Det är skrämmande att ett universitet som jag tidigare respekterade inte längre värnar om akademisk integritet. Det säger lundaprofessorn Svante Nordin i ett samtal med ARW:s Jens Stilhoff Sörensen angående Stockholm universitets tidigare beslut i år att inte befordra Johan Lundberg, en känd kritiker av postmodernism och identitetspolitik, till professor i litteraturvetenskap.

Denna gång är det Svante Nordin, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, som kommer till tals i vår serie samtal med tongivande svenska akademiker om akademisk frihet.

Svante Nordin är en av samtida Sveriges största humanistiska författare och kräver som sådan knappast någon närmare presentation. Han är författare till över 20 monografier om företrädelsevis såväl svensk som internationell filosofihistoria. Filosofernas krig nominerades till Augustpriset och Filosoferna vann 2011 Stora fackbokspriset.

Samtalet med Nordin kom, bland mycket annat, att handla om utvecklingen av den svenska högskolan från 1968 och framåt, vilken inneburit en gradvis urholkning av den akademiska friheten.

– Det gamla akademiska systemet byggde på fasta tjänster, lärostolar och sakkunnigförfarande. Det innebar en väldigt stor akademisk frihet. Med tjänst var du i princip oavsättlig, oavsett vad du sade och gjorde, framhåller Nordin.

Rektor skulle väljas kollegialt och universitetens autonomi ansågs självklar.

– Allt detta försvann samtidigt som forskningen i allt högre grad blev beroende av externa statliga anslag. Har man extern finansiering från staten då vill staten också ha makt över vad pengarna används till. Den akademiska friheten i den gamla meningen försvann därmed.

När betingelserna ändrades skedde enligt Nordin även en mentalitetsförändring i riktning mot åsiktskonformism och självcensur.

– En ny kultur uppstod – en ansökningskultur, som är per definition opportunistisk. Man försöker anpassa sig till vad anslagsgivaren kan tänkas gilla, vilka slagord som gäller för stunden. Då man inte vet som kommer att sitta i kommittén som beslutar om nästa anslag är man rädd för att säga något som kan vara kontroversiellt i något läger.

– Tidigare sade man lite skämtsamt att en professor är en person som har en annan mening; idag kan man säga att en professor är en person som har samma mening.

Nordin framhåller att dagens byråkrati är värderingsstyrd på ett annat sätt än tidigare, där det gäller att genomföra en rad ideologiska paroller: jämställdhet, mångfald, miljö osv.

– Mycket beror på hur parollerna tolkas. De kan tolkas på ett auktoritärt sätt som förbjuder vissa åsikter eller vissa forskningsinriktningar och tillåter andra. Värdegrunder bli farliga när de uppfattas som tankeförbud.

Nordin kommer även in på en rad andra faktorer som påverkar den akademiska friheten, t.ex. den svenska konformistiska kulturen och bristen på resurspluralism.

– De externa anslagen är nödvändiga i dagens forskningsvärld men har tagit över för mycket. Vi behöver en bättre balans mellan externa medel och forskning i tjänsten. Större pluralism kan främjas genom att privata initiativ tillkommer. Även inom den statliga finansieringen är större pluralism möjligt.

Diskussionen kom också att kretsa kring Stockholms universitets behandling av Johan Lundberg, som trots förordan från eniga sakkunniga inte blev befordrad till professor. ARW har i flera inlägg dokumenterat fallet (se nedan).

– Det är skrämmande att ett universitet som jag tidigare respekterade inte längre värnar om akademisk integritet, säger Nordin.

Nordin menar att det fanns politiska och även forskningspolitiska faktorer bakom Lundberg-affären:

– Lundberg kritiserade hela den postmodernistiska inriktningen, som enkelt uttryckt går ut på att man vill ha en forskning som erbjuder alternativa fakta, där fakta betraktas som konstruktioner och där idéer om värden och verklighet sopas under mattan. Genom att kritisera en sådan forskningsinriktning gjorde sig Lundberg väldigt impopulär i dessa läger.

Slutligen menar Nordin att universiteten har en viktigt kritisk roll och att rädslan för att kritisera och vara obekväm ofta är överdriven:

– Det är nyttigt för samhället att förhärskande åsikter utmanas och kritiseras, och det är en viktig uppgift för universiteten som intellektuella centra att kunna tillhandahålla ett sådant ifrågasättande och en sådan fri diskussion. Man kanske inte tänker på att så fort man får en fiende i den akademiska världen så får man två nya vänner.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik

Kungsväg till SU-professur: lärarförslagsnämnd kryddade postmodernists meriter

Efter Lundberg-affären: ARW varnar sakkunniga för Stockholms universitet