Ska högskolorna få tvinga lärare att använda viss kurslitteratur snarare än annan på deras egna kurser? Frågan aktualiseras i ett fall vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund, som infört en regel som tvingar lärare att använda könskvoterad kurslitteratur. Minst 40% av kurslitteraturen måste enligt institutions genusdirektiv ha skrivits av kvinnliga författare. ARW utfärdar mot denna bakgrund en rekommendation som förbjuder högskolor att tvinga lärare att undervisa mot sitt eget bättre vetande och samvete.
Lektorn Erik Ringmar vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund väljer nu att lägga ner sin kurs om kritiker av det moderna samhället. Detta efter att institutionen infört en regel som tvingar lärare att använda könskvoterad kurslitteratur där minst 40% skrivits av kvinnliga författare. Så här står det i ett internt dokument från 2016-02-10:
Den sedan tidigare införda huvudprincipen om att andelen kvinnliga/manliga författare till kurslitteratur ska ligga i spannet 40-60% eller, i de fall avvikelser förekommer, kompletteras med en tydlig motivering om varför så är fallet, har fortsatt implementerats av institutionsstyrelsen. I flera fall under 2015 har litteraturlistor återremitterats till kursansvariga, med uppgift att antingen förändra könsbalansen hos författare eller för att i särskild ordning argumentera för avvikelsen från huvudprincipen.
Institutionens policy i denna fråga stöder sig på tidigare dokument som tagits fram dels centralt vid Lunds universitet, dels vid institutionen.
Problemet för Ringmar var att själva idén med kursen var att den skulle bygga på konservativ primärlitteratur från sent 1800- och tidigt 1900-tal. Det gick dock inte att hitta tillräckligt många kvinnliga konservativa författare för att kvoten på 40% skulle uppnås.
Ringmar beskriver sitt bisarra problem i ett blogginlägg:
Det verkar som alla mörkblå bakåtsträvare var män. Kvinnorna, i alla fall de som uttryckte sig i skrift, var företrädesvis liberala och progressiva. Till slut lyckades jag i alla fall hitta en kvinnlig författare som var emot kvinnlig rösträtt.
Men det räckte inte långt. Studierektorn konstaterade att en sådan kurs aldrig skulle godkännas av institutionens kurslitteraturkommitté. Mycket riktigt fick kursen enligt Ringmar stark kritik av kommittén, särskilt av studentrepresentanterna, för ”brist på fokus på genus”. Dock nådde man en kompromiss. Kursen skulle godkännas om Ringmar lovade ta med en bok av Judith Butler, en känd radikalfeministisk författare i den poststrukturalistiska traditionen.
När kursen väl påbörjades HT2017 valde Ringmar dock att lämna Butler därhän då hennes skriverier måste ses som ovidkommande i sammanhanget. ”Ingen kurslitteraturskommitté i världen kan tvinga mig att undervisa på Judith Butler om jag inte vill”, skriver Ringmar på sin blogg.
Sedan hände det förutsägbara att någon student gick till studierektorn och klagade på att kursen inte följde kurslitteraturen. Studenten har fått stöd från studentkåren. Till slut ansåg Ringmar att måttet var rågat:
Eftersom jag insisterat på att ge en kurs om gamla mörkermän har jag nu fått rykte som ’’anti-feminist’’ och min kurs har blivit någonting som ska ’’pekas ut’’ och ’’avslöjas’’. … Jag har efter moget övervägande beslutat att inte ge kursen igen. Jag vill inte bli mobbad av studenter och jag vill inte att märkliga rykten ska spridas om mig bland kollegor. Synd, tycker jag, eftersom fascismens framväxt är ett viktigt ämne, inte minst just nu.
Om detta fall finns mycket att säga. I en aktuell undersökning av den akademiska frihetens ställning i Europa, som ARW tidigare uppmärksammat, framkom att Sverige är ett av få europeiska länder där det saknas lagstöd för lärares undervisningsfrihet, dvs. rätt att gestalta undervisningen efter egen kompetens och eget samvete (Karran, 2017). Här ligger Sverige efter t.ex. Ungern där sådant lagstöd finns. Ringmar och andra som råkat ut för liknande undervisningstvång – ARW har fått flera indikationer på att han är inte är ensam – kan alltså inte hoppas på stöd från det svenska rättsväsendet.
Tvångsåtgärder mot lärare i undervisningen strider dock mot Unescos internationellt överenskomna rekommendationer för högre utbildning. Så här står det i artikel 28:
Higher-education teaching personnel have the right to teach without any interference, subject to accepted professional principles including professional responsibility and intellectual rigour with regard to standards and methods of teaching. Higher-education teaching personnel should not be forced to instruct against their own best knowledge and conscience or be forced to use curricula and methods contrary to national and international human rights standards. Higher education teaching personnel should play a significant role in determining the curriculum.
Institutionens behandling av Erik Ringmar är ett slående exempel hur lärare blir ”forced to instruct against their own best knowledge and conscience”, vilket enligt Unesco alltså är förbjudet.
Erik Ringmar har således Unesco och det internationella samfundet på sin sida när han värjer sig mot institutionens och studenternas försök att tvinga på honom kurslitteratur han anser vara irrelevant och distraherande i förhållande till syftet med kursen. Alla andra synpunkter som getts av studenter och övriga i denna debatt, t.ex. i en artikel i studenttidningen Lundagård, väger därmed synnerligen lätt i jämförelse.
Unescos rekommendationer är förpliktande i den meningen att statliga svenska högskolor, inklusive Lunds universitet, måste göra allt som står i deras makt för att uppfylla principerna (artikel 74). Det är anmärkningsvärt att just en statsvetenskaplig institution utmärker sig genom att bryta mot en konvention som det beslutats om internationellt i demokratisk ordning, där saken dessutom gäller något för demokratin så centralt som den akademiska friheten. Borde inte statsvetarna i Lund själva bidra till demokratiutvecklingen eller åtminstone inte agera i motsatt riktning? Borde man inte känna till Unescos principer?
Statsvetenskapliga institutionen måste nu påbörja en demokratiseringsprocess av utbildningen där man gör allt för att leva upp till internationella överenskommelser. Framför allt måste man ta Unescos rekommendationer och de förpliktelser som de innebär på allvar och inrätta sin kursutveckling därefter.
Om litteraturkommittén ska vara kvar måste dess roll således begränsas till att endast utfärda rekommendationer, inte tvingande bestämmelser, angående kurslitteraturen. Den individuelle läraren kan sedan välja att inte hörsamma rekommendationerna om ett hörsammande skulle innebära att han eller hon tvingas undervisa i strid med sitt samvete eller bättre vetande.
Denna av ARW härmed utfärdade rekommendation i syfte att uppnå en Unesco-konform praxis gäller naturligtvis inte bara Statsvetenskapliga institutionen i Lund utan undervisningen vid våra lärosäten generellt. Valet av kurslitteratur vid våra högskolor får aldrig bli ett tvång där den undervisande läraren blir den som drar kortaste strået.
EJO/JSS/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦
Liknande ärenden
Ny brittisk studie: akademisk frihet i Sverige på europeisk bottennivå
Studenterna har mer makt än lärarna vid Blekinge tekniska högskola
Lektorer vid Högskolan Väst utreds för religiös diskriminering: föreläste om JS Mill