktiv som beredningsgruppen fått av styrelsen: ” I sitt arbete ska beredningsgruppen genom hela processen säkerställa öppenhet och en god förankring inom universitet.” Det visar sig att universitetskollegiet inte heller får veta vem som nominerats. Frågan är hur de i så fall ska kunna bedöma beredningsgruppens förestående förslag på tätgrupp.

Ett sådant förfarande avvisas även på lärosäten som inte har Lunds långa akademiska tradition. När Linköpings universitet valde ny rektor 2011 satt förutom ordföranden Bengt Westerberg och vice ordförande samtliga sex lärar- och studentrepresentanter från styrelsen i beredningsgruppen. Det ger betydlig bättre förutsättningar för ett val med djup förankring hos såväl lärare som studenter. I en större beredningsgrupp är det inte längre möjligt för en extern ordförande att med sin utslagsröst kontrollera hela processen. Frågan som ställer sig är varför Lunds lärare och studenter måste nöja sig med mindre. Linköping i all ära, men ska inte Lunds universitet vara minst lika akademiskt trovärdigt?

Under nuvarande former har valet i Lund inte den akademiska legitimitet som man kan och måste kräva. Det kommer att orättvist belasta en ny rektor redan från börjar, oavsett hans eller hennes kvaliteteter. Det enda rätta vore, kunde man hävda, att valet avblåstes och att processen togs om från början.

Men för att spara tid och möda föreslår vi istället följande: ett snabbt beslut bör fattas om en utökad beredningsgrupp där samtliga lärar- och studentrepresenanter från styrelsen ingår, enligt Linköpingsmodellen. Denna utökade grupp om åtta ledamöter bör gå igenom alla ansökningar och nomineringar samt göra ett nytt urval. De kandidater som insisterar på att få vara hemliga bör strykas. Sedan kan processen i värsta fall få fortsätta som tidigare planerat.

Det skulle inte lösa alla problem och hela processen måste ses över inför nästa rektorsval, men det vore en rimlig konstruktiv kompromiss för att rädda universitetets ansikte i den akademiska världen. Om den nuvarande processen tillåts fortsätta riskerar den dessutom att fördjupa den klyfta mellan ledning och verksamhet som personalenkäter och en lång rad ”affärer” med all önskvärd tydlighet påvisat.

EJO/MZ