Med anledning av regeringens aktuella beslut att uppdra åt Universitetskanslerämbetet (UKÄ) att utreda cancelkulturen vid svenska högskolor publicerar vi här det inledningsanförande som ARW:s Erik J Olsson nyligen höll på temat vid paneldebatten Battle of Ideas. Olsson menar, liksom den amerikanska beteendevetaren Cory Clark, att cancelkulturens utbredning förklaras av psykologiska könsskillnader i kombination med förändringar i högskolornas demografi. Anförandet hölls på engelska och publiceras här i svensk bearbetning.
När jag funderade på vad jag skulle säga i detta inledningsanförande kom jag att tänka på en artikel i Expressen, som jag och några kollegor skrev för något år sedan, och som handlade just om den till synes alltmer inskränkta yttrandefriheten på högskolorna.
Utgångspunkten var en då mycket omdiskuterad händelse som involverade Sverigedemokraternas Richard Jomshof, som i likhet med andra partistrateger var inbjuden att föreläsa vid Göteborgs universitet. I hans fall organiserades dock ett upprop undertecknat av 150 akademiker, studenter och kulturarbetare som krävde att föreläsningen skulle ställas in. När arrangörerna, till sin ära, beslutade att ändå genomföra föreläsningen, förekom protester under föreläsningen och en åhörare fick ledas ut ur rummet.
Detta är oroväckande, skrev vi. Vad vi inte vill ha i Sverige är en situation som liknar den i Kanada eller USA, där det på många håll inte längre är möjligt att bjuda in kontroversiella föreläsare.
Tyvärr har Jomshof-affären visat sig vara långt ifrån unik. En föreläsning om biologiska könsskillnader ledde till att professorn utreddes för diskriminering vid Lunds universitet. En muslimsk student vid Högskolan Väst lämnade in en anmälan efter en föreläsning om religionssociologi, baserad på J S Mills skrifter. Det faktum att Mill är en av den västerländska liberalismens fäder hindrade inte läraren från att utredas för diskriminering. Det finns aktuella fall i Malmö, Linköping, Lund, Uppsala och Konstfack. Stiftelsen Academic Rights Watch har sedan 2012 dokumenterat ett flertal fall på våra svenska och internationella webbplatser.
I Sverige, liksom i andra länder, kommer protesterna från ämnen och högskolor med stor kvinnlig närvaro. Två tredjedelar av undertecknarna i Jomshof-fallet var kvinnor. I de övriga fallen var i princip alla klagande också kvinnor, med några enstaka undantag.
Frågan varför några få kvinnor, långt ifrån alla, är särskilt benägna att vilja förbjuda yttranden, besvaras oavsiktligt av Riksrevisionen i en undersökning av de slående könsskillnaderna beträffande sjukskrivning, varvid kvinnor är dubbelt så ofta sjukskrivna som män, något som vi berättade om i Expressen.
Efter att ha övervägt alla sociala förklaringar, men funnit dem otillräckliga, konstaterar Riksrevisionen att ”[p]sykologisk forskning om personliga egenskaper (Big Five-teorin) visar att män och kvinnor i genomsnitt skiljer sig åt i flera avseenden”, varav en skillnad är ”att kvinnor i genomsnitt uppvisar … en större benägenhet för depressiva reaktioner och känslor som stress och ångest”. Flera kvinnliga professorer vittnade i medierna om sina känslor av oro, ja till och med rädsla, för Jomshof, vilket vi även nämnde i artikeln.
Samtidigt ökar kvinnornas deltagande i våra högre utbildningsinstitutioner obönhörligt, både bland lärare och studenter. Andelen kvinnliga studenter är nu generellt 60 procent, men långt högre vid vissa högskolor och humanistiska fakulteter, ett mönster som vi ser i hela västvärlden.
Någon kan invända att dessa omständigheter bara förklarar varför det finns ett ökande antal klagomål om påstått kränkande tal – varför det finns fler som så att säga är villiga att kasta den första stenen. De förklarar inte varför dessa klagomål tas på så stort allvar, till den grad att de leder till avstängning eller utredningar av den utpekade.
Samma demografiska och psykologiska faktorer som förklarar det ökade antalet klagomål förklarar emellertid också, vid närmare betraktelse, den cancelkultur som gör detta möjligt. Det är här det blir viktigt att betrakta saken från ett sociologiskt perspektiv.
Det ökande kvinnliga deltagandet i den akademiska världen leder nämligen till en förändring av hela den akademiska kulturen, från en maskulin till en feminin kultur, där den senare betonar mjuka värden som omsorg, empati och mänskliga relationer i motsats till hårda värden som sanning, objektivitet – och, inte minst, yttrandefrihet. Med framväxten av en feminin kultur blir det allt viktigare att ta hand om dem vars känslor har sårats. När känsla står mot sanning och yttrandefrihet vinner alltid känslan.
Detta förklarar för övrigt också varför vissa män stöder cancelleringar; de är ju också en del av den nya kultur som nästan omärkligt växer fram. Eftersom Sverige enligt framstående sociologer redan är det land som har världens överlag mest feminina kultur, är risken för cancelkultur ovanligt stor i vårt land.
I USA har cancelkulturen lett till att universiteten har undertecknat den så kallade Chicago-deklarationen med innebörden att endast olagliga yttranden (förtal etc.) ska förbjudas och allt annat vara tillåtet. I Chicago-deklarationen ses som en del av det bredare utbildningsuppdraget att lära studenterna att hantera andras åsikter genom intellektuell argumentation snarare än genom anmälningar och olika former av obstruktion.
Nu kan vi inte göra mycket åt demografin och könsskillnaderna är som de är på grund av en stark biologisk komponent. Academic Rights Watch har därför uppmanat alla intressenter inom svensk högre utbildning att följa det amerikanska exemplet och åtminstone enas om en liknande deklaration till skydd av yttrandefriheten på campus. Detta bör enligt min mening ske hellre förr än senare då vi kan vara säkra på att situationen förvärras ytterligare om inget görs.
Erik J Olsson
Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet
Ordförande i Academic Rights Watch
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦