Den som hävdar att kvinnor är diskriminerade inom akademin måste hänvisa till annat än vad människor upplever och bygga på undersökningar med ett större underlag än 30 % svarsfrekvens, samt beakta alternativa förklaringar till det som ser ut som bristande jämställhet. Det menar Academic Rights Watch jämställdhetskrönikör angående en aktuell rapport från SULF.

Kvinnor är numera i majoritet på de flesta högskoleutbildningar, på sina håll med så mycket som 90 %. Undantagen är tekniska utbildningar samt på professurer (även om andelen kvinnor ökar även här). Trots detta är mäns livsinkomster högre än kvinnors, och mäns karriärer mer framgångsrika än kvinnors. Detta är en enkel observation som alla är överens om. Frågan är vad det beror på? Är män mer meriterade och därmed mer kompetenta än kvinnor (publicerar fler vetenskapliga artiklar t.ex.)? Eller är det så att kvinnor och män i hög grad gör olika livsval, t.ex. att män väljer att lägga ner mer tid på sin forskning än vad kvinnor gör, och därmed blir mer framgångsrika? Eller beror utfallet på att kvinnor helt enkelt diskrimineras i betydelsen möter större hinder på vägen? Ja, här skiljer sig åsikterna onekligen åt, och sanningen är väl inte så enkel som att det beror på en enda faktor.

Om man ska tro SULFs ordförande Sanna Wolk^[1] är det tveklöst så att det är den sistnämnda hypotesen som är den korrekta. I sitt förord till SULF-rapporten ”Med ljuset på jämställdhet – när osäkerheten överskuggar allt” (Anna-Carin Fagerlind Ståhl, 2022)^[2], påpekar hon:

I din hand håller du ytterligare en rapport som visar att kvinnor möter på fler hinder än män i den akademiska karriären. Akademin är en i hög grad hierarkisk verksamhet, och det är en av orsakerna till problemen med ojämställdheten vid universitet och högskolor. Kvinnor har generellt sett har sämre förutsättningar som i praktiken innebär sämre anställningsvillkor, sämre arbetsmiljö och svårare att få finansiering jämte befordringar. Kvinnor behandlas annorlunda än män på ett sätt som missgynnar dem. Samtidigt består fortfarande toppen, de som har beslutandemakten, av en stor andel män. 

Det lovvärda syftet med rapporten är (s. 4):

[…] att undersöka vilka förutsättningar kvinnor och män har för att göra karriär och vilka risker för ohälsa som kvinnor respektive män utsätts för i sin arbetsmiljö, samt identifiera hinder för jämställdhet och möjligheter för en mer jämställd akademi. Fokus ligger på kvinnors och mäns psykosociala arbetsmiljö: hur uppgifter, resurser och belöningar fördelas och påverkar kvinnor och män, och kvinnors och mäns upplevelser av de processer och maktrelationer som fördelar dessa resurser. 

Frågan är viktig. Lyckas man visa att kvinnor faktiskt möter fler hinder än vad män gör, hinder som har med den akademiska miljön att göra, måste man förstås arbeta aktivt och medvetet för att undanröja dessa.

De problem som identifieras kan sammanfattas (s. 3):

• Kvinnor utsätts för fler belastningar och har tillgång till färre resurser.
• Kvinnor upplever sig behandlas annorlunda än män både i det dagliga arbetet och i fördelningen av arbetsuppgifter och resurser, på ett sätt som missgynnar dem.
• Kvinnor utsätts generellt för fler risker för stress och relaterad ohälsa.
• Kvinnor behöver överkomma fler hinder för att göra karriär.

Det som tycks vara kärnproblemet är att även om könsfördelningen på de flesta positioner är tämligen jämn och även om kvinnor och män har samma formella möjligheter och rättigheter, så finns en struktur, ett mönster ”under ytan” (avsnitt 1.3) som systematiskt missgynnar kvinnor. 

Ett problem med denna rapport är till att börja med den låga svarsfrekvensen vilket utgör en risk för tendentiöst urval: är det främst de som är missnöjda med det som de upplever som bristande jämställdhet som svarat? Resultatet bygger på enkät bland SULFs medlemmar. Svarsfrekvens var endast 31 % (av vilka 55 % var kvinnor). Bland dem som anmält intresse för att bli intervjuade (de flesta kvinnor) utsågs 32 kvinnor och 22 män (s. 9). 

Ett annat problem är att resultaten bygger helt eller huvudsakligen på subjektiva upplevelser av att vara förbigången eller missgynnad.

Kvinnor berättar i intervjuerna om orättvisor med sin grund i att de är kvinnor på ett sätt som inte motsvaras av mäns berättelser av att vara män i akademin. Bland annat upplevs avsaknaden av seniora kvinnor göra att kvinnor missgynnas vid beslutsfattande och arbetsfördelning. Vidare uppfattar sig kvinnor förbigås och förbli oinbjudna till samarbeten, trots att de ”kämpar ihjäl sig” och att ”det är kvinnor som ror in pengar”. Kvinnor berättar oftare om extra arbeten med exempelvis administration, undervisning och stöd till kollegor på bekostnad av meriterande arbetsuppgifter.” (s 10 f)

Människors upplevelser och erfarenheter ska naturligtvis tas på allvar men dessa räcker inte för att klarlägga att det verkligen förekommer diskriminering. Det är skillnad mellan att uppleva att man inte blir inbjuden till konferenser, och att man faktiskt inte blir inbjuden. (Ännu svårare blir det att belägga att bristen på inbjudningar har med kön att göra.)

Skulle det i stället kunna vara så att kvinnor är mer lyhörda för det de uppfattar som kritik eller orättvis behandling, medan män är mer hårdhudade och kan skaka av sig kritiska angrepp? Huruvida detta har biologiska eller sociala/kulturella orsaker kan vi lämna därhän; troligen är det både-och. Ett exempel (avsnitt 2.5.1) på hur olika inställning man kan ha till hur mycket tid som ska ägnas åt undervisning och bedömning (i värsta fall på bekostnad av tid för egen forskning) är en kvinna som säger ”studenterna hör av sig och tentorna ska rättas så det man kan ta av det är ju forskningstiden”; och en annan säger ”Jag lade till möten jag inte fick betalt för, för att inte behöva underkänna dem.” Jämför detta med den man som säger: ”Ska jag lägga den tid som jag får för det här eller vill jag ge studenten det jag tycker att de behöver och därmed ta från min forskningstid? […] Jag känner att jag begränsar mig i min undervisning, jag vet att jag skulle kunna ge mer men jag är inte beredd att göra det, jag är inte beredd att offra min egen forskning.” 

Tyvärr presenteras väldigt lite av konkreta, mätbara skillnader. I stället hänvisas till att dessa finns ”under ytan” eller ”sitter i väggarna”. Att hänvisa till sådant är alltid problematiskt så länge man inte preciserar vari skillnaderna består. Några försök görs visserligen (s. 6):

• Fler män än kvinnor har erbjudits och fått de meriteringsanställningar som syftar till att individen ska meritera sig för en fortsatt forskarkarriär.
• 72 procent av alla professorer är män.
• En något större andel män än kvinnor har tillsvidareanställningar.
• Kvinnor i akademin har i genomsnitt lägre lön än män.
• Män söker och erhåller mer forskningsfinansiering än vad kvinnor gör.

Men så länge analys av varför det förhåller sig på det här sättet saknas, är det svårt att påvisa att skillnaderna har med diskriminering att göra. En orsak till att män erhåller mer forskningsfinansiering än vad kvinnor gör (för att anknyta till den sistnämna punkten) kan ju vara att de söker sådan finansiering i större utsträckning. På ett annat ställe (s. 7 f.) påpekas att möjligheterna för kvinnor och män att söka forskningsfinansiering är olika på grund av att de arbetar inom olika forskningsområden; men det är svårt att se hur det skulle vara uttryck för ojämställdhet att kvinnor och män söker sig till olika områden och att vissa områden erhåller större forskningsanslag än andra. Är det så att man utgår från att kvinnor är diskriminerade och att alla skillnader i utfall som kan påvisas är ett tecken på att det förhåller sig på det sättet? Att man resonerar på följande sätt:

• Påstående 1: Människor ska bedömas efter meriter, inte efter kön.
• Påstående 2: Män lyckas bättre i karriären och har högre inkomster än kvinnor.
• Slutsats: Alltså har man inte bedömt efter meriter utan efter kön.

Men en alternativ slutsats är möjlig: Alltså är män mer meriterade än kvinnor (t.ex. mätt i antal publikationer).

Skulden läggs uteslutande på patriarkala (eller andra) strukturer (ex. s. 19), vilket utesluter att de olikheter som finns skulle kunna vara ett resultat av individers fria val, t.ex. att kvinnor kanske i högre grad än män väljer att prioritera familj och barn framför karriär. Jag återkommer till detta nedan. Över huvud taget framställs kvinnor som passiva offer: de ”förhindras”, ”utsätts för” (s. 8), ”förbigås” (s. 10),”utsätts för”, ”förvägras” (s. 21), ”hindras”, ”tvingas lämna” (s. 22), ”missgynnas” (s. 25) etc.

Min allvarligaste invändning handlar dock om svårigheten att i praktiken styra hur människor använder sin tid, inkl. sin fritid.

En karriär på universitet och högskolor förefaller kräva ett privatliv med resurser som väger upp för arbetslivets osäkerhet och dess konsekvenser inte minst i fråga om tid där privat tid krävs för att väga upp den tidsbrist som uppstår i arbetet. Villkoren för hälsa och karriär kommer att förbli ojämställda och ojämlika så länge arbetsgivaren inte säkerställer att det finns lika möjligheter för att utföra sitt arbete inom ramen för arbetstiden. Ett arbete ska inte kräva mer tid än vad arbetsgivaren betalar för, vare sig för kvinnor eller män. En förändring mot en mer jämställd akademi går hand i hand med en förändring mot en akademi med tryggare och mer stabila villkor avseende anställning och finansiering. 

Så skriver man i sammanfattningen av rapporten (s. 3). Problemet är bara att allt akademiskt arbete inte går att reglera inom ramen för en fyrtiotimmarsvecka, i alla fall inte för den som siktar mot en framgångsrik karriär. Det som är avgörande för om man får en lysande karriär eller inte är i hög grad det ”extra arbete”, i form av egen forskning utöver de timmar man har i sin tjänst, intresse för andras forskning, deltagande i konferenser, skrivande av artiklar inom området etc. Med andra ord torde det i praktiken vara omöjligt att göra karriär, åtminstone en framgångsrik sådan, om man inte är beredd att avsätta tid utanför den reglerade arbetstiden. Jag tror att det är oundvikligt, och att det gäller inom alla karriäryrken.

Vissa arbetsuppgifter kan förstås regleras, t.ex. antal undervisningstimmar (inkl. tid för förberedelser och bedömning), handledaruppdrag och administrativa uppgifter. Även tid för forskning kan regleras såtillvida att det finns angivet i tjänstefördelningen, men jag tror det är svårt att hitta en engagerad forskare som när klockan slår fem en fredag eftermiddag säger: ”Oj, är klockan så mycket, synd att jag inte hann klart, nu måste jag vänta till måndag. Innan jag kan fortsätta med min forskning.” Eller: ”Fredag eftermiddag – vad skönt, en ledig helg framför mig, behöver inte lyfta ett finger förrän på måndag!” Troligare är det väl att hen sitter några timmar efter middagen på fredagskvällen samt ägnar en stor del av helgen åt sitt forskningsarbete.

Därför har jag lite svårt att förstå uttalanden som (s. 16):  

Den som gör ett aktivt val att inte arbeta mer än 40 timmar i veckan eller till och med gå ner några procent i arbetstid, exempelvis på grund av prioriteringar av hälsa eller familj, ställs inför en annan slags press ”just för att man är kvar i samma prestations-baserade miljö” och därmed ständigt jämförs med personer som arbetar mer (Man), och där man kan behöva arbeta helger ”eftersom de som jag skriver med bara kunde på helgerna” (Kvinna).

Eller (s. 17): 

Den som inte kan eller vill prioritera arbetet framför allt annat har härmed heller inte möjlighet att avancera mot högre positioner vilket väcker frågan för vilka akademin ska finnas till: ”Är det bara de som har arbetet som ett kall?” (Man)

Den som resonerar så kanske borde fundera över sitt yrkesval eller åtminstone känna sig tillfreds med en något mer modest karriärsutveckling. 

I många av svaren uttrycks att det är svårt att förena en forskarkarriär med familj och barn, att arbetet går ut över familjen. Det verkar som att män klarar detta bättre (s. 15): 

Centralt för arbetsbördan, arbetstempot och upplevelsen av stress är tid. Kvinnor rapporterar en signifikant större konflikt mellan arbete och privatliv än vad män gör. En sådan konflikt innebär här att arbetet tar så mycket tid och energi att det påverkar privatlivet negativt, och att arbetets krav stör privatlivet.

Detta kan nog vara en betydande orsak till den brist på jämställdhet rapporten handlar om: att män är beredda att ägna mer av sin ”fritid” åt karriärrelaterad sysselsättning än vad kvinnor är? Att ens privata situation är betydelsefull för karriärutvecklingen påpekas flera gånger, bl.a. (s. 24) 

När det har normaliserats att osäkerheten och arbetsbelastningen följer med hem handlar det inte bara om vem som bäst kan göra sitt jobb och meritera sig på den tid som arbetsgivaren betalar för, utan även om vem som har mest lämplig privat situation. När arbetet kräver även privat tid handlar det inte längre bara om huruvida man ser arbetet som ett kall eller inte – det handlar om ifall man har annat som kräver ens uppmärksamhet utanför arbetet, det kräver att man är en forskare eller universitetslärare utan privat bagage. 

Vissa skulle invända att kvinnor inte har samma möjlighet då de tar ett större ansvar för hem och barn; men hur två makar väljer att använda tiden och dela upp de gemensamma uppgifterna är knappast en fråga för fackliga förtroendevalda eller för arbetsgivaren! 

Låt mig avsluta med att säga vad jag inte har påstått i denna tex.  Jag har inte påstått att kvinnor inte är diskriminerade inom akademin eller att kvinnor inte möter fler hinder än vad män gör. Detta är jag inte tillräckligt insatt i för att kunna ha en bestämd åsikt om. Det jag hävdar är att för att visa att det förhåller sig på det sättet, måste man hänvisa till annat än vad människor upplever samt bygga på undersökningar med ett större underlag än 30 % svarsfrekvens. Jag har också antytt att det kan finnas alternativa förklaringar till det som ser ut som bristande jämställdhet. 

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

^[1] Att Wolk tycker det är synnerligen problematiskt med ”vita män” på advokatbyråer har jag behandlat i en tidigare krönika: https://academicrightswatch.se/?p=4864#more-4864

^[2] https://s3.eu-west-1.amazonaws.com/sulf.se/app/uploads/2022/02/I-ljuset-av-jamstalldhet_nar_osakerheten_overskuggar_allt_slutlig-1.pdf