Sverige är i hög grad ett jämställt land. Kanske börjar det därför bli dags att inse att formuleringar om genusperspektiv, jämställdhet och könsfördelning inte längre är nödvändiga.

I utlysningen av projektfinansiering inom ”Lättvikt 2020”, som är en del av Vinnovas, Energimyndigheten och Formas gemensamma satsning på innovationsprogram[1]  kan man läsa: ”Alla projekt ska bidra till en jämställd samhällsutveckling genom att både kvinnor och män på ett jämställt sätt tar del av bidraget, har inflytande över projektet och medverkar aktivt i dess genomförande.” En person har uppmärksammat ARW på detta och gör följande reflektion: ”Jag kan inte förstå detta på något annat sätt än att en projektgrupp ska innefatta både män och kvinnor, och att forskningsmedel ska delas jämställt. För mig är det uppenbart att man inte syftar till de olika erfarenheter eller perspektiv som man kan ha i frågan, som i vissa fall kan korrelera till kön, utan det är jämlikhet i utfall som krävs. Och jag skriver ”krävs” eftersom det står i utlysning att: ”Alla projekt ska…”.

I den 15-sidiga utlysningstexten återkommer detta med könsfördelning dock endast en gång, nämligen som ett av sammanlagt 14 bedömningskriterier, dock inte som ett uttryckligt krav. Man kan därför med rätta fråga sig varför detta uttryckts som ett krav tidigare i texten.

Samma person gör oss även uppmärksamma på en formulering i Formas utlysning ”Samhällsplanering för omställning” gällande forskningsprojekt vars syfte är att skapa förutsättningar för ett mer hållbart samhälle. Ett av bedömningskriterierna är ”Projektgruppen är väl sammansatt med avseende på fördelning av kön, kompetens, erfarenhet samt olika perspektiv på samhällsplanering för omställning”. Till denna formulering gör hen följande reflektion: ”Jag förstår detta som att man bedömer projektgruppen med avseende på fyra kriterier: ’(1) kön, (2) kompetens, (3) erfarenhet samt olika (4) perspektiv’. För mig är det tydligt att man med kön här inte avser de övriga tre bedömningsgrunderna, utan man menar just bara att vilket kön man har bedöms och vägs in i ansökans poängsättning.”

Visst kan man undra varför man lyfter fram just kön, även om det i de flesta fall inte är några problem med att rada upp olika företeelser som delvis överlappar varandra utan att det behöver uppfattas som att de är sinsemellan uteslutande. Då de forskningsprojekt utlysningen handlar om berör aspekter som har med samhällets organisation, makt och politisk styrning att göra, är det dock inte helt orimligt att man värdesätter en jämn könsfördelning, även om begreppet ”perspektiv” torde omfatta även könstillhörighet. Att resultatet ska vara samhällsnyttigt och främja en ”jämlik, jämställd och inkluderande samhällsutveckling” framgår av utlysningen, vilket innebär att könsaspekten torde vara relevant.

Att könstillhörighet är relevant i vissa sammanhang innebär förstås inte att det alltid är så. Ändå är det uppenbart att kön genomgående lyfts fram som viktigt i ansökningar av olika slag. Religionshistorikern och författaren Eli Göndör ger ett exempel i en debattartikel.[2] I detta fall är det Forum för levande historia som söker en projektledare för ett planerat museum över förintelsen. I annonsen efterfrågas ”en person med akademisk examen i kulturvetenskap, museologi eller arkivkunskap”. Mot slutet av annonsen nämns: ”Har du kunskaper och erfarenhet från arbete med frågor som berör Förintelsens historia är det meriterande”. I annonsen påpekas också att man ”strävar efter en jämn könsfördelning och välkomnar alla sökande oavsett könsidentitet eller uttryck. Myndigheten vill även ta tillvara de kvaliteter som etnisk och kulturell mångfald tillför verksamheten”. Göndör summerar:

Och det är här jag börjar bli orolig för innehållet. För om könsfördelning och mångfald ihop med kulturvetenskap är det primära samtidigt som ”kunskaper och erfarenhet från arbete med frågor som berör Förintelsens historia är meriterande” så är det ju inte självklart vad museet kommer att innehålla. Risken för att minnet av eller studien om Förintelsen inte blir mer än en bisak genom vilken myndigheter och politiker koketterar med sin förmenta värdegrund är långt ifrån obefintlig.

Om Göndörs oro är befogad eller inte ska jag låta vara osagt, men onekligen tycks de som formulerar en ansökan känna sig föranledda att påpeka vikten av att eftersträva en jämställd och ”inkluderande” arbetsplats.

Mot bakgrund av den av regeringen påbjudna jämställdhetsintegreringen av svenska lärosäten, är det dock föga överraskande att denna typ av formuleringar förekommer. Ett annat exempel kan vi hämta från Vetenskapsrådet:

En av uppgifterna i Vetenskapsrådets instruktion från regeringen är sedan 2018 att verka för att köns- och genusperspektiv inkluderas i den forskning vi finansierar, när så är tillämpligt. Det handlar om att inkludera såväl sociala som biologiska aspekter av kön och könsidentitet i forskningens metoder, analyser och resultat – när så är relevant. Vetenskapsrådet ser detta som en del i arbetet med att stärka forskningens kvalitet och förnyelse.[3]

Man uppmanar därför de sökande: ”Från och med 2020 ber vi dig som söker bidrag att redogöra för om köns- och genusperspektiv är relevant i din forskning. Det gäller de flesta av våra utlysningar.”

Sedan 2003 har VR ”en jämställdhetsstrategi som bl.a. säger att myndigheten ska ha samma beviljandegrad för kvinnor och män”; och sedan 2013 fick de ”ett särskilt regeringsuppdrag om jämställdhetsintegrering”.[4] Anmärkningsvärd är formuleringen ”samma beviljandegrad”. Det är således jämställdhet i utfall som räknas: lika många kvinnor som män ska få del av forskningsanslagen!

Ambitionen att få med ett köns- och genusperspektiv i en ansökan kan dock ibland ta sig lite löjeväckande uttryck. I en artikel i tidskriften Sans (1/21) redogör Erik Lindborg, docent vid KTH, för en granskning han gjort av de projektansökningar i natur- och teknikvetenskap som under 2020 inkommit till Vetenskapsrådet och där man kryssat i rutan för köns- och genusperspektiv. Dessa visade sig utgöra ca 20 procent (323 stycken) av samtliga ansökningar inom ämnesområdet. En femtedel av de sökande ansåg således att ett köns- och genusperspektiv var tillämpbart. I de flesta av ansökningarna (ca 200) är perspektivet dock helt irrelevant, enligt Lindborgs bedömning. ”I en ansökan om Vintergatans ursprung funderar författaren om stjärnor möjligen kan tillskrivas genusattribut” men ”landar ändå i slutsatsen att stjärnorna saknar genus, åtminstone i den kulturella sfär där han själv verkar.” I en annan ansökan, ”Förstå ursprunget till apatitjärnmalm av Kirunatyp”, uttrycker den sökande ”stora förhoppningar att hans forskning kommer att bidra till ökad jämställdhet”, dock oklart hur, enligt Lindborg. Det finns också ett antal ansökningar som har ett tydligt genusperspektiv men där det är oklart hur det skulle kunna leda till ökad jämställdhet i samhället, t.ex. ett projekt om han- och honexemplar av trädgårdslungmossa. För 65 ansökningar bedömde Lindborg att kön- och genusperspektivet var relevant, de flesta inom medicinsk vetenskap. Detta innebär i klartext att det är färre än 4 procent av det totala antalet (1675) ansökningar i natur- och teknikvetenskap där perspektivet faktiskt är eller kan vara relevant!

Författarens slutsats blir:

[P]å längre sikt riskerar frågan att styra forskningens inriktning på ett irrelevant sätt, premiera osjälvständiga forskare och få negativ inverkan på moralen i forskarsamhället. Därmed kommer också kvaliteten att drabbas.

Vilka reflektioner kan man då göra utifrån detta? En är att det förefaller vara slöseri med tid att behöva sitta och formulera en långsökt motivering om genus och jämställdhet, kanske för att man hoppas att den ikryssade rutan ändå gör att ansökan har en större chans än om rutan inte är ikryssad. I bästa fall har man haft lite roligt under tiden medan man hittat på finurliga formuleringar. Men nog hade det varit ärligare med en öronmärkning av medel till projekt där ett tydligt köns- och genusperspektiv är tillämpbart.

Sverige är i hög grad ett jämställt land, vilket jag berört i en tidigare krönika.[5]  Kanske börjar det därför bli dags att inse att formuleringar om genusperspektiv, jämställdhet och könsfördelning inte längre är nödvändiga. Att alla, oavsett t.ex. sexuell läggning, välkomnas att söka en tjänst eller forskningsbidrag, så länge kompetensen är den rätta, torde också numera vara en självklarhet, så pass självklart att det inte borde behöva påpekas. Antingen är kön/genus relevant och då behövs ingen särskild ruta att kryssa i. Eller också är kön/genus inte relevant och då behövs inte heller en särskild ruta att kryssa i. Eller som Torbjörn Elensky formulerar (i ett helt annat sammanhang): ”Säg till om du vill att den nya motorvägsbron mellan alptopparna hellre ritas av en representativt sammansatt grupp än av de bästa ingenjörerna och arkitekterna, oavsett deras utseende och ursprung.”[6]

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[1] Det övergripande syftet är att skapa förutsättningar för internationell konkurrenskraft och hållbara lösningar på globala samhällsutmaningar.

[2] Jag saknar tyvärr källangivelse men artikeln var införd i Corren i november 2020.

[3] Vetenskaprådet (https://www.vr.se/soka-finansiering/krav-och-villkor/beakta-kons–och-genusperspektiv.html)

[4] Regeringens proposition 2016/17:50: Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, sid 78. Se även Regeringens proposition 2020/21:60: Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige, sid 121

[5] https://academicrightswatch.se/?p=4430#more-4430

[6] http://tidskriftenrespons.se/recension/7837/?fbclid=IwAR3MUypCfKvl9Fu8a0FopIdtFFfxitdIWg55fk_8gRzA5Vpz-1drI2VoibQ