Lundahistorikern Björn Lundberg gick i veckan till frontalangrepp mot Academic Rights Watch på sin blogg. Detta efter ett inlägg där ARW förslog en rad konkreta olika åtgärder för att komma tillrätta med identitetspolitik vid högskolorna. ARW försvarar inte akademisk frihet, utan är själva ”den akademiska frihetens fiender”, påstår Lundberg. Då ARW:s policy och strategi bygger på distinktioner och nyanser som lätt försvinner i polariserade debatter på sociala medier välkomnar vi detta tillfälle att i lugn och ro reda ut de missförstånd som Lundbergs kritik illustrerar.
Björn Lundberg: ”När ARW bildades för ett antal år sedan ägnade man sig till en början främst åt att kritisera orättvisa tjänstetillsättningar samt ’kränkningar’ av enskilda professorer och andra akademiker, men gruppen kom ganska snart att radikaliseras. Förutom att aktivt ge sitt stöd åt ett parti (Medborgerlig samling), som ville slakta den svenska utbildnings- och universitetssektorn med besparingar på 36 miljarder (!) över tre år och avskaffa avgiftsfria universitetsstudier, har ARW pekat ut ”feminin kultur” som det största hotet mot akademisk frihet i Sverige. Eftersom feminin kultur enligt ARW:s företrädare dessutom är ett resultat av kvinnors biologi, får det till följd att kvinnor som sådana betraktas som ett hot mot den fria – läs: manliga – forskningen.”
ARW svarar: Mycket på en gång, Björn. Låt oss bena ut detta. Vi har för det första aldrig stött något särskilt politiskt parti. Däremot har vi erbjudit oss att hjälpa alla partier som vill förbättra sitt högskoleprogram i riktning mot ökad akademisk frihet. Medborgerlig samling var intresserad av detta och en av oss kom att ingå i den grupp som utarbetade partiets högskolepolitik. Det gjorde att vi fick igenom flera av våra förslag. Vi kom sedan fram till att MED:s högskolepolitiska program var det mest akademiska vid den tidpunkten. Företrädare från andra partier och politiska organisationer har sedan dess närmat sig oss för att få goda råd i högskolefrågor. Vi har behandlat dem på samma sätt och föreslagit olika policyändringar. Det finns således inget fog för påståendet om att vi skulle ha ”radikaliserats”.
Angående ’’feminin kultur’’ är detta ett etablerat begrepp inom sociologin i teorin om kulturella dimensioner. En feminin kultur eftersträvar främst utjämnande rättvisa, omsorg och livskvalitet och andra ”mjuka värden”. En maskulin kultur är inriktad mot meritokrati och prestation. Det är sant att den typiska kvinnan är bärare av en feminin kultur och en typisk man av en maskulin kultur, där den empiriska grunden är biologiska skillnader, men många värderingar tillägnar man sig genom att växa upp i en viss kultur. Det är således felaktigt att, som du gör, sätta likhetstecken mellan feminin och kvinnlig respektive maskulin och man. Vissa kvinnor är mer maskulina i sina värderingar än många män. Kvinnor är alltså som sådana givetvis inget hot mot den fria forskningen. Tvärtom hör ju många kvinnor till de absolut bästa forskarna vi har, tillika den akademiska frihetens mest entusiastiska förespråkare. ARW får ofta in berättelser från kvinnliga forskare som fått sin akademiska frihet inskränkt, vilket i många fall lett till ARW-ärenden. Vår hemsida har i dagsläget drygt 40% kvinnliga läsare (enligt Googles statistik). Att vi bara bryr oss om manliga akademiker är en skröna som inte blir mer sann för att den upprepas.
Forskning när den är som bäst styrs främst av maskulina värden – konkurrens, meritokrati och prestation. Forskning är i den meningen en maskulin verksamhet, utan att för den skull vara ”manlig”. Endast om vi anställer de mest meriterade forskarna och presterar resultat av hög kvalitet kommer högskolornas krav på akademisk frihet att tas på allvar av det omgivande samhället. Den feminina kulturen ifrågasätter indirekt dessa värden och riskerar därför, om den blir alltför dominant, att underminera den akademiska friheten. I den meningen blir den ett hot. Då Sverige enligt ledande sociologer är det mest feminina landet i världen är denna risk hos oss särskilt påtaglig. Därför upphör ARW inte att varna för feminiseringen av den svenska högskolan. Detta är en konsekvens av ARW:s policy att vara konsekvensneutrala och inte skygga för politiskt obekväma slutsatser.
Björn Lundberg: ”ARW uppvisar alla kännemärken för en grupp som söker politisera och polarisera debatten om akademisk frihet. På så sätt har ARW:s blivit ett mycket större hot mot den akademiska friheten i Sverige än några studenter som vill byta namn på en av Konstfacks salar.”
ARW svarar: Givet det vi skriver ovan baseras denna slutsats på uppenbart felaktiga antaganden. Påståendet att vi själva skulle vara ett ”hot mot den akademiska friheten” hänger således i luften.
Björn Lundberg: ”Nog finns det exempel som förtjänar kritik. Fallet med läraren i Uppsala som yttrade ett rasistiskt ord i en specifik kontext (hur man i arkivarbete förhåller sig till ord som idag upplevs just förlegade eller rasistiska) är ett sådant. Men i flera aktuella fall har vi också sett universitetsledningar som försvarat sina anställda. Att lyssna på kritik från studenter är viktigt, men innebär inte att de styr den högre utbildningen. Mitt intryck är att de allra flesta tycker att ”sunt förnuft” måste råda och att det svenska universitetssystemet alls inte håller på att duka under för några identitetspolitiska angrepp.”
ARW svarar: Om du tänker på det aktuella fallet vid Malmö universitetet (sexologimastern) har du rätt (hittills!), men den som följt ARW:s dokumentation vet att detta snarare är undantag än regel. Det normala är att ledningen ställer sig på studenternas sida om det uppstår konflikt – mot läraren. Ett exempel som kanske känns igen: vid din egen institution i Lund hamnade Dick Harrison ute i kylan för något år sedan. Istället för att försvara Harrison slöt den dåvarande ledningen upp bakom studenternas önskan om sänkta krav vid examination. Att lita på att allt kommer att ordna sig verkar inte särskilt betryggande när man tänker på hur mycket andra länders utbildningssystem nu lider under identitetspolitiken. Då Sverige som sagt har världens mest feminina kultur vore det otroligt om vi skulle komma undan. Att i efterhand säga ”vi såg det inte komma” kommer inte att framstå som trovärdigt.
Björn Lundberg: ”Dessutom har ARW i flera avseenden rätt och slätt fel, och det är alltid lite pinsamt om man samtidigt utger sig vara den stora Sanningens förkunnare. Låt oss börja med just sanningen. ARW hävdar att identitetspolitikens grund är en sanningsrelativism enligt vilken objektiv sanning inte existerar utan alla grupper har sin egen sanning. Men det påståendet är en illa underbyggd klyscha, som visar fundamental brist på kunskap om den rörelse de angriper. Grunderna för ’identitetspolitikens’ anspråk är inte sanningsrelativism utan erfarenhet. Det är erfarenheter (av förtryck m.m.) som beskrivs som unika för vissa grupper i samhället och viktiga för förståelsen av världen. Det är också en av anledningarna till att representation blir viktig. Om detta kan man ha olika åsikter, men i ARW:s svartvita ’sanningsfilter’ blir kampen mot den så kallade identitetspolitiken bara tomma politiska slagord, likt de som nyligen presenterades i det amerikanska 1776-manifestet. Där pekades identitetspolitiken ut som i grunden oamerikansk, medan den bland europeiska konservativa ofta beskrivs som just en amerikansk import. Gemensamt är att detta löst definierade projekt beskrivs som ett yttre hot mot ’vårt’ sätt att bedriva forskning och undervisning.”
ARW: Här har du en poäng, Björn. Beskrivningen av identitetspolitik i inlägget var något stereotyp. Identitetspolitik är närmare bestämt en mobilisering för en särskild grupp som av olika skäl anses var förtryckt eller diskriminerad. En sådan politik behöver inte bygga på sanningsrelativism, i det har du rätt (medlemmar av ARW har gjort den distinktionen här). Men steget från att anse att gruppens erfarenheter är unika för att förstå ett visst fenomen till att den och endast den sitter inne med sanningen och kan uttala sig i frågan är kort – liksom steget från att motivera representation med hänvisning till särskilda erfarenheter, som är kontingenta i förhållande till gruppmedlemskap, till att grunda representationen i medlemskapet i sig. Så även om identitetspolitiken per definition inte är relativistisk tenderar den att leda till relativism, dvs. till uppfattningen att det inte finns någon objektiv sanning utan bara olika perspektiv utifrån vilken grupp man tillhör. Det är denna tanke som ARW inte anser är förenlig med seriös vetenskap.
Björn Lundberg: ”I sin ’guide’ mot identitetspolitiken uppmanar ARW sina anhängare bland annat att agera rättshaverister. I händelse någon blir anmäld för sexuella trakasserier, kränkning eller rasism ska man själv inta offerrollen och göra en motanmälan: ’Lägg gärna till en snyfthistoria om hur du inte kunnat sova den senaste tiden, varit sjukskriven för depression, ditt sexliv påverkats osv.’ ARW uppmanar med andra ord sina följare att ljuga i syfte att försvåra för universiteten att utreda kränkningar. Detta trots att även ARW är en organisation som säger sig arbeta med just kränkningar inom akademin. Men bara rätt sorts kränkningar, givetvis.”
ARW: Här har du utelämnat en viktig detalj, Björn. Givetvis finns det många anmälningar som är befogade, men denna del av vår guide handlar explicit om okynnesanmälningar: ”Om du blir okynnesanmäld för sexism, kränkning, rasism kan det vara värt att svara med en motanmälan, där du själv intar ’offerrollen’.” Att svara på en okynnesanmälan med en motanmälan anser vi, av de skäl vi angett, vara exakt rätt respons.
Björn Lundberg: ”Än mer alarmerande är ARW:s krav på vad de kallar ’kunskapsintegrering’ inom högskolan. I sin kamp mot identitetspolitiken avfärdar ARW hela vetenskapsfält, eller stora delar därav, som en förtäckt form av aktivism ’av starkt identitetspolitisk karaktär’. På det här sättet går ARW direkt till angrepp mot den akademiska frihetens grundpremisser: forskares frihet att formulera problem, bedriva forskning och kommunicera sina resultat. Ett av de största hoten mot akademisk frihet i dagens Sverige (i objektivt sann mening) är just de politiska attackerna på specifika vetenskapliga discipliner – i synnerhet genusvetenskap. Företrädare för både Sverigedemokraterna och Moderaterna har vid flera tillfällen motionerat i riksdagen om att avskaffa landets professurer i genusvetenskap, stoppa statlig finansiering av genusvetenskaplig forskning m.m. Dessa flagranta attacker på den fria forskningens grundvalar – att universitet och forskare själva ska kunna välja inriktning på sin verksamhet – har dock mötts av tystnad från ARW, eller rent av påhejats.
ARW: Det är intressant att du motsätter dig det vi kallar ”kunskapsintegrering”, som vi förklarar som att låta UNESCO:s rekommendationer från 1997 genomsyra all verksamhet vid högskolorna. Statliga högskolor är redan under en internationell förpliktelse att göra ”allt de kan” (”take all feasible steps”, artikel 74) för att implementera rekommendationerna, men hittills utan att man vill kännas vid denna förpliktelse. Det förvånar oss att du inte välkomnar denna del av vår argumentation då du i övrigt (se nedan) verkar positiv till UNESCO. Vidare är det inte sant att vi förespråkar politiska ingrepp i genusvetenskap osv. Vår ståndpunkt är att det inte är genusvetenskapen själv det är fel på utan att den fått en olycklig ställning som ”statsfilosofi” när det gäller synen på kön därför att dess slutsatser passar det nuvarande politiska styret. Det är sant att mycket genusvetenskap i själva verket är aktivism, men vi har alltid sagt att lärare och forskare gemensamt måste komma tillrätta med detta internt inom högskolan, exempelvis genom att hänvisa till att vetenskapens trovärdighet och god forskningssed ska värnas i högskolornas verksamhet (1 kap. 3a § högskolelagen), och att detta, till skillnad för vad som skett i vissa länder, inte kan uppnås genom politiska beslut, som riskerar hota högskolornas autonomi och därigenom bli kontraproduktiva.
Björn Lundberg: ”ARW hänvisar gärna till UNESCO:s riktlinjer för högre utbildning som en måttstock för akademisk frihet. Det är förvisso utmärkt, men det är också uppenbart att de bara brytt sig om att läsa några utvalda paragrafer i ett enskilt dokument. Jämställdhet (gender equality) är nämligen ett av UNESCO:s två huvudmål. I UNESCOs riktlinjer för vetenskaplig forskning kan man läsa att medlemsstaterna har i uppgift att inom ramen för högre utbildning aktivt verka för ökad jämställdhet:
in order to remediate past inequalities and patterns of exclusion, actively encourage women and persons of other under-represented groups to consider careers in sciences, and endeavour to eliminate biases against women and persons of other under-represented groups in work environments and appraisal”
UNESCO, Records of the General Conference, 39th session, Paris, 30 October-14 November 2017, v. 1: s. 120.
Att till exempel eftersträva fler kvinnliga författare på litteraturlistorna i ett universitetsämne kan ses som ett typexempel på en sådan åtgärd. Det vore hedervärt om ARW erkände att ’jämställdhetsintegrering’ i denna form inte i sig är ett angrepp på den akademiska friheten, utan tvärtom i linje med de riktlinjer som dragits upp av UNESCO för att skapa mer rättvisa villkor, vilket också är en förutsättning för akademisk frihet i praktiken. Om ARW på allvar ville verka för akademisk frihet och akademikers rättigheter vore det passande om de började med att faktiskt verka i linje med UNESCOs riktlinjer för vetenskap och högre utbildning, i stället för att motarbeta dem.”
ARW: Grundproblemet med ditt resonemang är att det inte beaktar att, även om det på senare tid tillkommit olika policydokument, är UNESCO:s rekommendationer från 1997 fortfarande i kraft. Som vi skrivit på vår sajt anser vi att jämställdhetsintegreringen i Sverige på flera punkter stred mot dessa rekommendationer. I korthet stred processen mot artiklarna 17-19 som garanterar högskolorna autonomi i förhållande till staten. Särskilt problematisk var den dubbla roll som Nationella sekretariatet för genusforskning fick som både akademisk institution och ”nationell enhet” styrd av Utbildningsdepartementet – en ”trojansk häst” inplacerad av regeringen i det akademiska systemet. Då processen uteslutande byggde på genusvetenskapens perspektiv på kön hade den en potentiellt hämmande effekt på forskning och yttranden där andra perspektiv på könsskillnader kommer till uttryck. Med andra ord gjordes genusvetenskapens perspektiv till en ”prescribed doctrine” av den typ som UNESCO uttryckligen varnar för (artikel 27). Konkreta exempel på hur jämställdhetsintegrering inkräktat på enskilda lärares och forskares rättigheter enligt samma rekommendation är fallen med Hesslow och Ringmar i Lund. Slutligen finns det, som vi också nämner på vår sajt, en studie som tyder på att den svenska högskolan inte alls var ojämlik till kvinnors nackdel när jämställdhetsintegrering infördes. Att införa denna typ av åtgärder utan att det finns någon konkret anledning att tro att kvinnor inte skulle ha lika möjligheter strider mot artikel 41 i rekommendationerna. Att ARW tar avstånd från jämställdhetsintegreringen såsom den genomförts vid svenska högskolor är alltså inte bara förenligt med vår övervägande positiva inställning till UNESCO i akademiska frågor utan en konsekvens av vårt förordande av 1997 års UNESCO-rekommendationer.
Nej, krig är inte fred, sanning är inte lögn och Academic Rights Watch är inte den akademiska frihetens fiende.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦