Det är inte självklart att skillnader i yrkes- och livsval mellan män och kvinnor enbart är uttryck för könsnormativa tankestrukturer och en patriarkal könsmaktsordning. Det skriver Lotta Knutsson Bråkenhielm i en krönika om jämställdhet för Academic Rights Watch, med anledning av en aktuell ESO-rapport som visar hur kvinnor alltmer dominerar på regeringskansliet och i offentlig sektor, medan män i högre grad väljer näringslivet.

När jag växte upp i slutet av 50-talet och början av 60-talet var det en självklarhet att mamma var hemma och skötte hem och familj, såg till att middagen stod på bordet och att vi alltid hade rena kläder. Detsamma gällde andra barn i min närhet. Men det fanns även barn vars mammor var tvungna att förvärvsarbeta och som därför inte hade någon hemma som tog emot när de kom hem från skolan. ”Nyckelbarn” kallades de eftersom de bar nyckel till hemmet i ett snöre runt halsen, och dem tyckte man lite synd om. På alla maktpositioner i samhället satt män, de fåtal kvinnliga makthavare som började synas fick regelmässigt frågan ”hur känns det att vara kvinna och…?”, nyhetsuppläsarna på tv var självklart män, jurister, präster och läkare likaså. Idag är det lika självklart att kvinnor förvärvsarbetar, och man går inte längre till ”farbror doktorn” utan snarare till ”tant doktorn”. Kvinnliga makthavare liksom kvinnliga nyhetsankare syns minst lika ofta som manliga, så ofta att man knappast tänker på det.

Ändå är det en lång väg kvar innan vi uppnår ett fullständigt jämställt samhälle, åtminstone om man får tro vissa debattörer. I ett samtal i Malou efter tio[1] diskuteras frågan. Där säger en av de inbjudna (samtliga kvinnor) att män tjänar 17 procent mer än kvinnor och en annan (en tidigare minister) att det handlar om ”tuffa strukturer som är svåra att bryta”. Men hur är det egentligen? Låt oss titta på lite siffror.

I rapporten Jämställdhet räknas – en ESO-rapport om kvinnors förändrade position i arbetslivet[2][3] gör författarna Bengt Göran Emtinger[4] och Claes Stråth[5] en kvantitativ kartläggning av könsfördelningen inom olika yrkeskategorier och positioner inom den offentliga sektorn med fokus på chefer och specialister; även området opinionsbildning berörs.[6]

Till att börja med kan konstateras att det finns åtminstone ett område där kvinnor är i klar majoritet, nämligen jämställdhetsarbete:

Jämställdhetsmyndigheten inrättades 1 januari 2018. Under 2017 förberedde och bildade en organisationskommitté den nya myndigheten. Kommittén bestod av fem kvinnor och en man. Enligt årsredovisningen 2019 hade myndigheten 71 anställda vid årets slut. Av de anställda var 75 procent kvinnor. I ledningsgruppen med åtta personer var samtliga kvinnor (mars 2020).[7]

Intressantare är det förstås hur det ser ut med maktfördelningen mer allmänt. Konstateras kan att det ser generellt bra ut för kvinnor. Här är några exempel:

• I Regeringskansliet var år 2019 andelen kvinnor som chefer 54 procent och av de anställda totalt 62 procent. I sju av tio departement dominerar kvinnorna med över 60 procent varav i två departement över 70 procent.[8]
• Av verksamhetsområden inom staten var kvinnor i majoritet som chef inom sju av totalt tio områden år 2019 (en ökning från 2007 då motsvarande siffra var fyra områden).[9]
• I regioner och kommuner var samma år kvinnornas andel av de hel- och deltidsarvoderade politikerna 46 respektive 42 procent.[10]

I jämförelse med andra länder inom EU hamnar Sverige på första plats när det gäller kvinnors andel i nationellt parlament och regionala församlingar.[11]

Det finns också anledning att tro att andelen även i framtiden kommer att öka. Om man jämför åldersgrupper är andelen kvinnor som chefer och specialister nämligen högre bland yngre än bland äldre.[12]

När det gäller kvinnors representation i media som jag berörde ovan och som är nog så viktigt för den informella makten, så är denna tämligen framträdande: studier visar att mellan 60 och 80 procent av nyhets- och samhällsprogram i SVT har en kvinna som programledare, 56 procent av cheferna inom SVT är kvinnor och 62 procent av reportrarna på TV 4-nyheterna är kvinnor, och detta är endast ett axplock. [13]

En förklaring till att kvinnor alltmer börjar ”ta plats” och nå framträdande positioner är att det i allt högre utsträckning krävs eftergymnasial utbildning för att nå dessa och att kvinnor här lyckas bättre än män. Till exempel får de högre betyg i skolan och klarar högskoleexamen i högre utsträckning än vad män gör. ”År 2017 hade 40 procent av kvinnorna och 26 procent av männen en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer och följden är att andelen kvinnor i specialistyrken har ökat.”[14] Och av totalt 55 examensområden med fler än 100 examinerade år 2018 var kvinnorna i majoritet i 45.[15] Författarna till rapporten summerar:

Vi kan urskilja ett sammanflätat mönster mellan utbildning, arbete och makt och inflytande. Sedan mitten av 1970-talet har antalet kvinnor som examinerats vid universitet ökat relativt männen och idag är det dubbelt så många kvinnor som män som examineras vid universitet. Mellan 1970 och 1990 stod kvinnorna för nästan hela ökningen av arbetskraften i samhället. Kvinnor med den högre utbildning som krävs i kunskapssamhället leder till karriärer som chef och specialist.[16]

ESO-rapporten redovisar främst läget inom den offentliga sektorn, inom vilken en tredjedel av alla förvärvsarbetande är anställda. Inom den privata sektorn ser det dock lite annorlunda ut. Här är andelen kvinnor som chef i minoritet: 29 procent av cheferna är kvinnor.[17] Detta är dock inte fullt så illa som det kan tyckas vid första anblicken: kvinnorna utgör nämligen endast 40 procent av de anställda. Av dem som är anställda som specialister utgör kvinnorna dock hela 45 procent.

Något som brukar påpekas när det gäller bristande jämställdhet är att mäns inkomster är högre än kvinnors, 17 procent högre enligt uppgift ovan. Utan tvekan stämmer det att män tjänar mer än kvinnor. Låt oss därför börja med att försöka reda ut hur mycket mer. Jag vet inte var siffran 17 procent kommer ifrån, men enligt Medlingsinstitutet[18] handlar det snarare om 10 procent., vilket påpekas i rapporten Löneskillnader mellan kvinnor och män. Vad säger den officiella lönestatistiken?.[19]

Skillnaden halveras dock om man tar hänsyn till sådana faktorer som sektor (offentlig eller privat), yrke, utbildning samt arbetstid och uppgår då till 4,2 procent. Det innebär i klartext att en stor del av förklaringen till löneskillnaden mellan män och kvinnor är att de arbetar inom olika yrken, att män i högre grad arbetar inom den privata sektorn, där löneläget är högre, och kvinnor inom den offentliga, samt att män arbetar mer än kvinnor som i högre grad än män arbetar deltid. (Skillnaden i arbetstid år 2019 mellan kvinnor och män var i genomsnitt 4,5 timmar per vecka. Kvinnor arbetade således 86 procent av männens arbetstid.[20]) ”Kvinnors kortare faktiska arbetstid beror förutom på kortare avtalad arbetstid också på en högre frånvaro från arbetet. Frånvaron hänger delvis samman med att kvinnor tar ett större ansvar för hem och familj.”[21]

Det tycks alltså svårt att visa att skillnaden i inkomst beror på lönediskriminering.[22] När det gäller löneskillnader bland Sacoförbundens medlemmar tycks lönediskriminering vara närmast obefintlig. Såhär skriver man i en rapport från 2017, Förklarat och oförklarat mellan kvinnor och män. Löneskillnader bland Sacoförbundens medlemmar[23]:

Vi har tillgång till information om Sacoförbundens medlemmars ålder, arbetsmarknadssektor, yrke eller arbetsområde, födelseland eller föräldrarnas härkomst, län, företagets verksamhetsområde, sysselsättningsgrad, utbildningslängd och inriktning samt befattning. I de flesta fallen visar resultaten av våra analyser att lönegapet mellan kvinnor och män minskar eller försvinner helt när man kontrollerar för dessa variabler. Det betyder att kön har mycket mindre eller ingen betydelse för lönegapet jämfört med bakgrundsfaktorerna.[24]

Även om svensk jämställdhet således inte är så illa som ofta hävdas vill jag ändå antydningsvis peka på några problem relaterade till yrkeslivet vilka fortfarande existerar.

• Män dominerar i hög grad på ledande positioner, framför allt inom den privata sektorn men även till exempel som professorer vid universiteten.
• Val av utbildning, yrke och verksamhetsområde är i stor utsträckning könsbundna, bland annat på så sätt att kvinnor i högre grad arbetar inom den offentliga sektorn där lönerna generellt är lägre och män inom den privata sektorn med ett högre löneläge.
• Kvinnor väljer i högre grad än män att ta ansvar för hem och barn och minskar därigenom sin inkomst något, eftersom de sänker sin arbetstid och därigenom även förlorar pensionspoäng.
• Det finns studier som visar att lönerna inom ett yrkesområde, t.ex. bland lärare och läkare, sjunker i takt med att kvinnor kommer in.[25]
• Det tycks finnas allvarliga jämställdhetsproblem inom vissa branscher, t.ex. de som på sistone uppmärksammats inom restaurangnäringen.
• Många kvinnor vittnar också om en mer subtil ojämställdhet som tar sig uttryck i en nedlåtande och förminskande attityd.[26]

När jämställdhet diskuteras förutsätt ofta en tolkning som innebär ”lika utfall”, dvs. lika många kvinnor som män på samtliga områden och positioner eller åtminstone inom spannet 40-60. En sådan tolkning är dock högst problematisk, vilket jag behandlade i min förra krönika.[27] En sådan tolkning tar nämligen inte hänsyn till de biologiska könsskillnader som finns och som är väl underbyggda inom forskningen. Skillnaderna ska inte överdrivas och säger inte så mycket på individnivå, men på gruppnivå finns vissa skillnader. En sådan är att kvinnor i högre grad än män tycks intressera sig för områden inom vård-skola-omsorg, verksamheter som främst finansieras inom den offentliga sektorn. Därtill kommer att män är något mer riskbenägna och därför tenderar söka sig till konkurrensutsatta positioner som är vanligare inom den privata än inom den offentliga sektorn. ”Kvinnor väljer jobb med fast lön snarare än jobb med så kallad prestationslön”, påpekar Eva Meyersson Milgrom[28] i en artikel.[29]

Utöver val av yrkesinriktning gör vi också andra livsval, och det verkar som om kvinnor i högre grad än män prioriterar barn och familj och därför till exempel väljer att gå ner i arbetstid, åtminstone under den period då det finns minderåriga barn i hemmet. Det är inte självklart att dessa skillnader enbart är uttryck för könsnormativa tankestrukturer och en patriarkal könsmaktsordning. Om vi nu accepterar att det finns biologiska könsskillnader och att dessa i viss mån förklarar att kvinnor och män beter sig olika och gör olika yrkes- och livsval, innebär det att det finns en viss obalans i våra förutsättningar som potentiellt ger upphov till bristande jämställdhet, t.ex. att kvinnors livsinkomst är lägre än mäns. Jag går dock inte in på hur detta problem ska lösas.

Lotta Knutsson Bråkenhielm, TD i religionsfilosofi

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[1] https://www.tv4.se/artikel/4fbf7a7104bf725194000fa9/valkommen-till-malous-bokklubb

[2] https://eso.expertgrupp.se/rapporter/2020_2_jamstalldhet_raknas/

[3] ESO står för Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi.

[4] Bengt Göran Emtinger är fil.kand. i statsvetenskap och har lång erfarenhet som samhällsanalytiker, de senaste 20 åren vid bland annat Socialstyrelsen och Region Östergötland.

[5] Claes Stråth är socionom med lång erfarenhet av utrednings- och förhandlingsarbete inom offentlig sektor, bland annat som generaldirektör vid Medlingsinstitutet mellan år 2006 och 2015.

[6] Intressant nog har de som borde ha kunnat vara behjälpliga med kvantitativa studier inte haft så mycket att tillföra: ”I januari 2020 ställdes via mejl en förfrågan till Nationella sekretariatet för genusforskning om att få en sammanställning av kvantitativa forskningsstudier som kartlägger könsbalansen inom makt och inflytande inom offentlig och privat sektor. Svaret var som ”bästa tips” en studie från 2007 (not, sid 41).

[7] Sid 47 f

[8] Sid 161

[9] Sid 96

[10] Sid 89

[11] Sid 21

[12] Se t.ex. sid 126.

[13] Sid 129 f; en sammanställning kan läsas i bilaga 1 i rapporten.

[14] Sid 50

[15] Sid 67

[16] Sid 156

[17] Sid 79

[18] Medlingsinstitutet är en myndighet under Arbetsmarknadsdepartementet och har tre huvuduppgifter: … att verka för en väl fungerande lönebildning. … att ansvara för medling i arbetskonflikter. … att vara statistikansvarig myndighet för den officiella lönestatistiken. Medlingsinstitutet har även i uppdrag att analysera löneutvecklingen ur jämställdhetsperspektiv. Årligen publiceras en rapport om löneskillnaden mellan kvinnor och män.

[19] https://www.mi.se/app/uploads/LS19.pdf

[20] Sid 30

[21] Sid 39

[22] Se t.ex. sid 45.

[23] https://www.saco.se/globalassets/saco/dokument/rapporter/2017-forklarat-och-oforklarat.pdf

[24] Sid 4

[25]Hadley-Kamptz, Isobel: ”Vad är egentligen patriarkatet?”, Sans 2021 (jan-mars)

[26] Se t.ex. Hadley-Kamptz, Isobel: ”Vad är egentligen patriarkatet?”

[27] https://academicrightswatch.se/?p=4388#more-4388

[28] Meyersson Milgroms omfattande forskning inom ekonomi och sociologi bekräftar iakttagelserna ovan: att den segregation mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden som trots allt finns, främst förklaras av yrkesval och arbetstid, inte av diskriminering. Se t.ex. En fritänkare finner sin forskar miljö. IFN Jubileum skrift 2019

[29] https://www.dn.se/arkiv/debatt/dn-debatt-ny-statistik-visar-pa-sma-loneskillnader-mellan-konen-man-ar-mer-produktiva-an-kvinnor/