På Sveriges lantbruksuniversitet är kritik numera bara tillåten om den är ”konstruktiv”. Vidare måste alla medarbetare ge en fin bild av SLU utåt. Men vem avgör vad som är konstruktivt och vad hände med meddelarfriheten, det vill säga möjligheten att i medierna berätta om oegentligheter? Då policyn uppenbart inskränker yttrandefriheten för lärare och forskare har Academic Rights Watch anmält den till Justitiekanslern.
Ingen rättighet är mer central för akademiska lärare och forskare än yttrandefriheten. Utan yttrandefrihet är inget meningsfullt forskningsseminarium möjligt. Utan möjlighet att kritisera andras forskning och själv få kritik stagnerar vetenskapen och kvaliteten sjunker. Utan yttrandefrihet kan forskningsresultat inte fritt publiceras. Yttrandefriheten är den akademiska frihetens själva essens.
Den naturliga mänskliga impulsen är dock att vilja förbjuda oönskade yttranden, exempelvis för att de utmanar religiösa och andra dogmer eller av andra skäl anses olämpliga. Yttrandefriheten måste därför alltid tillkämpas på nytt och kan aldrig tas för given.
På högskolorna leder yttrandefrihet ibland till kortsiktigt sämre arbetsmiljö därför att någon tagit illa vid sig eller känt sig kränkt. Arbetsmiljöansvariga, ytterst högskoleledningen, har därför ett egenintresse av att lägga locket på. Forskares yttranden i medierna kan också uppfattas, återigen kortsiktigt, som att de fläckar ner högskolans ”varumärke”, exempelvis om det som kommuniceras är obekväma forskningsresultat.
Man kan alltså förvänta sig att högskoleledningar ska försöka begränsa forskares kommunikation. Detta sker normalt i olika interna policydokument. Det som gör dessa dokument så förvillande är bland annat att de inskränker yttrandefriheten för att i nästa andetag försäkra att den fortfarande gäller. Men att skapa osäkerhet kring yttrandefriheten är i sig en överträdelse av denna frihet. Många väljer att ta det säkra före det osäkra och hålla tyst.
Academic Rights Watch har därför sedan starten ägnat dessa dokument stor uppmärksamhet. Exempelvis anmälde vi redan 2013 Högskolan i Gävle till Justitiekanslern (JK) för att ha antagit en kommunikationspolicy som stred mot grundlagen. Vår anmälan ledde till ett JK-beslut som anger hur en kommunikationspolicy får se ut.
Denna gång riktas våra kritiska blickar mot en policy vid SLU som en medarbetare informerade om. Medarbetaren önskar vara anonym för att inte riskera repressalier. Det rör sig om dokumentet ”Policy: Att vara medarbetare vid SLU”. I policyn står bland annat:
Påpeka fel och brister på ett vänligt, konstruktivt sätt och med förståelse för att andra kan ha rätt att fatta andra beslut än vad du hade gjort. Var medveten om att det finns en gräns för när kritik slutar vara hjälpsam och istället blir ett problem.
Det står också att medarbetarna ska ”[r]epresentera SLU utåt på ett sätt som inger och vidmakthåller förtroende för SLU hos allmänheten”.
Detta hade inte varit en lika stor sak om policyn bara gällt dem som har officiella funktioner på SLU, exempelvis kommunikationsansvariga. Policyn faller på att den uttryckligen gäller alla medarbetare, alltså även seminariekritik, forskningskommunikation och möjligheten att i medierna berätta om oegentligheter. Som det står inledningsvis: ”Alla som har en anställning vid SLU benämns medarbetare”.
I vår JK-anmälan menar vi att SLU:s policy är i uppenbar konflikt med grundlagens skrivningar om meddelar- och yttrandefrihet. Policyn skapar en oavsiktlig paradox då den själv sänker allmänhetens förtroende för SLU som alltså bryter mot sina egna principer. Vi föreslår att den omarbetas så att intrycket inte uppstår att SLU vill kontrollera eller inskränka den enskilde lärarens och forskarens grundlagsskyddade rätt att ge uttryck för sin egen uppfattning.
Vi får hoppas att SLU uppfattar den kritik som vi här riktar mot lärosätets medarbetarpolicy som konstruktiv.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦