Krönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: Är ojämn könsfördelning ett jämställdhetsproblem? »

Inom genusvetenskapen förklarar man den kvinnliga dominansen med att kvinnor har större kompetens inom området, men varför skulle den ”snedfördelning” som råder inom andra forskningsområden inte kunna förklaras på liknande sätt? Inom vissa yrken, såsom läkaryrket, kanske den dessutom är önskvärd. Det skriver Lotta Knutsson Bråkenhielm i en krönika om jämställdhet för ARW.

Finns det någon anledning att välja en kvinnlig läkare framför en manlig? Ja, åtminstone om man bor i USA. Amerikanska undersökningar visar nämligen att patienter som behandlats av kvinnliga läkare lever längre, och detta oavsett om patienten är kvinna eller man.[1] Jag vet inte hur resultaten ser ut i Sverige, men om de är likartade, borde det kanske vara en god idé att eftersträva att en så en stor andel som möjligt av läkarkåren utgörs av kvinnor, på sikt kanske 100 %. Faktum är att man är på god väg: 2015[2] var 50 % av läkarna kvinnor, 2016[3] 60 %, och 2017 var 71 % av studenterna på Karolinska institutets läkarutbildning kvinnor;[4] (på min egen vårdcentral utgör de uppskattningsvis 90 %). Kvinnodominansen inom läkaryrket ser således ut att öka.

Men att ett av könen tillåts dominera rimmar illa med svensk jämställdhetspolitik. Det övergripande målet för denna är visserligen sådant som samma rättigheter och möjligheter, en jämn fördelning av makt och inflytande, lika lön för likvärdigt arbete etc.[5], så en ojämn könsfördelning inom ett specifikt ämnesområde eller inom en viss utbildning borde därför i sig inte behöva utgöra ett problem. Ändå framställs den ojämna könsfördelningen, ”könssegregeringen”, ofta som ett jämställdhetsproblem. ”Trots den formellt lika tillgången till utbildning för flickor och pojkar påverkas studievalet av stereotypa föreställningar om kön”, konstaterar regeringen i sin handlingsplan för jämställdhet, Jämt och ständigt[6], och menar vidare att ”/a/rbetsmarknadspolitiken skall bl.a. bidra till att könsuppdelningen på arbetsmarknaden bryts”.[7] Och på sin hemsida skriver Jämställdhetsmyndigheten att ”/j/ämställdhet handlar inte bara om jämn könsfördelning”.[8]

Samma uppfattning syns även i likabehandlingsplaner för enskilda institutioner, exempelvis på genusvetenskapen i Uppsala: ”Centrum för genusvetenskap ska arbeta för att det ska finnas en jämn könsfördelning inom olika anställningskategorier, inklusive doktorandkategorin, och att det beträffande studenter i grundutbildningen ska finnas en jämn könsfördelning inom varje studieprogram (disciplin). Med jämn könsfördelning avses att det finns minst 40 % av vardera för närvarande två existerande juridiska kön.”[9] (Man har en del att jobba med kan jag säga, vilket jag återkommer till, även om man med råge uppfyllt Feministiskt initiativs mål om ”minst hälften kvinnor på alla poster och på alla nivåer inom akademin”.[10]) Ett krav av det mer bisarra slaget är Sveriges televisions nya krav på att alla bidrag till Melodifestivalen som skrivs av fler än en person ska ha minst en kvinna som kompositör eller textförfattare.[11]

Hur ser det då ut med könsfördelningen idag? Till att börja med kan man konstatera att på arbetsmarknaden råder ett tydligt ”könsstereotypt” yrkesval. När det gäller yrken som sjukvårdare, barnskötare och förskollärare utgör kvinnorna en förkrossande majoritet (ofta 80-90 %), medan det bland lastbilsförare, datatekniker och fordonsmekaniker männen dominerar (upp till 98 %), för att nämna några exempel.[12]

För högskolan och akademiska yrken ser det jämnare ut. Andelen läkare har jag berört ovan. För universitets- och högskolelärare totalt är fördelningen 45 % kvinnor – 55 % män. En intressant yrkesgrupp är präster där kvinnor för 50 år sedan var helt uteslutna men idag utgör en (knapp) majoritet.[13] Som studenter dominerar kvinnor på universitets- och högskoleutbildningar med undantag för tekniska utbildningar. Ett extremt exempel på kvinnodominans finns på genusvetenskapen i Uppsala: endast två av 46 forskare är män! Ett annat exempel är ämnet vårdvetenskap: exempelvis vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Sahlgrenska akademin har jag kunnat räkna till två män av sammanlagt ca 25 anställda.

Under 90-talet har den ojämna könsfördelningen dock minskat något och verkar fortsätta, konstaterar man i regeringens betänkande Den könsuppdelade arbetsmarknaden[14] från 2004. Detta beror främst på att antalet kvinnor ökat inom mansdominerade områden:

Utredningens viktigaste resultat är att könsuppdelningen på arbetsmarknaden minskat under nittiotalet. Det handlar inte om någon dramatisk minskning men genom att kvinnor fortsatt att bredda sina yrkesval har en fortsatt könsintegrering kunnat ske. Männens inbrytningar på kvinnodominerade områden har varit färre. Under nittiotalet har kvinnor uppvisat både dokumenterat högre studiebenägenhet och högre genomsnittsbetyg än männen vilket bidragit till att deras ställning på högskolan stärkts men också till att allt fler väljer andra utbildnings- och yrkesvägar än de traditionella.[15]

Måste det då vara ett problem med ojämn könsfördelning? Kvinnodominansen bland läkarna antyder ju att så inte behöver vara fallet. På genusvetenskapen förklarar man situationen på följande sätt: ”Emellertid innebär enhetens särskilda karaktär med historiska rötter i feministisk forskning att det i huvudsak är kvinnor som har tillräcklig kompetens för att verka vid enheten vilket ger en särskild problematik vid rekrytering.” Här framhålls således som ett faktum att det främst är ett visst kön (kvinnor) som har tillräcklig kompetens.

Motsatt ”snedfördelning” råder, som ovan antytts, inom tekniska utbildningar, såsom Chalmers i Göteborg. Här anser man dock inte att den ojämna balansen har med kompetens att göra. För att hantera denna, enligt ledningen och regeringen, icke önskvärda situation, har man därför (trots sparkrav på 250 miljoner per år[16]) avsatt 300 miljoner sek för att under en tioårsperiod öka andelen kvinnor på samtliga nivåer inom fakulteten för att därmed ”skapa en mer jämställd miljö”.[17] Det råder således ingen tvekan om att man anser den ojämna könsfördelningen vara ett jämställdhetsproblem. Projektet är döpt till Genie, Gender Initiative for Excellence (jämställdhet för excellens).[18]

Det tycks således vara manlig dominans som är problemet. Chalmers uppges vara ”sämst” på jämställdhet på grund av detta. Att kvinnodominansen på vissa institutioner är betydligt högre nämns däremot inte lika ofta. Enligt Anna-Karin Wyndhamn görs betydligt fler försök att inom tekniksektorn locka till sig kvinnor medan man inom kvinnodominerade områden inte är särskilt ”inbjudande” mot män.[19] Detta bekräftas i regeringens jämställdhetsplan (nämnd ovan): ”Lärosätenas årsredovisningar visar att störst insatser görs för att öka andelen kvinnor på mansdominerade utbildningar.”[20]

När och varför skulle då en ojämn könsfördelning kunna vara ett problem? En anledning är förstås om den ojämna könsbalansen hindrar eller försvårar för en person av det underrepresenterade könet att välja den utbildning eller det yrke hen är intresserad av och har fallenhet för. Det kan vara så att miljön är sådan att man inte känner sig inkluderad. Eller också kanske förebilder saknas så att man inte ens kommer på tanken att välja utbildningen eller yrket ifråga. Det är då främst ett problem för individen som hindras att utveckla sin fulla potential, även om mycket också kan göras från högskolans håll för att uppmuntra det underrepresenterade könet. Att förebilder är viktiga för våra val av utbildning och yrke bekräftas av undersökningar.[21] Ett exempel är den studie som psykologiforskaren Ulla Tellhed genomfört. ”Om det rör sig om ett yrke där det ena könet är i minoritet bland utövarna tänker många killar och tjejer att de inte kommer att trivas socialt. Därför kan det vara viktigt att visa att man kan trivas socialt och få kompisar på utbildningar oavsett kön”, påpekar hon.[22]

En annan anledning, som ofta framhävs, är att en jämn könsbalans är viktig för forskningens kvalitet eller för en god arbetsmiljö. Till exempel hävdas i ovan nämnda Genie-projekt att: ”Forskning visar emellertid att en jämnare könsbalans leder till ökad vetenskaplig framgång och bättre arbetsmiljö, både för män och kvinnor” och att ”forskning visat att jämnare könsbalans leder till större vetenskaplig framgång”.[23] Och, som Ulla-Karin Drakeskär”, samordnare för Chalmers studentrekrytering, påpekar: “Vår grundsyn är att mångfald bidrar till kvalitet.[24] ”Studier visar att blandade forskargrupper producerar forskning av högre kvalité och med större vetenskapligt genomslag. Dessutom blir arbetsmiljön bättre för alla om man får in fler kvinnor”, säger Pernilla Wittung-Stafshede, projektledare för Genie.[25]Detsamma framhävs i regeringens handlingsplan för jämställdhet:

Jämställdhet inom forskning är en förutsättning för kvalitet och effektivt resursutnyttjande, där både kvinnors och mäns kapacitet och kompetens skall tas till vara. Brister i jämställdhet kan antas orsaka kvalitets- och kunskapsförluster inom forskningen. Nyskapande och kreativ forskning kräver att både kvinnors och mäns erfarenheter tas till vara och bildar utgångspunkt för frågeställningarna.[26]

Detta är naturligtvis ett viktigt argument. Ett problem är dock att det tycks svårt att få fram tillförlitlig forskning som påvisar sambandet mellan jämställdhet (i betydelsen jämn könsfördelning) och kvalitet.[27] Fanny Forsberg Lundell, professor i franska, påpekar i en kommentar till boken Genusdoktrinen att ”/d/et finns normativa skäl, utifrån intersektionell teori, att ta hänsyn till könsblandning och annan typ av mångfald, men finns det tillräckligt mycket empiriska, kvantitativa belägg för att visa att detta verkligen har effekt på prestation?[28]

Ett tredje skäl som talar för det önskvärda i en jämn könsfördelning, åtminstone inom vissa områden, är om båda könens närvaro av någon anledning faktiskt är viktig. Till exempel kan det vara önskvärt med fler män inom skolan och barnomsorgen helt enkelt därför att pojkar behöver förebilder och någon att identifiera sig med. Det kan också finnas situationer där man medvetet vill träffa någon av ett visst kön. En kvinna som söker en samtalsterapeut att tala med efter att ha hamnat i ett destruktivt förhållande, kanske hellre möter en kvinnlig än en manlig terapeut. Och för en ung pojke som hamnat i kriminalitet och är uppväxt med en nedlåtande syn på kvinnor, torde det vara ganska verkningslöst att bli kallad till socialförvaltningen och få möta ännu en snäll tant. Det kan också vara så att båda könens perspektiv eller erfarenheter behövs, exempelvis inom sjukvården där man för vissa sjukdomar måste ta hänsyn till att könen är biologiskt olika eftersom symptomen kan skilja sig åt beroende på kön. Att kvinnor och män har olika erfarenheter kan också berika vissa yrkes- eller forskningsområden då olika infallsvinklar kommer till uttryck. Ett problem i detta sammanhang blir dock, som Forsberg Lundell poängterar:

Varför pratar man å ena sidan om könens likhet och avsaknad av biologiska skillnader och å andra sidan om vikten av att just kvinnor behöver kvoteras in för att öka kvaliteten, som om de skulle bidra med någon alldeles speciell kvinnlig egenskap eller kvalitet i arbetet?[29]

En fjärde och sista – men viktig – anledning jag vill nämna är problemet att traditionella kvinnoyrken är sämre betalda än traditionella mansyrken, vilket leder till att kvinnors livsinkomst är lägre än männens. Detta är förvisso ett jämställdhetsproblem, men det är tveksamt om det problemet åtgärdas genom breddad rekrytering. Här krävs nog andra politiska åtgärder.

Hur kommer det sig då att könsbalansen är så ojämn? I den utredning som tillsattes 2003 för att utreda ”denkönssegregerade svenska arbetsmarknaden” och som la fram sitt resultat i ett betänkande 2004[30] (nämnt ovan) fokuseras på förklaringar som att yrken är ”könsmärkta”, att kvinnor är utestängda, att det tar tid att bryta gamla mönster och strukturer, fördomar (fr.a. mot kvinnor), förväntningar och hinder, inrotade föreställningar, historiska orsaker (kvinnor varit bokstavligen hindrade och utestängda), att män och kvinnor ”sorteras in” (obs passivum), att det skett och sker en ”inlåsning” och ”utestängning” etc. Det är alltså förklaringar som, för att uttrycka det lite tillspetsat, får människor att framstå som tämligen viljelösa offer:

/…/ existerande könsrollsmönster inte är en konsekvens av individers fria val utan av att kvinnor och män har förutbestämda roller att spela i arbetslivet. Roller som inte bara bestäms av arbetsgivarens preferenser utan också av de allmänna förväntningar som finns på kvinnor och män i egenskap av yrkesarbetande, samhällsmedborgare, maka/make, förälder m.m. Med detta synsätt blir arbetsmarknadens könsuppdelning inte alls enbart, eller ens huvudsakligen, ett utslag av individers fria val.[31]

Försöken att bryta mönstret med en i hög grad könsuppdelad arbetsmarknad har pågått i säkert 50 år.[32] En rad projekt har genomförts i detta syfte.[33] Mycket har hänt, vilket framgår ovan, även om utjämningen inte sker riktigt i den takt regeringen vill. Men varför ser det då ut såhär? På genusvetenskapen förklarar man ju situationen med att kvinnor har större kompetens inom området, men varför skulle den ”snedfördelning” som råder inom andra forskningsområden inte kunna förklaras på liknande sätt? Inom vissa yrken, såsom läkaryrket, kanske den dessutom är önskvärd?

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att många (de flesta?) faktiskt gör ett eget genomtänkt val, ett val utifrån intresseområden och personlig fallenhet. Kanske är det bara att förvänta sig att kvinnor och män, utifrån de biologiska könsskillnader som finns, väljer något olika? Innan jag går vidare vill jag dock mana till försiktighet. Att förklara olikheter utifrån en biologisk syn på kön har ofta använts som bortförklaringar av det faktum att kvinnor har lägre livsinkomster än män och att män är överrepresenterade på ledande positioner. Vi bör också akta oss för att tro att vi nu kommit så långt vi kan när det gäller jämställdhet.

Men låt oss återgå till frågan huruvida de biologiska skillnader som de facto finns mellan könen skulle kunna ha åtminstone någon påverkan på yrkes- och livsval. I sin bok Hon, han och hjärnan redogör psykiatern Markus Heilig för de skillnader som finns mellan kvinnors och mäns hjärnor, skillnader som förvisso inte ska överdrivas men inte heller negligeras.

En tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor är att kopplingarna inom varje hjärnhalva är starkare hos män, medan hos kvinnor kopplingarna mellan hjärnhalvorna är det. De förstnämnda handlar om att förbinda bearbetning av sinnesintryck med rörelser, det andra om att knyta samman komplexa helheter, till exempel sociala sammanhang. [34]Detta stämmer väl med tester på vilka flickor presterat bättre på att minnas ord, ansikten och sociala sammanhang, och pojkar bättre på spatial information och koordination av motorik med sinnesintryck. Resultaten stöds av en mängd studier.[35]

En annan skillnad är att, även om män i genomsnitt inte är mer begåvade än kvinnor, så är de överrepresenterade bland dem som är extremt matematiskt begåvade (och extremt obegåvade), vilket skulle kunna förklara manlig dominans inom naturvetenskap och teknik, åtminstone inom de inriktningar som brukar kallas ”matteintensiva” såsom ingenjörsämnen, datavetenskap och fysik.[36]

Flickor har således en fördel när det gäller verbal och social förmåga och pojkar när det gäller rumslig och matematisk förmåga. Dessa skillnader gäller förstås på gruppnivå; det finns en stor variation inom varje grupp, och skillnaderna ska därför inte överdrivas.[37] Men helt otänkbart är det väl inte att detta åtminstone delvis kan förklara kvinnors dominans inom vård, skola och omsorg, och mäns inom teknik och naturvetenskap?

Dessa förmågor har varit framgångsrika evolutionärt sett: mäns för att snabbt bedöma hur man bäst fångar och dödar ett byte eller försvarar sig mot en fiende, kvinnors för att vårda och skydda den avkomma som under betydligt längre tid än andra däggdjurs ungar är beroende av omvårdnad.[38] Detta kan verka som ett primitivt resonemang och i ett modernt samhälle behövs naturligtvis inte denna uppdelning, men effekterna av den evolutionära utvecklingen låter sig inte raderas ut så lätt.

Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att betydelsen av biologiska könsskillnader som delförklaring över huvud taget inte nämns i regeringens betänkande ovan. Sådana avfärdas helt kortfattat: ”Den uppdelningen kan nämligen inte reduceras till en fråga om biologiska skillnader eller skillnader i preferenser mellan könen, dvs. att kvinnor och män är lämpade för, eller tycker om, olika sorts arbeten.”[39]

För Heilig är kunskap om dessa skillnader snarare en förutsättning för än ett hinder för verklig jämställdhet, i alla fall om vi vill ”att flickor och pojkar får samma möjligheter att förverkliga sin potential”.[40] Vi gör helt enkelt olika val, utifrån de biologiska och sociala varelser vi är, och i ett humant samhälle bör dessa val respekteras, menar han. Den stora orättvisan mellan könen består i att ”kvinnoyrken” är lägre betalda än ”mansyrken”, att kvinnors och mäns livsinkomst i så hög grad skiljer sig åt, men detta problem löses inte genom en vägran att acceptera biologins betydelse för våra livsval utan snarare genom politiska beslut som eliminerar dessa löneskillnader, menar han.

Låt oss avslutningsvis återvända till de amerikanska läkarna. Hur kommer det sig att de som överlevde var så många fler bland de kvinnliga läkarnas patienter än bland de manligas? De förklaringar man gett är att de kvinnliga läkarna ägnar mer tid åt patienten än sina manliga kollegor (vilket är föga förvånande mot bakgrund av det som sagts om könsskillnader ovan). Detta är väsentligt av flera orsaker. Dels förbättrar det möjligheten att ställa rätt diagnos och följaktligen sätta in adekvat behandling, dels har det betydelse för patientens välbefinnande och tillfrisknande att känna att någon lyssnar och tar sig tid att förklara.

Ska vi därmed undvika att välja en manlig läkare, eller ska män i mesta möjliga mån förhindras att utbilda sig till läkare? Naturligtvis inte. Om män bara blir lika framgångsrika som kvinnor när det gäller patientomsorg (genom att utveckla sina ”kvinnliga” sidor?), finns det inte längre någon anledning att välja en kvinnlig läkare framför en manlig.

Till sist: det jag sagt i denna artikel är inte att det inte finns jämställdhetsproblem, det jag sagt är att en ojämn könsfördelning inte nödvändigtvis är ett av dem.

Lotta Knutsson Bråkenhielm, TD i religionsfilosofi

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦