Academic Rights Watch analyserar i detta inlägg utbildningsdepartementets hårt kritiserade beslut att tillsätta nya högskolestyrelser med bland annat kortare mandatperioder än de brukliga. Kritikerna menar att högskolornas autonomi nu är hotad. Vi konstaterar dock att beslutet inte alls påverkar rankningen av svenska högskolors oberoende i ett europeiskt perspektiv och att fokus i stället borde ligga på högskolornas redan låga rankning.

En tongivande akademiker på Twitter har efterfrågat ett ställningstagande från Academic Rights Watch angående regeringens beslut att tillsätta de nya högskolestyrelserna med bland annat kortare mandatperioder.

Låt oss börja med det pressmeddelande från Utrikesdepartementet från den 27 april 2023 där beslutet kungjordes:

Nu har regeringen beslutat om förordnande av ordförande och andra externa ledamöter i styrelserna för 30 statliga universitet och högskolor på Utbildningsdepartementets område för perioden 1 maj 2023–30 september 2024. Besluten omfattar 238 personer. Högskolesektorn är en central del av samhällsbygget och Sveriges enskilt största statliga verksamhet med omkring 400 000 studenter och cirka 70 000 anställda.

Den vanliga mandatperioden är tre år. Denna gång är mandatperioden i stället 17 månader, vilket motiveras ”mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget och vikten av att sådan kompetens ingår i styrelserna”. Beslutet har enligt fackföreningen Sulf ”utlöst en massiv, rentav extraordinär kritikstorm”.

Att kritiken emellertid inte alltid varit saklig illustreras av Sulfs egen beskrivning av beslutet: ”Utbildningsminister Mats Perssons (L) beslut att förändra lärosätenas styrelsers mandatperioder och sammansättning har ministern själv beskrivit som ’extraordinärt’.” Detta är ett dubbelt vilseledande påstående. För det första gäller ändringen bara denna mandatperiod; nästa omgång styrelser kommer att sitta de tre åren ut. Det är detta som avses med ordet ”extraordinärt”, som ministern använt i betydelsen ”ovanligt”, inte – i motsats till vad Sulf insinuerar – i betydelsen ”uppseendeväckande”. För det andra är beslutet helt konformt med gällande rätt enligt vilken ”[a]ndra styrelseledamöter än rektor ska utses för en bestämd tid, högst tre år” (2 kap 7 § högskoleförordningen, vår kursivering).

Bland rektorerna har särskilt Erik Renström i Lund profilerat sig som kompromisslös kritiker av departementets beslut. Han citeras så här i Universitetsläraren där han intervjuas efter ett besök hos ministern: ”Vi rektorer höll med om det säkerhetspolitiska läget, men framhöll att säkerhetspolitik inte bäst förs i lärosätenas styrelser. Vi framförde också oro över den akademiska friheten om politiken ska peka ut speciell kompetens i styrelserna.” Renström tillägger: ”Det finns ju många lager av akademisk frihet, för forskare, studenter, lärare, men statsrådet verkar inte se hur det berör också det institutionella och styrelserna.”

Att efterfråga säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna verkar dock även det förenligt med gällande rätt, som hänvisar till vikten av ett ”övergripande statligt intresse” vid nominering till styrelserna (2 kap 7 b § högskoleförordningen). Därmed inte sagt att vi anser det vara en god idé, utan det är beklagligt att regelverket tillåter denna typ av politisk inblandning. Samtidigt ska det sägas att det inte är första gången som det sker. Enligt Sulfs MarieLouise Samuelsson nominerade Göran Perssons socialdemokratiska regering en ledamot vars enda uppgift var att bevaka lärosätets jämställdhetsarbete.

Liknande kritik har formulerats i ett upprop som samtliga rektorer undertecknat, där de bland annat skriver att ”beslutet inte kan annat än tolkas som ett misstroende mot de nuvarande styrelsernas kompetens och den rådande processen att utse dessa”. Rektorerna för sedan följande resonemang:

Vår huvudsakliga kritik är det principiellt problematiska med en ökad politisk styrning över vilka som ges förtroende att sitta i lärosätenas styrelser. Den process som föreslogs i Ledningsutredningen och som under de senaste åren varit rådande för att ta fram förslag till ordförande och ledamöter i universitets- och högskolestyrelser är noggrant övervägd och väl fungerande. Den syftar till att säkerställa den känsliga balansen mellan de statliga lärosätenas formella ställning som förvaltningsmyndigheter och kärnuppdraget att söka och förmedla även obekväm kunskap, mellan allmänintresset å ena sidan och autonomi och akademisk frihet å den andra. Genom en nomineringsperson direkt utsedd av regeringen och en på förslag av lärosätet har regeringen kunnat behålla utnämningsmakten och samtidigt fatta beslut utifrån en grundlig, balanserad och sakligt grundad nomineringsprocess. Detta system ifrågasätter nu regeringen och väljer istället att på tämligen kort tid, genom en ytterst oklar process, pröva om de utsedda ledamöterna har den kompetens som utifrån politikens utgångspunkter behövs i lärosätesstyrelserna. En sådan ordning kan leda till betydligt mer politiserade styrelser och skulle i så fall utgöra en utomordentligt farlig utveckling.

Av det som rektorerna skriver skulle man kunna tro att svenska högskolor innan det kritiserade beslutet föll rankades högt vad gäller oberoende från regeringsmakten. Så är emellertid inte fallet. 

I den aktuella rankningen från European University Association (EUA) får Sverige nöja sig med en delad 21 plats med Slovenien avseende organisatorisk autonomi, vilket betyder att vi uppfyller drygt hälften av de krav som ställs på full autonomi. Först kommer England och Scotland med 100% uppfyllandegrad, tätt följda av vårt grannland Finland som uppfyller kriterierna till 93%. Även Danmark placerar sig högt. Detta bland 35 rankade länder och regioner.

Vi har i slutet av detta inlägg sammanställt ett urval lagar och förordningar som visar på regeringens inflytande vid såväl tillsättning av styrelseledamöter som val av rektor. Det framgår av de kriterier som EUA använt att dessa lagar och förordningar dragit ner svenska högskolors betyg. Det framgår också att det kritiserade regeringsbeslutet inte skulle påverka EUA:s rankning då rättsläget inte förändrats.

– Rektorerna rasar alltså över ett beslut som inte alls påverkar EUA:s tunga rankning av svenska högskolors autonomi. Detta samtidigt som de ignorerar det faktum att Sverige redan tillhörde det nedre skiktet i Europa i detta avseende. De anser till och med att den nuvarande svenska processen är ”väl fungerande” och ”balanserad”, säger Erik J Olsson på Academic Rights Watch.

– Det är oroande att den samlade gruppen av svenska rektorer verkar vara ur fas med verkligheten när det gäller hur politiskt beroende tillsättningen av styrelser vid svenska högskolor faktiskt är, alternativt bryr de sig egentligen inte om autonomi utan deras kritik handlar egentligen om något annat.

Samma rektorer som nu står på barrikaderna för att värna akademisk frihet har såvitt vi vet inte invänt mot högskoleförordningens föreskrift att beakta en jämn könsfördelning bland styrelseledamöterna (2 kap 7 a § högskoleförordningen).

– Att detta politiska krav på kvoteringstänkande till och med letat sig in i det statliga regelverket verkar passera utan så mycket som ett höjt ögonbryn från rektorernas sida, konstaterar Olsson.

I detta sammanhang är det värt att erinra om Tidö-partiernas högskolepolitiska program. Exempelvis är de mer benägna än oppositionspartierna att framhäva att de vill främja yttrandefrihet, vilket särskilt gäller Liberalerna och Sverigedemokraterna, och motverka New Public Management, radikalfeminism och kvotering. Sverigedemokraterna betonar dessutom meritokratins och den akademiska frihetens betydelse samt vikten av att värna undervisningsfriheten. Angående den senare heter det i partiprogrammet att ”[u]ndervisningsfriheten måste öka och den rådande tidsandan ska inte styra utformningen av kurser”.

Olsson menar att den rimligaste förklaringen till beslutet är att regeringen genom de förkortade mandatperioderna för den styrelse som framvaskats under socialdemokratisk ledning, utöver att stärka säkerhetspolitisk kompetens, framför allt vill påskynda en omorientering av högskolorna i linje med den egna högskolepolitiken.

– Det ligger därför nära till hands att anta att kritiken mot tillsättningsbeslutet framför allt är politiskt motiverad då Tidö-partiernas politik skulle, med stöd i de nya styrelserna som tillsätts efter 17 månader, försvaga decennier av vänsterliberalt inflytande över våra högskolor, menar Olsson.

– I Renströms fall är detta särskilt tydligt, då han också hör till de mest vokala kritikerna av utbildningsminister Mats Perssons fokus på yttrandefrihet och motverkande av cancelkultur, säger Erik J Olsson på Academic Rights Watch.

Regleringar av val av högskolestyrelser och rektorer (urval)

2 kap 2 § högskolelagen:

Styrelsen för en högskola har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs.

2 kap 4 § högskolelagen:

Regeringen utser ordföranden i en högskolas styrelse. Rektor ska ingå i styrelsen. Lärare och studenter vid högskolan har rätt att utse ledamöter i styrelsen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om antalet sådana ledamöter och om hur de ska utses. Regeringen utser övriga ledamöter i styrelsen.

2 kap 1 § högskoleförordningen:

Styrelsen för en högskola ska bestå av ordföranden och fjorton andra ledamöter, om inte annat framgår av andra stycket. Ordföranden får inte vara anställd vid högskolan. Av 2 kap. 4 § högskolelagen (1992:1434) framgår att rektor ingår i styrelsen.

Regeringen får efter framställning från en högskola besluta att styrelsen för högskolan ska bestå av ordföranden och tio andra ledamöter, om det finns skäl för det med hänsyn till högskolans behov.

2 kap 7 § högskoleförordningen:

Andra styrelseledamöter än rektor ska utses för en bestämd tid, högst tre år.

2 kap 7 a § högskoleförordningen:

Lärarna har rätt att utse tre ledamöter i styrelsen. Om regeringen beslutar enligt 1 § andra stycket att styrelsen ska bestå av ordföranden och tio andra ledamöter, har lärarna rätt att utse två ledamöter i styrelsen. De ledamöter som lärarna utser ska utses genom val inom högskolan. Högskolan får meddela närmare föreskrifter om valförfarandet.

Studenterna har rätt att utse tre ledamöter i styrelsen. Om regeringen beslutar enligt 1 § andra stycket att styrelsen ska bestå av ordföranden och tio andra ledamöter, har studenterna rätt att utse två ledamöter i styrelsen.

Ordföranden och de övriga ledamöter som enligt 2 kap. 4 § högskolelagen (1992:1434) ska utses av regeringen, utses efter förslag enligt 7 b §. Förslaget ska föregås av ett samråd inom och utom högskolan och avse personer med kompetens och erfarenhet från verksamhet av betydelse för högskolans uppdrag enligt 1 kap. 2 § högskolelagen. I förslaget ska en jämn könsfördelning bland ledamöterna beaktas.

2 kap 7 b § högskoleförordningen:

Ett förslag till ordförande och sådana ledamöter i en högskolas styrelse som ska utses av regeringen, ska lämnas av två nomineringspersoner som utses av regeringen, varav en av personerna efter förslag från högskolan.

Den person som utses efter förslag från högskolan ska ha god kännedom om den aktuella högskolans verksamhet. Personen får inte ha något pågående ledningsuppdrag vid högskolan. Den andra personen ska företräda ett övergripande statligt intresse.

2 kap 8 § högskoleförordningen:

Rektor skall anställas genom beslut av regeringen för högst sex år efter förslag av styrelsen för högskolan. Anställningen får förnyas, dock högst två gånger om vardera högst tre år.

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦