Inget hindrar en offentligt anställd från att uttrycka tankar, åsikter och känslor om arbetsgivaren och verksamheten. Rätten att göra det är tvärtom skyddad av grundlagen. Det slår Justitiekanslern fast angående latinprofessor Gerd Haverling, som tillrättavisades av chefer efter att ha kritiserat verksamheten. JK väljer dock att inte uttala kritik mot någon enskild chef och verkar i beslutet sensationellt nog öppna för möjligheten att göra avsteg från grundlagen.
Det var efter att bl.a. ha kritiserat en tillsättning av en lektor som latinprofessor Gerd Haverling i Uppsala fick en skrivelse med rubriken ”Arbetsgivarbeslut”. I skrivelsen, som var undertecknad av institutionens prefekt, Beáta Megyesi, angavs bl.a. att Haverling inte ska ”involvera sig i administrativa frågor utöver de ramar som ges av det kollegiala styret” och att hon ska ”framföra synpunkter eller kritik på ett konstruktivt sätt genom samtal med den det gäller och vid behov med stöd av tredje part”.
Skrivelsen avslutades med hot om uppsägning: ”Följs inte ovanstående beslut kan fråga om disciplinansvar eller i sista hand skiljande från anställning komma att prövas av personalansvarsnämnden”.
Något år senare fick Haverling en skriftlig ”erinran”, denna gång undertecknad av fakultetens dekan, Coco Norén, där föreskrifterna väsentligen upprepas. Där heter det bl.a. att Haverling ”involverar sig i frågor utanför sitt ansvarsområde som överskrider det kollegiala styret”. Även i denna skrivelse hotas det med skiljande från tjänsten: ”För det fall Gerd Haverling framöver åsidosätter sina åligganden i anställningen, kan fråga om skiljande från anställningen av personliga skäl aktualiseras”.
ARW reagerade genom att anmäla Uppsala universitet till Justitiekanslern (JK) för överträdelse av den i grundlagen skyddade yttrandefriheten. Så här skrev vi i anmälan:
Till skillnad mot vad som hävdas i Noréns skrivelse framstår Haverlings kritik – som återges i de e-postmeddelanden som ingår i erinran – som sakligt motiverad, adekvat och återhållen. De kritiska synpunkterna gäller uteslutande, direkt eller indirekt, vetenskapliga angelägenheter.
Vi fortsatte:
Skrivelserna innehåller dessutom felaktigheter vad gäller en professors arbetsuppgifter. I erinran lämnas exempelvis uppgiften att Haverling åsidosatt sina åtaganden i tjänsten genom att involvera sig i administrativa frågor utöver de ramar som ges av det kollegiala styret.
Detta strider, menade vi, mot den svenska yttrandefriheten, som ger arbetstagare en generell rätt att yttra sig i olika frågor. Detaljerna om vår anmälan och liknande fall återfinns nedan under ”liknande ärenden”.
I JK:s aktuella beslut i ärendet från 2017-07-21 får vi medhåll på denna viktiga punkt:
Det är visserligen arbetsgivaren som leder och fördelar arbete även i offentlig verksamhet och ansvarsfördelningen inom verksamheten kan vara reglerad. Den anställda har dessutom en lojalitetsplikt. Inget av detta hindrar dock en offentligt anställd från att utrycka tankar, åsikter och känslor om arbetsgivaren och verksamheten. Rätten att göra det är tvärtom skyddad av grundlagen och detta gäller vare sig synpunkterna är befogade eller inte och oavsett vilket ansvarsområde arbetstagaren har. Det spelar heller ingen roll om synpunkterna framförs internt eller till medier. Att arbetsgivaren inte måste hålla med om eller rätta sig efter synpunkterna är en annan sak. Det väsentliga i detta sammanhang är rätten att fritt yttra sig utan att riskera någon form av negativa konsekvenser.
Megyesi och Norén har med andra ord på denna punkt missförstått den svenska yttrandefriheten.
JK ger i detta sammanhang hela ledningen vid Uppsala universitet en högst befogad bakläxa:
Jag förutsätter … att ledningen för Uppsala universitet, mot bakgrund av det inträffade, överväger hur man inom universitet kan öka medvetenheten om de viktiga frågor och inte sällan svåra bedömningar och gränsdragningar som aktualiseras av detta beslut.
Så långt de för yttrandefriheten och den akademiska friheten goda nyheterna. De inte fullt så goda nyheterna är att JK, trots tillrättavisningarna ovan, inte finner tillräcklig grund för att formellt rikta kritik mot vare sig Megyesi, Norén eller Uppsala universitet.
Här skymtar en djupt problematisk aspekt av JK:s beslut, som tarvar några stycken att förklara och reda ut.
Yttrandefriheten såsom den regleras i svensk grundlag innebär att endast inskränkningar som är föreskrivna i lag är tillåtna. Riksdagen, dvs. folkets representanter, måste alltså godkänna varje inskränkning genom att stifta motsvarande lag. I Sverige finns det t.ex. lagar som förbjuder förtal och hets mot folkgrupp m.m. Utan lag kan yttrandefriheten inte begränsas. Detta står klart och tydligt i 2 kap. 20 § regeringsformen (RF).
Det mest uppseendeväckande med JK:s beslut är att man verkar vilja öppna för inskränkningar av yttrandefriheten utan lagstöd.
Den första indikationen på detta finner vi på sid. 3 i beslutet (vår kursivering):
Enligt 2 kap 1 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Denna yttrandefrihet får i princip bara begränsas genom lag och då i enlighet med de förutsättningar som anges i 2 kap 20-25 §§ RF.
Varför kvalificeringen ”i princip”? Finns det alltså undantag? Det vore i så fall inte förenligt med grundlagen såsom den faktiskt är formulerad.
Att det inte rör sig om ett skrivfel visar ett annat beslut som kom i dagarna. Det rör en doktorand som efter att ha kritiserat samma prefekt, Beáta Megyesi, för vetenskaplig oredlighet fick beskedet att hon inte får förlägga en postdoktjänst till institutionen. Även i detta beslut står att yttrandefriheten får ”i princip” bara begränsas genom lag osv.
Den andra indikationen på att JK vill öppna för inskränkningar av yttrandefriheten utan lagstöd kommer på sid. 4 i beslutet:
När det gäller den första omständigheten, att Gerd Haverling sägs ha uttalat sig otillbörligt om kollegor, konstaterar jag att även en offentlig arbetsgivare måste kunna ha synpunkter på hur man uttrycker sig om varandra på en arbetsplats. Arbetsgivaren måste också kunna reagera på t.ex. personangrepp och trakasserier utan att det betraktas som en otillåten inskränkning av arbetstagarens yttrandefrihet.
Vilken sorts ”måste” det här är fråga om framgår inte. Om det är ett juridiskt ”måste”, var finns i så fall stödet i lag? JK blir oss svaret skyldig. Problemet är att ”personangrepp” och ”trakasserier” inte är juridiska termer som förekommer i någon svensk lag.
Läsaren kan nu börja lägga ihop två och två och koppla detta till JK:s ovanliga kvalificering av regeringsformens föreskrift enligt ovan. I så fall blir kontentan att grundlagens krav på lagstöd vid inskränkning bara gäller ”i princip”, dvs. så länge som det inte handlar om arbetsmiljön inom det offentliga. Om arbetsmiljön av cheferna upplevs som hotad får man göra avsteg från grundlagen och införa godtyckliga begränsningar, med hänvisning till luddiga och juridiskt oklara begrepp som ”personangrepp” och ”trakasseri”.
Här blottläggs ett slags arbetsmiljöfundamentalism som, i strid med den svenska konstitutionen och demokratiska grundsatser, sätter arbetsmiljön före yttrandefriheten. Att en svensk justitiekansler hyser sådana uppfattningar är ofattbart och oacceptabelt.
Slutsatsen blir nu, för Megyesis och Noréns vidkommande, att även om vissa av deras formuleringar ”framstår … som mindre väl genomtänkta från ett yttrandefrihetsrättsligt perspektiv” drevs enligt JK båda huvudsakligen av det goda syftet att förbättra arbetsmiljön genom att förhindra Haverling att uttrycka sig på ett visst sätt mot sina kollegor:
Båda skrivelserna handlar till största delen om hur Gerd Haverling uppges ha uttryckt sig mot kollegor på arbetsplatsen och varningarna eller erinringarna synes i första hand anknyta till den omständigheten. Mot den bakgrunden finner jag inte tillräcklig grund för att rikta någon kritik mot Beáta Megyesi, Coco Norén eller Uppsala universitet.
Liknande resonemang förekommer i andra beslut som nuvarande JK:n Anna Skarhed skrivit under. Där framhålls också vikten av att införa inskränkningar av yttranden om detta sker i syfte att främja en god arbetsmiljö. ARW har tidigare kritiserat sådana resonemang för att strida mot grundlagen.
Skarhed har försökt begrunda högskolornas inskränkningar av yttrandefriheten i arbetsmiljöns namn med hänvisning till att det bara skulle röra sig om formföreskrifter som inte reglerar yttrandenas innehåll. ARW har dock visat att detta i flera fall varit osant. JK har på begäran inte velat rätta besluten.
Det nya i Haverling-beslutet, förutom att JK numera anser att det rör sig om ”viktiga frågor”, är att JK tycks lämna uppgiften att grundlagens föreskrift om lagstöd vid inskränkningar bara gäller ”i princip” och att det går att gör godtyckliga avsteg från grundlagen, nämligen om syftet är att förbättra arbetsmiljön.
Man kan förstå denna nya tanke som ytterligare ett försök av Skarhed att upplösa det dilemma som hennes uppenbarligen djupt förankrade allmänna avsky mot ”personangrepp” och ”trakasserier” och däri grundade tidigare beslut försatt henne i.
Men därmed har hon också visat att hon är olämplig som justitiekansler. En JK får aldrig börja problematisera och kvalificera den grundlag som hon är särskilt satt att värna. Det enda rimliga hade varit att säga att grundlagen gäller utan wenn och aber och att chefer inom det offentliga bara får agera mot personangrepp och trakasserier i den mån det rör sig om yttranden som faller under någon inskränkning som har lagstöd, t.ex. förtal.
Det hade i så fall följt att såväl Megyesia som Norén kränkt yttrandefriheten utan att det finns några förmildrande omständigheter att åberopa. De har agerat mot Haverlings yttranden trots att inget i den bevisning de angett tyder på att hon skulle ha förtalat någon eller sagt något som av annan anledning inte är tillåtet enligt lag.
Då de tillrättavisande skrivelser som Haverling fått innehåller formuleringar som enligt JK framstår som ’’mindre väl genomtänkta’’ och skapar osäkerhet kring yttrandefriheten, förutsätter vi att universitetet kommer att upphäva skrivelserna med omedelbar verkan.
Anna Skarhed är nu 65 år fyllda. Det finns alltså möjlighet att göra en diskret sorti och lämna plats för en yngre förmåga, företrädelsevis någon som har större integritet och respekt för grundlagen och, inte minst, ämbetet.
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦
Liknande ärenden
ARW JK-anmäler Uppsala universitet: kritisk professor hotas med uppsägning
Uppsala universitet pressas av Haverling-affären: JK avgör ödesfråga för akademin
Uppsaladoktorand anklagade prefekt för vetenskaplig oredlighet: förbjöds söka forskningsmedel
Justitiekanslern förbryllar: godkänner munkavle för lundafilosofer
Kränkande akademi? Medarbetarenkät i Lund spelar NPM i händerna