Academic Rights Watch JO-anmäler Högskolan Dalarna: professors rättssäkerhet satt ur spel

Vid Högskolan Dalarna får lärare inte längre svara på studenternas frågor om utbildningens organisation. Att insistera på kollegialt samarbete för att säkra kvaliteteten går heller inte för sig. I professor Rune Wigblads fall blev resultatet uppsägning, vilket i Arbetsdomstolen ändrades till förlikning, med stora kostnader för skattebetalarna som följd. Detaljerna ger bilden av en högskola där rättssäkerheten systematiskt åsidosätts och där vem som helst kan bli anklagad för vad som helst.

Ett aktuellt ärende på Högskolan Dalarna illustrerar krocken mellan ett på grundlagen och internationella överenskommelser byggt beslutssystem och ett linjesystem i enlighet med New Public Management, med näringslivet som förebild. Lärare och forskare får plötsligt erfara att öppenheten inte längre gäller, att grundläggande principer som yttrandefrihet och offentlighet ifrågasätts. Nästa steg är att den beprövade kollegiala kontrollen ersätts av en ordning där mindre ämneskompetenta chefer ska ta ansvar för kvaliteten. Kritiska intellektuella som motsätter sig avdemokratisering och lagbrott möts med anklagelser om illojalitet och olika former av repressalier, i sista hand uppsägning.

Allt detta har vi sett förr. Vi har utförligt dokumenterat ett fall vid Högskolan i Gävle där en professor och hans kollegor blev uppsagda efter att ha utövat sin grundlagsstadgade meddelarfrihet och insisterat på kollegialt beslutsfattande, i enlighet med Unescos internationella principer för högre utbildning. Professorn sökte sedan en tjänst vid, just det, Högskolan Dalarna, där han blev placerad i första förslagsrummet. Högskolans rektor valde dock, när detta stod klart, att avbryta förfarandet. Den sannolika grunden var att professorn ansågs för obekväm. Även detta fortsatta förlopp har vi dokumenterat i ett tidigare inlägg.

Det som utmärker det aktuella ärendet är den brutala konsekvens med vilken Högskolan Dalarna gått tillväga, när den väl bestämt sig för att en professor, Rune Wigblad, inte längre var önskvärd. Alla medel är tydligen tillåtna, utan hänsyn till grund- och förvaltningslagens principer som ska garantera en objektiv process. För mänsklig respekt finns heller inget utrymme, utan behandlingen av Wigblad framstår som ovärdig.

Det material vi fick tillgång till i januari 2014, innan förlikningen ägde rum, är omfattande. Här kan bara några av de centrala aspekterna återges, i all korthet. Vår redogörelse grundas på uppgifter i materialet, som vi uppfattar som mycket trovärdigt. I bakgrunden ligger två händelser. Det rör sig dels om en överraskande flytt av ett utbildningsprogram (PAL) från en enhet (”akademi”) till en annan inom högskolan vilket också innebar att programmet flyttades från Falun till Borlänge, dels besvikelsen över att utbildningen i Företagsekonomi underkändes av HSV (nuvarande UKÄ) vid utvärderingen 2012.

I samband med flytten av utbildningsprogrammet hade studenterna många frågor till sin lärare, Wigblad, som denne villigt besvarade. Wigblad informerade också studenterna om att det fanns olika uppfattning om beslutet efter att det hade fattats. Det var inte populärt hos ledningen som menade att Wigblad brustit i lojalitet gentemot högskolan. Beträffande den underkända utbildningen i Företagsekonomi har Wigblad väsentligen insisterat på vikten av ett kollegialt beslutssystem för att komma tillrätta med kvalitetsproblemen, något som den linjestyrda högskolan motsatt sig. Fackförbundet SULF har ställt sig bakom Wigblad i dessa frågor.

Man bestämmer nu från högskolans sida att man måste bli av med Wigblad. Problemet är att han inte begått någon förseelse som kan objektivt beläggas. Högskolan börjar därför lägga ner resurser på att leta fel hos Wigblad. När ärendet senare, tack vare SULF, kommer till arbetsdomstolen har man samlat ihop inte mindre än ett 50-tal anklagelsepunkter. I flera fall har man återöppnat tidigare avslutade ärenden. Ett gäller en erinran som högskolan tidigare skriftligen dragit tillbaka, men som man nu menar ändå gäller. Argumentet var att många småfel från Wigblads sida adderar ihop till ett motiverat avskedande av personliga skäl. När den ena anklagelsen inte fungerar, går man vidare till nästa, likt en medeltida inkvisition.

Men i domstolen lyckas man inte misskreditera Wigblad, som företräds av Carl Falck, SULF:s chefsjurist. Anklagelserna visar sig på punkt efter punkt vara gripna ur luften. Processen slutar i en förlikning som innebär att Wigblad köps ut och som sammanlagt kan ha kostat högskolan, dvs. i slutänden skattebetalarna, åtskilliga miljoner kronor. Enligt det hemlighållna förlikningsavtalet köps Wigblad ut för drygt 1,6 mkr. Avtalet, som undertecknats av högskolans rektor Marita Hilliges, kom oss tillhanda efter att en annan person begärt ut det från högskolan med hänvisning till att det är en allmän handling. Parterna förbinder sig i avtalet att betala sina rättegångskostnader. En betydande del har, får man förmoda, gått till högskolans advokat, Gustaf Dyrssen, som iklätt sig rollen som högskoleinkvisitor. Var det väl använda skattepengar? Knappast.

Problemet med förlikningar, som är vanliga i dessa sammanhang, är att parterna som i detta fall förbinder sig att inte yppa några detaljer kring omständigheterna, så långt lagen tillåter. Därmed kommer högskolan och de inblandade cheferna undan personligt ansvar, och allmänheten får ingen insyn i de oegentligheter som begåtts.

Därför menar vi att när det är uppenbart att rättssäkerheten åsidosatts och grundläggande rättigheter kränkts bör en förlikning kombineras med anmälan till JO eller JK, eller med annan offentlig granskning. Viktigt att tänka på är att anmälaren får tillgång till det skriftliga underlaget innan förlikningen, och tystnadslöftet, är ett faktum.

De anklagelser mot Högskolan Dalarna som vi önskar att JO ska utreda är i bl.a. följande:

1) Brott mot den grundlagsstadgade yttrandefriheten i samband med att högskolan försökt hindra Rune Wigblad från att informera studenterna om ledningsbeslutet.

2) Brott mot brottsbalkens krav på opartiskhet i rättegång i samband med att högskolan försökt hindra Wigblad att bl.a. kontakta en student för sitt försvar i målet.

3) Brott mot offentlighetsprincipen. Wigblad uppger att han vid två tillfällen nekats tillgång till högskolans diarium med hänvisning till att diarieakten var ”inlåst på personalchefens rum”. Diarieakterna ska också ha utsatts för omfattande manipulation.

4) Brott mot förvaltningslagen i samband med att Wigblad anklagades för sexuella trakasserier utan möjlighet att bemöta eller kommentera uppgifterna. Högskolan har därmed brutit mot förvaltningslagens regler om att part skall ha rätt att yttra sig över uppgifter som tillförts ett ärende och där myndigheten har att fatta ett beslut som går den enskilde emot. Bakgrunden var ett mejl till en kvinnlig student som kunde uppfattas som ett försök att inleda en romans. Wigblad bad senare studenten om ursäkt, även om han inte kan sägas ha begått någon förseelse.

5) Högskolan har medvetet lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter till UKÄ där Wigblad beskrevs som en resurs i ämnet Företagsekonomi, trots att han blivit uppsagd.

6) Högskolan har åsidosatt kraven på opartiskhet och att statliga myndigheter ska värna om rättssäkerheten genom att återöppna en rad gamla ärenden som redan hade avslutats.

EJO/MZ

This entry was posted in Akademisk frihet, Yttrandefrihet and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.