Uppsala universitet pressas av Haverling-affären: JK avgör ödesfråga för akademin »

Ska interna kritiker få tystas ner med hänvisning till en ”god arbetsmiljö” eller ska vi ha en öppen och saklig debatt på våra högskolor så att vi gemensamt kan säkra verksamhetens kvalitet? Denna ödesfråga för Sverige som kunskapsnation avgörs nu av juristerna hos Justitiekanslern efter en anmälan från ARW. I centrum står behandlingen av Uppsala-professorn i latin, Gerd Haverling, som hotas med uppsägning efter att ha kritiserat chefernas beslut.

ARW varnade tidigt för en utveckling där arbetsmiljön ställs över grundlagen och interna kritiker kan avfärdas som ”psykosociala arbetsmiljöproblem”. Hänvisningar till arbetsmiljön blir på detta sätt ett redskap vid införandet av New Public Management, en ideologi enligt vilken chefer ska få styra och ställa som de vill utan hinder av intern kritik, den må vara aldrig så saklig och berättigad, och bristande ämneskunskap.

Macchiarini-affären visar hur effektivt den nödvändiga kollegiala granskningen kan undermineras när management-väldet väl fått fotfäste i akademin – med katastrofala, i detta fall t.o.m. livsavgörande, kvalitetsproblem som följd.

Naturligtvis är det olagligt att sätta arbetsmiljölagstiftningen över grundlagens krav på yttrandefrihet, som dessutom ska vara den vidaste möjliga i vetenskapliga angelägenheter, men detta uppenbara faktum har hittills inte hindrat spridningen av sådana rättsliga felsteg till allt fler svenska högskolor. Skälet är dels okunskap om lagar och förordningar, dels det faktum att det är riskfritt att bryta mot lagen inom det offentliga då det inte går att få chefer fällda för tjänstefel (jodå, vi har försökt).

Det som återstår är att få tillsynsmyndigheterna att agera. Som vi tidigare meddelat anmälde vi därför ett aktuellt ärende till Justitiekanslern (JK) där själva grundkonflikten ställs på sin spets. Det rör sig om Uppsala universitets behandling av latinprofessor Gerd Haverling. Efter att ha kritiserat chefernas beslut bl.a. i ett tillsättningsärende fick Haverling ett ”arbetsgivarbeslut” och därefter en ”erinran” där hon hotas med uppsägning om hon inte upphör med sin kritik.

JK har, som vi rapporterade om förra året, egna kvalitetsproblem att brottas med, och den organisatoriska placeringen under regeringen inger knappast förtroende, men i detta fall har man faktiskt inlett vad som förefaller vara en seriös undersökning. Ärendet remitterades till Uppsala universitet som inkommit med ett yttrande där merparten är skriven av de chefer – Coco Norén och Beata Megyesi – som agerat mot Haverling. ARW bereddes av JK möjlighet att kommentera yttrandet. Vi publicerar Uppsalas yttrande här och vår replik här. Vår ursprungliga anmälan hittar du här och JK:s delbeslut om utredning här.

Uppsalas yttrande inleds med förklaringen att ”beslut att avge yttrande i detta ärende har i rektors frånvaro fattats av undertecknad prorektor [Anders Malmberg] i närvaro av ställföreträdande universitetsdirektör Per Abrahamsson, efter föredragning av universitetsjuristen Mattias Wande”. Av yttrandet framgår att rektors uppfattning ändå kunnat inhämtas, trots frånvaron:

Rektor vill därutöver tydliggöra att de åtgärder som vidtagits, däribland arbetsgivarbeslutet och den muntliga erinran, varit en del i arbetet med att förbättra arbetsmiljön vid institutionen för lingvistik och filologi. Gerd Haverling har aldrig hindrats eller förbjudits att uttrycka sina åsikter, kritisera förhållanden, eller komma med förslag på förändringar.

Här upprepas det vanliga nyspråkliga mantrat att det alls inte handlar om yttrandefriheten utan bara om arbetsmiljön. Läser man vidare i Uppsalas skrivelse hittar man andra välkända tongångar, främst att kritiken mot Haverlings yttranden inte alls har att göra med innehållet i yttranden utan bara sättet på vilket hon yttrar sig. Vilka exempel ger då Megyesi och Norén i denna fråga?

Dekan visar också att Gerd V.M. Haverling involverar sig i frågor utanför sitt ansvarsområde som överskrider det kollegiala styret. Hon har framfört sina åsikter genom ett stort antal e-postmeddelande som ställts till en rad personer utanför de beslutsprocesser och organ som styr verksamheten. Gerd V.M. Haverling måste acceptera arbetsledningen och de kollegiala organens arbete och beslut.

Men att Haverling ”involverar sig i frågor utanför sitt ansvarsområde” och ”måste acceptera arbetsledningen och de kollegiala organens arbete och beslut” måste ses som anmärkningar gällande innehållet i hennes kritik, inte det sätt på vilket kritiken framförts. Det är det faktum att Haverling involverat sig i olika frågor och kritiserat besluten som det här invänds mot, dvs. innehållet i hennes uttalanden, inte det sätt på vilket hon involverat sig och kritiserat.

Samma sak gäller chefernas påstående att ”Gerd Haverling har i skrivelser och e-postmeddelanden uttryckt sig på ett otrevligt och kränkande sätt, bland annat genom att misstänkliggöra en anställd genom att påstå att denna har gjort sig skyldig till brott”. Den senare anklagelsen (om misstänkt tjänstefel) måste dock likaledes förstås som rörande innehållet i Haverlings kritik. Det är inte det sätt på vilket GH påstått att en anställd gjort sig skyldig till brott som chefernas är kritiska mot, utan det faktum att påståendet hade just detta innehåll.

Resten blir inte bättre. I ett avsnitt av chefernas yttrande som anges som ”bakgrund” till ärendet och vars syfte väl är att visa att ingreppen mot Haverling varit nödvändigt anklagas hon för än det ena, än det andra – utan att någon objektiv dokumentation anförs som bevisning. Denna förment objektiva ”bakgrund” ger därför intryck av försök till karaktärsmord. Haverling ska bl.a. ha varit en dålig handledare. Det skäl som anförs är att någon doktorand vid något tillfälle klagat på handledningen, varvid dokumentation återigen saknas och Haverlings egen uppfattning i frågan inte återges. Anklagelsen faller hur som helst på sin egen orimlighet då Haverling de senaste åren handlett fyra doktorander till disputation, vilket är mer än vad Megyesi och Norén handlett tillsammans.

Haverling har av naturliga skäl reagerat starkt på chefernas osakliga och nedsvärtande skriverier om henne i ett myndighetsärende. Hennes kommentar publicerar vi här.

Mot chefernas trovärdighet talar även det faktum att JK i dagarna meddelat, i ett delbeslut, att man drar igång ännu en utredning mot samma ledning. Detta efter en annan ARW-anmälan mot Uppsala. Bakgrunden är att en doktorand kritiserade Megyesi för vetenskaplig oredlighet. Efter disputation vägrade Megyesi rutinmässigt intyga att forskaren kunde förlägga en eventuell postdoktjänst till institutionen. Anledningen var att forskaren efter sin kritik av prefekten blivit – just det – ett ”arbetsmiljöproblem”. ARW yrkade återigen att det i fallet med prefektens vägran rörde sig om en otillåten repressalie i strid med grundlagens allmänna repressalieförbud. Även i detta fall har JK begärt in ett yttrande från Uppsala. Utredningen omfattar även frågan i vilken mån Megyesi hållit sig till en annan grundlagsföreskrift, nämligen kravet på saklighet och opartiskhet.

Vi avslutar vi detta inlägg med att återge de slutsatser vi drar i vår replik till Uppsalas yttrande i Haverling-ärendet:

a) I chefernas kommentar till vår anmälan påstås felaktigt att de ifrågasatta skrivelserna bara reglerar formen och inte innehållet hos professorns yttranden. I själva verket måste flera formuleringar förstås så att de inskränker yttrandenas innehåll. Universitetet tar i kommentaren avstånd från en formulering i en av skrivelserna. Skrivelserna undertrycker alltså den fria debatten på lärosätet. Föreskrifter som inskränker en professors yttrandefrihet är i högsta grad negativa för professorn. Detta dels för att de innebär ingrepp i den allmänna medborgerliga yttrandefriheten, dels för att de innebär en begränsning av professorns i etablerad praxis grundade roll som väktare över verksamhetens kvalitet. I praktiken är professorn förhindrad att utöva sin yrkesroll. För ett uppsåt talar inte minst det faktum att professorn kritiserat cheferna i olika sammanhang innan de ifrågasatta skrivelserna tillkom varför en jävslikande situation i båda fallen förelegat. Redan på dessa grunder rör det sig enligt vår mening om repressalier mot professorn.

b) Chefernas beskrivning av bakgrunden till behandlingen av professorn innehåller en rad allvarliga anklagelser mot henne. Anklagelserna läggs fram utan att motsvarande objektiva bevisning presenteras. Beskrivningen saknar därför bevisvärde i frågan om chefernas agerande mot professorn var nödvändigt i sammanhanget. Den har dock (oavsiktligt) bevisvärde avseende frågan om deras eget uppsåt. Den osakliga bakgrundsbeskrivningen stärker bilden av att cheferna haft ett direkt uppsåt att undertrycka den fria debatten på lärosätet genom att tysta ner professorns kritik av deras sätt att leda verksamheten.

c) Ärendet bör sättas in i en större samhällelig kontext där den s.k. Macchiarini-affären vid Karolinska institutet intar en framträdande plats. Det handlar ytterst om möjligheten att som professor och akademisk lärare kunna kritisera hur verksamheten bedrivs för att därigenom säkra hög kvalitet inom forskning och utbildning (jfr 1 kap 4 § högskolelagen). Utan denna möjlighet ökar risken att fel och brister inte uppmärksammas och åtgärdas. I det aktuella fallet är riskerna visserligen inte livsavgörande på samma sätt som i Macchiarini-fallet, men i grunden är det samma problematik som aktualiseras. I det nu aktuella ärendet hänvisas schablonmässigt till arbetsmiljön för att inskränka en professors kritik mot hur undervisningen organiseras och bedrivs. Vi hoppas på en kraftfull markering från Justitiekanslerns sida att interna kritiker inom högskolan och inom det offentliga generellt inte får avfärdas som ”arbetsmiljöproblem” enbart p.g.a. den kritik de yttrat.

Alea iacta est!

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

EJO/MZ