Överklagandenämnden för högskolan underkände i dagarna en uppmärksammad professorstillsättning i visuell kommunikation vid Konstfack. Tjänsten har lett till hård kritik eftersom Konstfack krävt att den nya professorn ska ägna sig åt ”normkritik”, vilket uppfattats som ett ideologiskt krav som inte har med förtjänst och skicklighet att göra. ÖNH har i beslutet tagit fasta på den sneda könsfördelningen bland sakkunniga, där enbart kvinnor var representerade. ARW fick en intervju med den klagande, Samuel Nyholm, som menar att normkritiken i Konstfacks tappning själv visat sig utgöra ett diskriminerande maktförhållande.
Knappt hade Konstfacks rektor hunnit glädja sig åt att Justitieombudsmannen (JO) inte tog upp ARW:s anmälan om att högskolan brutit mot grundlagen när man krävt normkritisk verksamhet av den nya professorn i visuell kommunikation förrän chockbeskedet från Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH) kom: tillsättningen av Sara Teleman som ny professor i ämnet undanröjs med omedelbar verkan. ÖNH ger därmed den klagande, Samuel Nyholm, rätt.
Professuren har en angiven inriktning mot illustration och bildberättande. Teleman, en intern kandidat, prisades av sakkunniga inte minst för sin normkritiska praktik och de som ideologiskt lämpliga betraktade motiv hon valt för sina teckningar, vars förtjänst enligt en sakkunnig är att de synliggör ”hudfärg, funktionsvariationer och religionstillhörighet”. Nyholms teckningar av exempelvis nakna kvinnor i erotiska positioner var inte lika uppskattade. Länkar till tidigare inlägg med sakkunnigutlåtanden finns nedan.
ÖNH tar i beslutet enbart fasta på den första punkten i Nyholms överklagan, dvs. att alla sakkunniga var kvinnor utan att särskilda skäl angetts för att avvika från kravet på sakkunniga från båda könen. De andra punkterna, avseende bl.a. jäv och normkritik, anser ÖNH att man inte behövt bedöma givet utgången.
Så här skrev vi om de sakkunniga i vårt första inlägg om professuren:
I Konstfacks anställningsordning fastslås följande angående valet av sakkunniga vid anställning som professor: ’’Både kvinnor och män ska vara representerade bland de sakkunniga om det inte finns mycket starka skäl mot detta’’. Men i detta fall består de sakkunniga uteslutande av kvinnor. Hur kommer det sig? Några ’’mycket starka skäl’’ att frångå skrivelsen i anställningsordningen har vi inte hört talas om. ARW har varit i kontakt med en sökande som inte heller fått information om några sådana skäl. Mycket tyder alltså på att Konstfack brutit mot sitt eget regelverk på denna punkt.
ÖNH kunde inte heller hitta några ”mycket starka skäl” och ger alltså Nyholm och ARW rätt på denna punkt (sid. 6):
I det aktuella ärendet har Konstfack utsett tre kvinnor som sakkunniga. Av ärendet framgår inte vilka män som tillfrågats eller vilka ansträngningar som gjorts för att få fram en manlig sakkunnig. Konstfack har anfört att det funnits särskilda skäl för att det inte utsetts någon manlig sakkunnig. Överklagandenämnden vill understryka att det i högskoleförordningen anges att det ska finnas synnerliga skäl för att de sakkunniga inte ska vara jämställt representerade. Sammantaget bedömer Överklagandenämnden att Konstfack inte gjort sådana ansträngningar för att få fram en manlig sakkunnig som gör att det skulle föreligga synnerliga skäl för att inte ha jämställd representation bland de sakkunniga. Vad sakkunniga anfört om sammansättningen av lärarförslagsnämnden [att denna har jämställd representation] saknar vid denna bedömning betydelse.
Vi tillade i vårt inlägg: ”Det är relevant i sammanhanget att konstatera att enbart kvinnliga sökanden kallats till intervju och inga manliga”. Även ÖNH skriver i beslutet att sakkunnigas sammansättning kan ha påverkat utgången (sid. 6): ”Då det inte kan uteslutas att denna brist har påverkat utgången i ärendet ska Konstfacks beslut att anställa Sara Teleman som professor undanröjas”.
Konstfack meddelar på sin webbplats att man nu kommer att göra om rekryteringsprocessen bland dem som vill kvarstå som sökande. Nya sakkunniga kommer att utses varvid man lovar ombesörja att båda könen finns representerade. Tjänsten kommer dock inte att utlysas på nytt utan man anser att tillräckligt många kvalificerade sökande redan kommit fram.
– De tidigare sakkunniga ägnade stor uppmärksamhet åt det normkritiska kravet, faktiskt ungefär lika stor som åt kravet på att kunna illustrera och lära ut denna färdighet. Med nya sakkunniga öppnas möjligheten att normkritiken inte längre får denna orimligt framträdande ställning i utlåtandena. Kanske har detta också föresvävat ÖNH när man denna gång valde att angripa sammansättningen av sakkunniga snarare än normkritiken i sig, säger Erik J Olsson på ARW.
ARW har intervjuat Samuel Nyholm om professuren, Konstfack och hur han ser på normkritiken.
ARW: Du är redan professor i illustration i Bremen sedan ett antal år sedan. Kan du säga lite om bakgrunden till att du söker professuren vid Konstfack?
Nyholm: Till största del eftersom mitt barn bor i Stockholm. Som det ser ut nu pendlar jag fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland varje vecka, vilket för oss bägge två kan vara ganska slitsamt. Sedan tror jag såklart att min internationella erfarenhet, både av undervisning och konstnärligt arbete, skulle vara positiv för ämnesområdets utveckling på Konstfack, där jag faktiskt själv tog min examen en gång för länge sedan. Det skulle också vara skönt att sköta det administrativa arbetet på svenska.
ARW: Du opponerar dig i överklagan mot att Konstfack kräver normkritik av innehavaren av professuren. Är du själv emot normkritiken?
Nyholm: Att ifrågasätta normer som upprätthåller och konturerar diskriminerande maktförhållanden, vilket är definitionen av normkritik från utlysningen av den aktuella tjänsten, ser jag som en självskriven del av den kreativa processen. Att däremot låsa betydelsen av detta begrepp till en specifik politisk åskådning anser jag vara en begränsning av den konstnärliga friheten. Den politiska tolkning av begreppet som uttrycks av Konstfacks sakkunnigutlåtanden, ser jag som en viktig rörelse, främst i ett historiskt perspektiv. Med tanke hur denna riktning utvecklats under de senaste decennierna, inte minst i Sverige, får man dock betrakta Konstfacks tappning som tämligen konservativ, i synnerhet då den i det aktuella sammanhanget själv har visat sig utgöra ett diskriminerande maktförhållande. Detta bekräftas också, som jag tolkar det, av Överklagandenämnden beslut.
ARW: Hur ser du på sakkunnigas bedömning att din egen verksamhet inte är normkritisk, exempelvis därför att du tecknat nakna kvinnor på ett sätt som kan uppfattas som erotiskt?
Nyholm: Erotik har varit en central komponent av det konstnärliga uttrycket allt sedan övre paleolitisk tid. De perioder och strömningar som förbjudit sådan gestaltning är vad vi vanligtvis associerar med förtryckande puritanism, snarare än med kritik av strukturellt förtryck. Jag vägrar, tillskillnad från Konstfack, att se könstillhörighet som en binär uppdelning i kategorier, utan istället som kvaliteter över ett spektrum. Det erotiseras friskt över hela detta spektrum i min bildvärld. Att mina gestaltningar ofta spelar med och problematiserar stereotyper, är något som förhoppningsvis belyser våra egna fördomar. Det finns dock goda skäl att misstänka att den som själv kallar sig ’’normkritisk’’, i själva verket är en relativt sett normbunden person… eller institution.
ARW: Konstfacks rektor skriver på högskolans webbplats att Överklagandenämndens besked är ’’mycket tråkigt för alla berörda’’. Hur reagerar du på det uttalandet?
Nyholm: Ganska egendomligt, tycker jag. Överklagandenämnden har gjort en objektiv bedömning där Konstfacks förfarande har underkänts, med konsekvens att processen måste göras om. Att ett anställningsförfarande utförs på ett riktigt sätt borde inte bara vara i mitt och övriga sökandes intresse, utan också i högsta grad Konstfacks eget. ÖNH är experter på sådana avgöranden, en statlig service till för att förbättra kvaliteten på våra utbildningar. Att man här uppenbarligen låter sin egen fåfänga påverka känsloläget i ett officiellt utlåtande är anmärkningsvärt och oprofessionellt. Sedan är det mycket ledsamt hur det drabbar den person de valt att anställa, en vän till mig, som jag både tycker om och respekterar. Enligt Konstfacks egen anställningsordning har tjänsten dock inte tillsatts slutgiltigt innan en eventuell överklagandeprocess är avgjord. Om Konstfack skadat någon av oss inblandade genom att bryta mot sina egna regler vore minst sagt ”tråkigt”, men skulle höra till en helt annan slags utredning, i så fall.
ARW: Hur ser du på hela ärendet i ett större sammanhang?
Nyholm: Min förhoppning är att den som tilldelas tjänsten, landets enda i sitt slag, i slutänden får den på riktiga grunder och att illustrationsämnet kan utvecklas, också i Sverige, som en konstnärlig snarare än politisk disciplin. Jag hoppas också att Konstfack i framtiden agerar mer hänsynsfullt både mot oss som söker och de som tilldelas tjänster på skolan. Att Konstfacks rektor inte reflexmässigt försöker påskina att den kritik som riktas mot dem är en del av en högerpopulistisk agenda. Det har varit den absolut mest smärtsamma delen av den här processen. Vad fallet tydligast påminner oss om, är att de patriarkala strukturer normkritiken säger sig vara emot, inte är en könsbunden företeelse. På Konstfack ser det ut att vara en grupp utan män, som bildat en patriarkal hegemoni, vilket såklart är lika illa som om den vore manlig.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦
Liknande ärenden
ARW svarar Konstfacks rektor: ”underminerar förtroendet för myndigheten”
Efter ARW:s granskning: chefs-JO medger kvalitetsproblem inför Konstitutionsutskottet
Nästa granskningsmyndighet som krisar? JO har inte längre ”tid” att kritisera cheferna