Krönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: hot och hat mot forskare – behövs det ”genusvetenskapligt självförsvar”? »

Hur mycket är hot och hat och hur mycket är kanske berättigad kritik av genusvetenskapen? Det frågar sig Academic Rights Watch jämställdhetskrönikör i den andra delen av hennes analys av hotbilden mot forskare.

I min förra krönika^[1] behandlade jag en nyligen genomförd undersökning av i vilken grad forskare och lärare inom akademin får utstå hot och hat. Resultaten av undersökningen pekar på att detta förekommer i alltför hög grad vilket är oroväckande.

Några som verkar vara extra utsatta för hot och trakasserier är de som är verksamma inom genusforskningen, åtminstone om man får tro dem själva. Och det kan mycket väl vara så, vilket jag strax ska återkomma till. Detta har tyvärr lett till att man vid en genusvetenskaplig institution^[2] valt att på sin hemsida ta bort namnen på medarbetarna, vilket ARW tidigare uppmärksammat.^[3] Anledningen uppges vara den hotbild som föreligger mot institutionen och dess medarbetare.

Andra sätt att försöka komma tillrätta med problemet erbjuds i Uppsala, nämligen kurser i ”genusvetenskapligt självförsvar”:

JLG^[4] har anordnat en utbildning för genusföreningen i genusvetenskapligt självförsvar. Föreningen har sedan dess fortsatt utbilda studenter/medlemmar som en stärkande åtgärd då många känner sig utsatta och ifrågasatta för att de studerar genusvetenskap.^[5]

Det är naturligtvis lätt att raljera över sådana kurser men om det handlar om hjälp och stöd att hantera, förhålla sig till och bemöta osakliga påhopp och rentav aggressiva hot, tycker jag att det förefaller relevant att arrangera dessa.

Stämmer då detta? Är genusvetare extra utsatta? Ja, mycket tyder på det. ”Vittnesmålen om hatet och hoten mot genusvetenskapen är väl belagda”, påpekas i en artikel i Universitetsläraren 2020.^[6] Artikelförfattaren Per-Olof Eliasson nämner bl.a. att vissa personer ”hävdar att det finns en global antigenusrörelse”.^[7]

En annan som vittnar om att hot och hat snarast tillhör vardagen är genusforskaren Diana Mulinari: ”Det är närmast systematiskt. De som hatar och hotar är aggressivt sexistiska och rasistiska. Deras hatideologi handlar om vem jag är – kvinna med utländsk bakgrund.”^[8] Hon pekar på faran att ”det finns en risk att anti-demokratiska krafter lyckas generera tystnad och självcensur, att forskare väljer bort vissa teman som är relevanta inom vetenskapen och för samhället”.

Detsamma påpekar Jörgen Svensson, säkerhetschef vid Göteborgs universitet:

Många genusforskare behöver utstå väldigt grova hot på grund av sitt forskningsområde. Och det kan i längden leda till att flera väljer bort att forska i ämnet eller inte vågar uttala sig offentligt. I slutändan är det ett problem för vår demokrati att vi inte kan ha en fri forskning.^[9]

Helena Wahlström Henriksson, professor på Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, vill lyfta fram det som hon ser som en del av ”de framväxande anti-genderrörelser som finns både i Sverige, Europa och globalt”. Hon menar att ”populistiska strömningar i politiken tillsammans med nedlåtande och aggressiva uttalanden om genusvetenskap i media kan utgöra ett hot mot den genusvetenskapliga forskningen” och ”kan legitimera aggressiva handlingar mot genusvetenskap från olika håll”.^[10]

Frågan är dock hur mycket av det som upplevs som hot som är känslobaserade uttryck för aggressivt hot och hat, kanske från globalt förekommande högerpopulistiska antigender-rörelser (som hävdas i ett citat ovan), och hur mycket som är seriöst menad kritik, kritik som all forskning utsätts – och ska utsättas – för? Mulinari påpekar att ”det hon talar om inte handlar om oenighet och tuff kritik inom vetenskapliga samtal eller i dialog med det omgivande samhället, eller kritiska insändare mot genusvetenskap i lokala tidningar. – Tuff kritik är vitalt för kunskapsutveckling och för samhällsrelevans. Men det här är något helt annat.”

Det stämmer säkert men det är inte uteslutet att en del av den seriösa kritik som förekommer mot genusforskningen upplevs som skarp och obehaglig och därför kan uppfattas som ett hot – mot personen eller mot verksamheten som sådan. Många av de exempel på ”anti-genus-propaganda” som Eliasson ger i artikeln ovan, är snarast exempel på allvarligt menad kritik, om än ibland framfört på ett skarpt sätt vilket snarast får skyllas på genren (debattartiklar, ledare) än på illvillighet från kritikern ifråga.

En som tagit upp ämnet är Expressens ledarskribent Linda Jerneck i en krönika (2020): ”I debatten om genusvetenskap verkar det dock som att hat, hot och kritik då och då blandas ihop”.^[11] Hon skriver:

I reportaget intervjuades etnologen Jenny Gunnarsson Payne, som menar att genusvetenskapen blivit mer utsatt under senare år: ”Vi ser att kritiken är mycket mer generaliserande och hätskare”. Hon tillade att ”det faktiskt bedrivits en aktiv kampanj, bland annat från konservativa grupper, mot genusvetenskapen.”

Kritik mot forskning, även om den är hätsk, är dock något helt annat än bombhot. Det kan vara bekvämt att klumpa ihop alla meningsmotståndare till deltagare i en illasinnad ”kampanj”. Genom att peka på hatet man utsätts för kan man slippa bemöta legitima invändningar – exempelvis andra akademikers kritik mot jämställdhetsintegrering av universiteten.

Ämnet tas (förstås) också upp av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn i deras bok Genusdoktrinen: ”Genusvetare som flyr kritik” (s. 32 ff). De berättar bl.a. att genusvetare bjudits in att föreläsa på läkarprogrammet i Uppsala. Det ska ha uppstått en dålig stämning när läkarstudenterna efterfrågade statistik och empiriskt underlag, evidens, medan genusvetarna å sin sida utgick från enstaka exempel. Vid ett tillfälle ville genusvetarna inte komma tillbaka: ”De upplevde det som så obehagligt att de blev så ifrågasatta i sin forskning.” En av de ansvariga för läkarprogrammet och initiativtagare till att integrera genusperspektiv på läkarutbildningen, var Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi. Han menar att ”en bakomliggande orsak till varför vissa kvinnor söker sig till just genusvetenskapen /är att/…de själva upplevde sig ha blivit drabbade av könsfördomar. Mitt intryck var att en hel del av forskningen i genusvetenskap inte är nyfikenhetsdriven utan bitterhetsdriven…’” (s. 33)

”Egentligen borde det vara obegripligt varför denna vetenskapsgren ger upphov till sådana känslor, demoniseras och tillmäts så stor betydelse så att den till och med utropas som ’överkyrka’ i akademin”, menar Eliasson (i ovan nämna artikel i Universitetsläraren); och fortsätter: ”Till numerären är det verkligen ingen stor disciplin. /—/ knappt 5 promille av landets studenter pluggar genusstudier. Rimligen bör andelen forskare och lärare inom ämnet ligga på ungefär samma nivå.”

Detta må vara riktigt men en anledning till genusvetarnas utsatthet – om de nu är extra utsatta – kan vara att detta forskningsområde, trots sin ”litenhet”, haft och har så stort genomslag inom offentlig förvaltning, inte minst inom akademin. Den jämställdhetsintegrering som på regeringens uppdrag samtliga institutioner vid svenska högskolor och universitet är ålagda att genomföra, styrdes ursprungligen av sekretariatet för genusforskning^[12] och bygger i stor utsträckning (helt?) på genusvetenskapliga teorier. Genomgående är t.ex. att kurser i genusteori och normkritik arrangeras för att öka ”medvetenheten” om bristande jämställdhet. Genusperspektiv och ett normkritiskt förhållningssätt ska genomsyra utbildningarna. Detta innebär att den syn på kön som förmedlas ofta är konstruktivistisk, dvs uppfattningen att manligt och kvinnligt inte har med biologi att göra utan endast är sociala konstruktioner. Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att det genusvetenskapliga området får ta emot en hel del kritik, ofta välmotiverad sådan.

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦