Krönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: patriarkala strukturer bakom hot och hat mot forskare? »

Det är oklart om patriarkala strukturer ligger bakom de trakasserier som redovisas i Nationella genussekretariatets aktuella studie av hat och hot mot forskare, där studenter ofta varit agerande. Om de fall som ARW dokumenterat där studenter anmäler lärare räknas som ”trakasseri”, är anmälarna ofta kvinnliga.

När jag för drygt 15 år sedan undersökte universitetslärares syn på sin akademiska frihet beskrev de en omfattande frihet att efter eget huvud initiera, planera och genomföra undervisning. Däremot uttryckte de ingen oro för att bli anmälda av studenter (eller kolleger) för att ha använt fel ord eller uttryckt misshagliga perspektiv.

Det berättar Katarina Barrling i en krönika^[1] från våren 2021, och fortsätter:

Men saker kan förändras fort. En bild av den nya osköna värld som numera präglar oroväckande stora delar av akademin, återfinns i ett temanummer av tidskriften Axess.^[2]Ett antal olika forskare beskriver en bekymmersam situation. Hur lärare och studenter löper överhängande risk att frysas ut på grund av avvikande åsikter, och hur politikens vilja att styra tankar och normer förstärker de tendenser till åsiktsövervakning som vuxit fram, så helt i strid med universitetets fundament: idén om det nödvändiga i att tillåta fritt tankeutbyte, även om det innebär att felaktiga och obehagliga argument måste få föras fram.

Upplevelsen av utsatthet delar hon med de citerade forskarna: ”Och den oro som forskarna skriver om i Axess har jag mött på flera andra håll, betecknande nog inte sällan i det tysta.”

Det som Barrling skriver om har även ARW otaliga gånger uppmärksammat (bl.a. i Per Bauhns sommarkrönika^[3]), nämligen den politiska agenda som alltför ofta får styra vad lärare tillåts säga, vilken forskning som bedrivs och vilka tjänster som tillsätts. Några exempel ur högen: den s.k. Hesslow-affären vid Lunds universitet, Aronsson och n-ordet i Uppsala, sexologiutbildningen i Malmö och debaclet kring ”Vita havet” på Konstfack. (Jag har tagit upp frågan i en tidigare krönika.^[4])

Vare sig man benämner detta ”trakasserier” eller inte, är det önskvärt att ta reda på hur pass vanligt fenomenet är och hur pass utsatta akademiska lärare och forskare är för denna typ av påtryckningar. Vilka uttryck tar sig ”trakasserierna”, vilka utsätts och av vilka? Uppenbarligen är det lätt att få intrycket att universitetslärare idag är extra utsatta, framför allt för de konsekvenser enskilda studenters klagomål kan få, och många som inte själva varit utsatta är oroliga för att bli det. Detta har man nu glädjande nog undersökt lite närmare.

Vanligt med hot och trakasserier i akademin visar ny studie” – så presenteras en nyligen (februari 2022) genomförd studie, publicerad av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.^[5] Och i en debattartikel med anledning av studien hävdas: ”Den allra första enkätstudien om hat och hot inom akademin i Sverige visar att fyra av tio forskare och universitetslärare har blivit utsatta. Vi står inför ett reellt demokratiproblem, skriver SULF, SUHF och Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.^[6]

Detta låter ju onekligen allvarligt: fyra av tio forskare skulle vara utsatta. (Det är naturligtvis allvarligt om det skulle vara endast en eller två av tio, åtminstone om hoten är aggressivt framförda och allvarligt menade – men 40 %!)Resultaten av studien presenteras i rapporten ”Hot och hat mot forskare och lärare i svensk högskolesektor”.^[7] Resultaten bygger på en enkät som gått ut till SULFs medlemmar och som har besvarats av sammanlagt 2884 personer, vilket tyvärr innebär en svarsfrekvens på endast 17 %.

Resultatet sammanfattas i korthet (på s. 4) och där framgår bl.a. att:

Erfarenheter av hot och trakasserier är vanliga bland forskande och undervisande personal
Kvinnor är mer utsatta för hot och trakasserier än män
De vanligaste förövarna är studenter och kollegor vid samma lärosäte
Konsekvenserna både av utsatthet och av risk eller oro för utsatthet består av olika former självcensur

Hur många personer rör det sig då om. När det gäller ”våld, skadegörelse och stöld” handlar det om 6 % av de svarande (sammanlagt 179 personer, s. 9). 29 personer har någon gång utsatts för fysiskt våld (s. 9). Sammanlagt 39 % har utsatts för trakasserier av annat slag, vanligen hotfulla mejl. (Endast 6 % har utsatts för ”oönskad sexuell uppmärksamhet”.) Vad jag förstår är det alltså dessa 39 % som utgör de fyra av tio som redovisas ovan.

De flesta av trakasserierna sker i samband med undervisning eller handledning (s. 14), och de flesta av förövarna är studenter: ”Av de 409 svarande som angett att de utsatts för någon form av hot eller trakasserier under de senaste 12 månaderna /…/ angav nästan hälften (49 procent) att det rörde sig om student(er)” (s. 14). Syftet uppfattades för det mesta (60 % av fallen) vara att visa missnöje. Detta innebär att de ”affärer” som nämndes i inledningen skulle kunna räknas hit. Detta framgår visserligen inte av rapporten, men i den debatt som fördes i Almedalen i somras^[8] med bl.a. rektorerna för Lunds universitet och Malmö högskola, nämns dessa frekvent.

Att det förekommer könsskillnader när det gäller upplevd utsatthet presenteras i avsnittet ”Utsatthet och kön” (s. 11): ”Utsattheten för hot och trakasserier i egenskap av forskare/lärare skiljer sig åt, beroende på vilket kön de svarande anger att de tillhör. Av kvinnorna anger 45 procent (668 av 1480) att de har utsatts någon gång, av männen är det 32 procent (429 av 1324). Av de som utsatts utgör kvinnor 60 procent, män 38 procent.”

Frågan är om detta kan förklaras med hänvisning till patriarkala eller andra strukturer. De flesta av dem som anmält lärare i ovan nämnda ”affärer” är ju kvinnor, vilket antyder att så inte är fallet. Att det ändå skulle kunna handla om patriarkala strukturer antyds dock i ovan nämnda debattartikel med utgångspunkt från rapporten.^[9] Man lyfter här fram att kvinnor är – dvs. upplever sig vara – mer utsatta än män. Författarna hänvisar till två nyligen genomförda rapporter: dels en enkätstudie om genusbaserad utsatthet vilken jag kommenterat i en tidigare krönika^[10], dels en SULF-rapport om jämställdhet^[11] vilken jag kommer att behandla i en kommande krönika. Den rapport som är utgångspunkter för denna krönika gör dock inga sådana tolkningar.

Vilka slutsatser ska då vi dra? Uppenbarligen förekommer sådant som upplevs som ”hot och trakasserier” och detta i en ganska stor omfattning (40 %). Det är dock svårt att dra slutsatser utifrån den låga svarsfrekvensen. Men att det förekommer är förstås illa nog. Huruvida eventuellt existerande patriarkala maktstrukturer kan anges som orsaker till att kvinnor upplever sig som mer utsatta än män, vill jag dock låta vara osagt.

Det beror också – förstås – på vad vi menar med ”hot och trakasserier”. Räknas de ”affärer” jag nämnde inledningsvis hit? Räknas all form av ifrågasättande och kritik som den som mottar den upplever som obehaglig, hit? (Ett forskningsområde där man anser sig särskilt utsatt är genusvetenskapen. Detta nämns visserligen inte i rapporten men den finns en hel del annat skrivet om detta problem. Jag återkommer till ämnet i en kommande krönika.)

Kanske är det mest oroväckande i sammanhanget att utsattheten eller risken eller oron för att bli utsatt, tycks leda till olika former av självcensur: 48 % av dem som anser sig utsatta har ändrat sitt beteende, 39 % av alla svarande har angett att de anpassat sitt beteende av oro för att bli utsatta.^[12] Som Katarina Barrling påpekar i den artikel som citerades inledningsvis sker detta ”helt i strid med universitetets fundament: idén om det nödvändiga i att tillåta fritt tankeutbyte, även om det innebär att felaktiga och obehagliga argument måste få föras fram”.

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦