Uppsala universitet har nyligen antagit de s.k. Vancouver-reglerna som bl.a. innebär att man måste ha gjort ett konkret bidrag för att kunna hävda medförfattarskap. Men intrycket att initiativet kom från universitetets ledning bedrar. Som ARW kan avslöja antogs policyn efter att en doktorand, trots fakultetens och administrationens kompakta motstånd, anmälde sin prefekt för att denne tagit åt sig äran för en del av hennes arbeten. I den utredning som följde fick doktoranden i huvudsak rätt men det konstaterades samtidigt att universitetet saknade en policy på området samt att en sådan därför borde införas.
ARW har tidigare följt ärendet med Mojgan Seraji som fram till disputationen 2015 var doktorand i datorlingvistik i Uppsala. Som en del av avhandlingsarbetet utvecklade hon programvara för automatisk bearbetning av persiska (Serajis modersmål). Hennes problem börjar när prefekten på sin hemsida inför länkar till Serajis arbeten och påstår att det är fråga om ”resurser som hon [dvs. prefekten] varit med att skapa”. Seraji bestred att prefekten haft någon annan roll än att i ett tidigare skede korrekturläsa delar av avhandlingen.
Till saken hör att prefekten inte kan persiska.
Seraji försöker 2015 vid upprepade tillfällen få prefekten att ta bort uppgifterna på hemsidan. Hon kontaktar fakultetens utbildningsledare för att få hjälp, och Serajis huvudhandledare, Joakim Nivre, ber prefekten ta bort länkarna. Men inget händer.
I november 2015 träffar Seraji en universitetsjurist angående hur prefektens agerande ska bedömas juridiskt. Juristen konstaterar att det troligen inte rör sig om ett ingrepp i upphovsrätten. Däremot kan det enligt juristen vara ett brott mot Uppsala universitets regler om vetenskaplig oredlighet. I så fall ska saken utredas, enligt regelverket. Men ingen utredning görs.
Det hela leder till en bitter tvist, där Seraji inte får stöd från vare sig institutionen eller fakulteten, eller universitetet för den delen. Istället blir Seraji själv, med en klassisk härskarteknik i universitetsvärlden, anklagad för att med sin kritik ha skapat ”arbetsmiljöproblem”.
Det sker när Seraji ansöker om en internationell postdoc med förläggning till institutionen. Ansökan avslås av prefekten, dvs. den person som hon anklagat för oredlighet, med följande ord:
Jag kan inte godkänna ditt postdocprojekt av flera skäl. … Med anledning av de tidigare allvarliga arbetsmiljöproblem som har uppstått och som jag påpekat – senast i höstas – kan jag inte prioritera och bevilja din ansökan.
Prefektens agerande föranleder ARW att anmäla Uppsala universitet till Justitiekanslern (JK) för brott mot grundlagens repressalieförbud. Det är enligt grundlagen förbjudet att straffa en anställd för dennes yttranden. JK utredde saken och läxade upp cheferna, inklusive prefekten, för bristande förståelse för yttrandefriheten, även om man till slut fann att det inte kunde beläggas att denna frihet överträtts i detta fall.
Men Seraji gav sig inte, och till slut gick Uppsala universitet med på att utreda anklagelserna om vetenskaplig oredlighet från prefektens sida. I den detaljerade och vederhäftiga utredningen, gjord av Elisabth Engdahl (Göteborg) och Stephen Oepen (Oslo), konstateras – främst med hänvisning till Vancouver-reglerna, att Seraji haft rätt i stort. Dessa regler kräver att personer som hävdar medförfattarskap ska:
- ha gjort ett substantiellt bidrag till själva forskningen, och
- ha givit ett viktigt intellektuellt bidrag till skrivandet av rapporten, och
- accepterat den version som ska publiceras, och
- därmed accepterat ansvar för rapporten om frågor rörande dess tillförlitlighet eller integritet skulle uppkomma
Prefektens insats var enligt utredarna inte tillräcklig för att hon skulle kunna hävda medförfattarskap. Prefekten, heter det, ”does not meet several of the mandatory criteria for co-author status on this document” (sid. 15).
Utredningen konstaterar samtidigt att Uppsala vid tidpunkten för händelserna inte hade någon uttrycklig policy för hur medförfattarskap bör hanteras. Detta är såvitt vi förstår en anledning till att universitetet vad vi vet inte vidtagit några åtgärder mot prefekten. Utredningen utmynnar följaktligen i rekommendationen att universitetet borde anta sådana riktlinjer för att undvika liknande problem i framtiden.
Därefter antog Uppsala följaktligen Vancouver-reglerna som policy på universitetsnivå: ”För Uppsala universitet utgör denna rekommendation en utgångspunkt vid bedömningar av oberättigat hävdande av medförfattarskap, tillsammans med tidskrifters eventuella anvisningar och aktuell praxis inom vetenskapsfältet”, står det nu på hemsidan.
Om förhistorien bakom policyn finns emellertid ingen angivelse på universitetets hemsida, och kanske hör en sådan inte heller hemma där. Uppsala universitet har på senare tid i så fall hanterat detta ärende helt korrekt från myndighetssynpunkt.
Men sedan finns ju något som heter den mänskliga faktorn också. Kanske ska vi ändå inte glömma bort att Uppsala universitet har Mojgan Seraji att tacka för att man uppmärksammades på en lucka i regelverket – eller att lärosätets doktorander och andra juniora forskare efter hennes insats har större möjligheter att få fullt erkännande för sina forskningsarbeten än de hade tidigare.
Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet!
EJO/JSS/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦
Liknande ärenden
Uppsaladoktorand anklagade prefekt för vetenskaplig oredlighet: förbjöds söka forskningsmedel
ARW JK-anmäler Uppsala universitet: kritisk professor hotas med uppsägning
Uppsala universitet pressas av Haverling-affären: JK avgör ödesfråga för akademin