Nyårskrönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: vem har rätt om jämställdheten

Enligt Chalmers är huvudförklaringen till att det finns färre kvinnliga professorer att kvinnor diskrimineras. Enligt årets Nobelpristagare Claudia Goldin är emellertid valet att skaffa familj den främsta orsaken till skillnader i lön och sysselsättning mellan män och kvinnor. Academic Rights Watch jämställdhetskrönikör frågar sig hur länge till lärosäten som Chalmers kan ignorera de forskningresultat som nu belönats med Nobelpriset.

Det torde knappast ha undgått någon att 2023 års pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne har tilldelats den amerikanska Harvard-professorn Claudia Goldin som forskat om löneskillnader mellan kvinnor och män. ”Genom att tråla igenom arkiven och sammanställa och korrigera historiska data har Goldin kunnat presentera nya och ofta överraskande fakta. Att kvinnors val ofta har varit och förblir begränsat av äktenskap och ansvar för hem och familj är kärnan i hennes analyser och förklaringsmodeller”, står det i Nobelkommitténs motivering.^[1] De inkomstskillnader som finns mellan kvinnor och män förklaras, åtminstone delvis, av olika val av yrke, och de löneskillnader som finns inom samma yrke uppstår i hög grad i samband med att första barnet föds:

I boken Career and family från 2021 pekar Claudia Goldin ut valet av att skaffa familj som den främsta orsaken till skillnader i lön och sysselsättning mellan kvinnor och män i dag. När heterosexuella par skaffar barn tenderar kvinnor i högre grad välja bort så kallade ”giriga jobb”, det vill säga oflexibla arbeten som kräver mycket tid och engagemang, men som betalar bra. Det för att kunna vara mer tillgängliga hemma.^[2]

Det tycks således vara snarare kvinnors livsval än diskriminering och patriarkala strukturer som orsakar de löneskillnader som fortfarande finns. (Många skulle invända att de bakomliggande orsakerna till de val människor gör handlar om strukturer och omedveten diskriminering men jag går inte in på den frågan här.) Kvinnor tenderar alltså att prioritera bort ”giriga jobb” eftersom dessa är svåra att kombinera med familjebildning.

Med giriga jobb menas ytterst högavlönade yrken som kräver att människor jobbar stenhårt och prioriterar arbete över alla andra aspekter i livet. Dessa högavlönade yrken innebär långa arbetsdagar och oförutsägbara arbetstider, vilket knappast går att kombinera med ett närvarande föräldraskap eller en stimulerande fritid. Här tycks män och kvinnor prioritera olika, vilket leder till stora löneskillnader mellan de högst avlönade kvinnorna och männen.^[3]

Goldins slutsatser bekräftas i en svensk studie om löneskillnader. Man ”fann att det till stor del handlade om att kvinnor valt den typ av yrken som går ut på att hjälpa andra. Att män och kvinnor gör olika val och har olika prioriteringar är alltså en viktig förklaring till varför män tjänar mer pengar.”^[4]

Som huvudorsak till ojämn könsfördelning när det gäller inkomster och karriärframgångar, anger man dock vanligen inte att kvinnor och män tenderar göra olika livsval. I stället brukar man lyfta fram att det finns förutfattade meningar och attityder som på olika sätt missgynnar kvinnor, det som brukar benämnas bias.

Ett exempel där detta synsätt märks är inom det tioåriga jämställdhetsprojektet Genie vid Chalmers tekniska högskola som inleddes 2019 och som beräknas kosta 300 mkr.^[5] Målen har varit högst ställda: en ökning av antalet kvinnliga professorer från 17 % till 40 % på tio år. Ett sätt har varit att ”köpa ut” manliga professorer på 60+ för att på så sätt bereda plats för kvinnor.^[6] (Vilka garantier man har haft för att de avgående manliga professorerna skulle avlösas av kvinnor och inte av män är oklart – om man inte låter kön gå före kompetens.)

Ledaren för projektet, Pernilla Wittung Stafshede (PWS) har dock tyckt att jämställdhetsarbetet gått på tok för långsamt och avsade sig därför uppdraget i förtid.^[7] Hennes egen förklaring till varför arbetet går trögt är (bl.a.): ”Jag märkte att det var mycket mer grabbigt. Det kändes som att det fanns nätverk av seniora manliga professorer, en sån där gammaldags kultur som sitter i väggarna där männen styr i hemlighet bakom stängda dörrar.”^[8] Hon påpekar: ”Historiska normer som att männen ska ha alla toppositioner, medan kvinnorna ska stanna hemma, verkar sitta så hårt och innebär negativa konsekvenser för kvinnors arbetsliv och karriär.”^{^[9]} På frågan om vilket det största hindret för jämställdhetsarbetet varit, svarar hon:

Männen och den tröga organisationen. Män sitter ofta på alla toppositionerna och de måste med på båten och bli medvetna om sina fördomar som alla har. De måste börja tänka på vem de bjuder in på möten och vem de ger ordet till. Dilemmat är ju att män ofta är rädda för att förlora sina positioner och därför vill de inte ha en förändring. /—/ När de här personerna kliver in på arbetsplatsen möts dom av grabbig kontext där chefer favoriserar manliga normer, där män får fördelar medan kvinnorna blir efter i löneutvecklingen, och så vidare.^[10]

Grabbighet, kultur som ”sitter i väggarna”, normer och fördomar (bias) är alltså PWSs förklaringar till att maktpositioner och därmed sammanhängande löner är så ojämnt fördelade till kvinnornas nackdel. Men det är tveksamt om denna hypotes håller. Forskningen är i alla fall inte entydig. Det finns studier som visar att kvinnor tvärtom gynnas. Till exempel framgår det av en studie gjord vid Umeå universitet att bland dem som blev antagna som professorer mellan 2009 och 2014 vid de sex största universiteten (Göteborg, Lund, Stockholm, Uppsala, Umeå och Karolinska institutet), så hade männen avsevärt högre antal publikationer och citeringar. ”Tvärtemot förutsägelsen har tröskeln effektivt varit lägre för kvinnor mellan 2009 och 2014, vilket sammanfaller med en mycket större ökning av antalet kvinnliga professorer (78 procent) än manliga professorer (28 procent).”^[11]

Att det förekommit kritik mot PWSs sätt att driva jämställdhetsarbetet på Chalmers framgår av ett meningsutbyte i Facebook-gruppen Högskoleläckan mellan henne och en av lärosätets professorer. Denne hänvisar till Goldins teorier som han menar att han länge försökt intressera PWS för:

Även årets nobelpristagare Claudia Goldin, som jag bett dig läsa i flera år, visar att skillnader mellan män och kvinnor på olika arbetsmarknader inte går att hänföra till bias i någon nämnvärd utsträckning utan främst till produktivitetsskillnader (ofta beroende på barn) och personliga val. Det jag har påpekat i flera år är att Genies problemanalys är väldigt haltande eftersom den utgår från att kvinnliga forskare behöver bättre meriter än män pga bias av olika slag. Detta i stället för att beakta de förklaringsfaktorer som på riktigt visat sig vara överlägset viktigast (och vars upptäckt belönades med nobelpris i år).

”Bias-hypotesen” tycks dock hålla i sig. I en artikel på DN Debatt från tidigare i år^[12] inleder PWS och hennes medförfattare^[13] med att fastslå: ”Att män och kvinnor i universitetsvärlden behandlas olika är välkänt. Internationella vetenskapliga studier visar att kvinnor tjänar mindre än män, har svårare att meritera sig, får färre stora forskningsanslag, och endast ett fåtal når maktpositioner. Detta förklaras med: ”Fördomar och manliga normer håller tillbaka kvinnor vid svenska universitet likt resten av världen.” För att komma tillrätta med problemet föreslår man ett antal åtgärder för att ”forcera fram” fler kvinnor, såsom att i vissa fall endast tillåta nominering av kvinnor, att särskilt lyfta fram kvinnliga forskare eller att garantera att det alltid finns minst en kvinna bland pristagarna.^{^[14]}

Men om man i stället utgår från Goldins förklaringsmodeller kanske det är andra åtgärder än att forcera fram fler kvinnor, som behövs, åtgärder som skulle underlätta för kvinnor att kombinera en yrkeskarriär med familjebildning: ”Baserat på hennes forskning så kan politiker och policymakers införa lagstiftning såsom föräldraförsäkring eller policys på organisationsnivå som kan underlätta för kvinnor att arbeta och göra karriär.”^[15] Goldin menar att en positiv utveckling skedde under pandemin då möten på distans normaliserades:

Toppjobb inom exempelvis finans och juridik, sådana giriga jobb som kvinnor med barn tenderar att välja bort, blev mer flexibla. En person som behövde åka till Tokyo varannan helg, eller till Zürich – och då menar jag från USA, inte från Sverige. Ett sånt jobb hade varit ohållbart för en person som behöver vara hemma till middagen.^[16]

Så när är det dags att implementera Nobelpristagarens teorier i Chalmers (och andra lärosätens) jämställdhetsplaner? Idéer finns ju – och har till och med belönats med Nobelpris.

I Chalmers vision till 2024 nämns intressant nog ingenting om genus och jämställdhet.^[17] Målsättningen är att till år 2041 bli ett universitet ”i världsklass” och ett av Europas främsta lärosäten. Vad händer om dessa mål – forskning av internationell toppklass och jämn könsfördelning – kolliderar? Så behöver det förstås inte bli. Låt oss hoppas!

Lotta Knutsson Bråkenhielm