Enligt Jämställdhetsmyndigheten är det främst kvinnorna som väljer ”fel” yrke, inte männen. Den stora kvinnliga dominansen inom exempelvis vård och omsorg ignoreras, utan det är bara manlig majoritet som anses vara ett problem. Det skriver ARW:s jämställdhetskrönikör med anledning av en rapport som oavsiktligt blottlägger det egentliga målet för regeringens ”jämställdhetsarbete”.
”Kvinnor och män väljer i hög grad olika utbildningar, trots att det länge funnits en politisk vilja att minska skillnaderna.” Så skriver man på Jämställdhetsmyndigheten med anledning av en nyligen publicerad rapport om könsskillnader i utbildningsval.[1] Hur ska vi tolka detta uttalande? Att människor envisas med att göra livsval på ett sätt som styrande politiker inte anser vara önskvärda? I rapporten påpekas (sid 59):
/F/orskningsresultat /…/ visar att relationen mellan kön och programval består trots att intentionen var att minska sociala ojämlikheter genom den stärkta valfriheten. I stället tyder forskning på att den omfattande förändringen gällande skolutbud och specialiseringar har förstärkt utbildningssystemets könssegregerade struktur. Valmöjligheterna är tämligen fortfarande avgränsade från varandra i linje med normer om pojkar som tekniskt begåvade och flickor som sociala och omhändertagande.
Flickor och pojkar tenderar således, trots alla ansträngningar från politiskt håll, att välja olika, och detta beror främst eller enbart på samhällets begränsande normer![2]
Strävan efter jämställdhet har varit infört i läroplanerna för skola och gymnasieskola sedan slutet av sextiotalet (sid 23). I över femtio år således! Och fortfarande väljer vi ”fel”! Hur förklarar man då i rapporten de könsbundna valen?
Samhällets normer och könsstereotypa förhållningssätt har visat sig vara en förklaringsfaktor till könsbundna utbildningsval. I läroplanen framgår tydligt att skolan har ett ansvar att motverka könsmönster som begränsar elevernas lärande, val och utveckling. Hur skolan organiserar utbildningen och hur eleverna blir bemötta samt vilka krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till elevernas uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. (sid 77)
Förklaringarna läggs således huvudsakligen på organisations- och informationsnivå, inte på individens eget önskemål.
Av den punktsammanfattning av förklaringsfaktorerna bakom könsskillnaderna, är det endast två av sammanlagt tio punkter som har med individens egen vilja (intresse, värderingar etc) att göra.[3] Övriga punkter handlar om sådant som social bakgrund, tillgänglig information, rådande föreställningar, ämneskulturer, utbildningsutbud samt olika villkor i ”könskodade områden”.
Varför anser man det då problematiskt med könsbundna val? Det är i synnerhet tre argument som lyfts fram (sid 3 samt avsnitt 1.2):
- Individers möjligheter att utforska och utveckla olika intressen och färdigheter, och därmed sin personlighet, begränsas.
- Rekryteringsunderlaget på arbetsmarknaden begränsas, vilket försämrar förutsättningarna för kompetensförsörjning inom exempelvis bristyrken som har en kraftig underrepresentation av antingen kvinnor eller män.
- Könsskillnader i utbildningsval är en central fråga för att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.
I rapporten, vars titel i sin helhet lyder ”Val efter eget kön – en kunskapssammanställning om könsskillnader i utbildningsval”[4], redovisas resultatet av det uppdrag Jämställdhetsmyndigheten fick av regeringen 2021 att ”genomföra en sammanställning av befintlig forskning och kunskap om könsskillnader i utbildningsval” (s 3).
Rapporten är en gedigen genomgång av forskningsrapporter i ämnet. Då en grundlig kritisk granskning hade krävt att jag noggrant satt mig in i källmaterialet, vill jag här endast ta upp några punkter som jag anser problematiska. Det är framför allt tre punkter jag vill lyfta fram.
Till att börja med är jag kritisk mot det tydliga fokus på strukturer och yttre faktorer man anger som huvudsakliga orsaker till val av utbildning, vilket jag påpekat ovan. Något större utrymme för att vi som individer intresserar oss för olika saker och gör olika livsval, av vilka vissa men långtifrån alla är delvis könsbundna, ges inte. Man hävdar (sid 10) att de åtgärder som vidtagits för att bryta de könsbundna valen huvudsakligen varit ”koncentrerade till att påverka individers intressen och beteendemönster”, och att därför ”ett större fokus bör riktas mot de samhälleliga och organisatoriska strukturer som skapar skilda villkor i utbildningen”. Problemet med att hänvisa till strukturer är dock att dessa måste konkretiseras: vari exakt består dessa begränsande strukturer? Och hur förändrar man strukturer utan att påverka attityder och beteende hos de människor man anser vara upprätthållare av dessa?
En annan punkt jag vill ta upp är att biologiska förklaringar lyser med sin frånvaro alternativt tillbakavisas. Av de tio förklaringspunkter jag nämnde ovan handlar ingen om förekomsten av biologiska könsskillnader, skillnader som på gruppnivå skulle kunna utgöra åtminstone en delförklaring till att vi tenderar att göra något olika livs- och yrkesval. Med tanke på att den teoretiska modell man i allmänhet utgår ifrån inom jämställdhetsarbete är en enligt vilken kvinnligt och manligt enbart är sociala konstruktioner, och att forskningsunderlaget är hämtat främst från sociologi, pedagogik och socialpsykologi, är detta kanske inte särskilt förvånande.[5] Ett bredare forskningsunderlag hade troligen gett en bredare förklaringspotential.
De enda gånger biologiska könsskillnader berörs tillbakavisas deras förekomst som möjlig delförklaring. I den inledande sammanfattningen hävdas (sid 6): ”Forskningssammanställningen visar att könsskillnader i utbildningsval inte är resultatet av biologiskt förutbestämda och skilda begåvningsprofiler hos flickor och pojkar.” Och senare (sid 42): ”Mycket talar för att könsskillnader i utbildningsval inte är resultatet av biologiskt förutbestämda och skilda begåvningsprofiler hos flickor och pojkar.”
För det tredje tycks det främst vara kvinnorna som väljer ”fel”, inte männen. Till exempel handlar ett särskilt avsnitt (4.2) i rapporten om försök att öka flickors intresse för teknik och naturvetenskap (traditionellt manligt område), däremot inget om försök att öka pojkars intresse för vård och omsorg (traditionellt kvinnligt)!
Uppenbarligen är det främst manlig dominans som är problemet, inte kvinnlig. Att kvinnor dominerar inom de flesta utbildningsområden[6] nämns visserligen, men det är främst den manliga dominansen som anses problematisk. Om könsfördelningen inom universitet och högskola (sid 34-) påpekar man:
Bland studenter på grundnivå och avancerad nivå är det största ämnesområdet läsåret 2020/21 juridik och samhällsvetenskap med drygt 233 600 studenter, varav 65 procent kvinnor och 35 procent män. Även i det näst största utbildningsområdet, humaniora och teologi, är kvinnor i majoritet med 64 procent av de drygt 108 000 studenterna. Könsfördelningen är det omvända på det tredje största utbildningsområdet, teknik, där 62 procent av de drygt 98 000 studenterna var män och 38 procent kvinnor.
Kvinnor dominerar alltså på område 1 och 2. På område 3 utgör kvinnor 38 procent. Med tanke på att 60-40 brukar betraktas som en miniminivå för jämställd könsfördelning, kan jag intressant nog konstatera att man inom område 3 (det manligt dominerade) lyckas komma tämligen nära idealet, medan det inom område 1 och 2 råder en något ojämlik könsfördelning – till kvinnornas fördel!
Jag presenterade tidigare de tre huvudargument för en jämnare könsfördelning som anges i rapporten. I stort sett är jag benägen att instämma i dessa. Om det är så att individer blir eller känner sig begränsade att välja utbildning och yrkesinriktning enligt sina egna intressen och önskningar (det första argumentet), är det förstås ett problem. Idealet är att var och en har möjlighet att, inom vissa gränser förstås, göra sina egna livsval oavsett rådande normer och förutfattade meningar. Frågan är dock i vilken utsträckning individer är eller känner sig begränsade? Att konkurrenskraft och kompetensförsörjning är viktigt ur ett samhällsperspektiv, är förstås viktigt för oss alla. Om detta försämras av en ojämn könsfördelning (det andra argumentet) är det ett problem ur ett samhällsperspektiv. Å andra sidan kan man fråga sig varför nödvändig kompetens måste hämtas från underrepresenterat kön?
Jag tror att de flesta av oss är överens om att alla oavsett kön ska ha samma möjligheter att forma sina liv och att få makt och inflytande i samhället, och det är möjligt att könsskillnader i utbildningsval är ett hinder för detta (det tredje argumentet). Frågan är dock om kvinnor fortfarande är underrepresenterade på maktpositioner. Några siffror ur den krönika jag hänvisar till ovan[7] tyder på att så inte är fallet:
- I Regeringskansliet var år 2019 andelen kvinnor som chefer 54 procent och av de anställda totalt 62 procent. I sju av tio departement dominerar kvinnorna med över 60 procent varav i två departement över 70 procent.
- Av verksamhetsområden inom staten var kvinnor i majoritet som chef inom sju av totalt tio områden år 2019 (en ökning från 2007 då motsvarande siffra var fyra områden).
- I regioner och kommuner var samma år kvinnornas andel av de hel- och deltidsarvoderade politikerna 46 respektive 42 procent.
Trots allt jämställdhetsarbete och politiska ambitioner under de senaste drygt femtio åren, tenderar kvinnor och män på gruppnivå att göra något olika livs- och yrkesval. En spekulativ hypotes till att detta av många anses som ett stort samhällsproblem, är att de som arbetar med jämställdhetsfrågor utgår från att kön och könsmönster är enbart sociala konstruktioner. Därför måste det finnas förklaringar till att människor fortfarande envisas med att i viss mån välja könsbundet; att det skulle kunna finnas biologiska förklaringsfaktorer är nämligen uteslutet.
Lotta Knutsson Bråkenhielm
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Noter
[1] https://jamstalldhetsmyndigheten.se/aktuellt/nyheter/manga-orsaker-till-konsskillnaderna-i-val-av-utbildning/
[2] I synnerhet tycks detta vara fallet i arbetarklass och lägre medelklass, medan övre medelklass väljer mer ”könsblandat” (sid 22-23).
[3] Faktablad: https://jamstalldhetsmyndigheten.se/aktuellt/nyheter/manga-orsaker-till-konsskillnaderna-i-val-av-utbildning/
[4] Jämställdhetsmyndigheten, rapport 2022:4
[5] De två huvudkällor man bygger på är följande (sid 20): 1) Johanna Mellén, Göteborgs universitet. Forskningsöversikt som innefattar litteratur publicerad mellan 1992 och juni 2021, om utbildningsval till och inom svensk gymnasieskola samt högre utbildning. Forskningsbidragen kommer främst från pedagogik, utbildningssociologi, utbildningspsykologi, sociologi, socialpsykologi, arbetsvetenskap och det nationalekonomiska fältet. 2) Una Tellhed, Lunds universitet. Fördjupad forskningsöversikt inom socialpsykologin där området könsskillnader i utbildningsval är ett väl etablerat forskningsområde. Fokus ligger på att beskriva de mest centrala och empiriskt väl underbyggda teorierna inom fältet. Mycket av forskningen som är aktuell har utförts i USA, men ett särskilt fokus har lagts på psykologiska studier som utförts i Sverige.
[6] Se t.ex. min krönika: https://academicrightswatch.se/?p=4430