Nästa granskningsmyndighet som krisar? JO har inte längre ”tid” att kritisera cheferna

ARW:s granskning visar att situationen på Justitieombudsmannen påminner om den på Riksrevisionen. En majoritet av justitieombudsmännen har en bakgrund på regeringskansliet vars myndigheter och chefer man nu sitter och granskar. Antalet beslut där JO uttalar kritik har under lång tid varit konstant och nyligen till och med sjunkit. Samtidigt har antalet klagomål från allmänheten ökat drastiskt. Nu uppger en justitieombudsman att man i ”väldigt många” fall inte kritiserar cheferna på grund av ”tidsbrist”.

En central granskningsmyndighet, Riksrevisionen, ertappades nyligen med att själv bryta mot flera regler för offentlig verksamhet. Utan DN:s granskning hade vi kanske aldrig fått veta detta. Granskarna fann ett stort antal regelbrott, bl.a. mot grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

En riksrevisor, som nu avgått, gav i det fördolda tjänster till sina tidigare medarbetare på finansdepartementet vid regeringskansliet. Effekten blev att folk från regeringskansliet i stort sett tagit över hela Riksrevisionens effektivitetsgranskning, själv kärnan i myndighetens verksamhet.

Enligt professorn i förvaltningsrätt, Olle Lundin, vid Uppsala universitet har man på så sätt byggt in ”ett strukturellt jävsproblem i myndigheten” då de nya cheferna ska leda Riksrevisionens granskning av en politik som de själva varit med om att genomföra. Samtidigt har ett mycket stort antal granskningar lagts ner.

Som ARW nu kan avslöja finns ett liknande problem hos Justitieombudsmannen, som också är en granskningsmyndighet under Riksdagen. Även här har regeringskansliet lyckats få in en rejäl fot och även här finns andra omständigheter som kastar en skugga över granskningens objektivitet.

Bland de fyra nuvarande ombudsmännen har tre en bakgrund på departementen. JO Lars Lindström har jobbat på Justitiedepartementet. Det gäller även Cecilia Renfors, som dessutom varit statlig direktör och myndighetschef. Nyrekryterade JO:n Stefan Holgersson arbetade tidigare på Finansdepartementet, enligt uppgift på JO:s hemsida ”även med myndighetsstyrning”. Samtliga har också tjänstgjort som rådmän vid domstolarna.

Nuvarande stf JO Lilian Wiklund rekryterades direkt från Finansdepartementet, där hon innan hon blev ordinarie JO var expeditions- och rättschef. På gästlistan till en riksdagssupé 2014 presenteras Wiklund som ”Justitieombudsman Lilian Wiklund, Finansdepartementet”. Wiklund avgick av oklara skäl 2015, några månader in på sin andra mandatperiod, men har nu alltså gjort comeback som inhoppande stf JO (efter att den förträfflige tidigare stf JO:n Hans Ragnemalm avlidit). Av de ordinarie justitieombudsmännen är det bara nya chefs-JO:n Elisabeth Rynning som inte har någon departementsanknytning. Det gäller även stf JO:n Cecilia Nordenfelt.

Majoriteten av justitieombudsmännen sitter alltså och granskar den exekutiva regeringsmakt som de tidigare varit en del av. Lars Lindström är ett flagrant exempel. Han har tidigare arbetat på Justitiedepartementet som bl.a. ansvarar för Sveriges domstolar. Nu är han Justitieombudsman med ansvar för granskningen av samma domstolar.

Men det blir värre: som vi nu kan visa har antalet klagomål där JO uttalar kritik varit konstant de senaste 20 åren och nyligen till och med sjunkit – detta samtidigt som antalet klagomål ökat dramatiskt.

I mitten på 90-talet (1996/97) var antalet klagomålsbeslut ca 5000 (Figur 1). Av dessa resulterade ungefär 600 i att JO kritiserade den anmälda myndigheten eller chefen. Efter en liten svacka i början på 2000-talet steg antalet klagomål dramatiskt från 2005 och framåt. Man skulle nu förvänta sig att antalet JO-beslut med kritik också skulle stiga i motsvarande grad. Så är dock inte fallet: antalet JO-beslut med kritik har istället varit i stort konstant över en 20-årsperiod. På senare år har antalet sådana beslut t.o.m. sjunkit. 2015/16 beslutade JO i ca 7000 klagomålsärenden, dvs. 2000 fler än 1996/97. Men antalet beslut med kritik är nu bara drygt 450 jämfört med tidigare 600.

figur-1

Figur 1: Det totala antalet beslut i klagomålsärenden och det antal beslut i sådana ärenden som resulterade i JO-kritik (Sverige). Uppgifter från ämbetsberättelserna på JO:s webbplats.

Sannolikheten att den som JO-anmälde på 90-talet fick rätt var rent statistiskt 15 procent. Nu är sannolikheten bara 7 procent. Man hade förväntat sig att procentandelen berättigade anmälningar skulle vara konstant över tiden. Om man antar att JO på 90-talet inte kritiserade i onödan borde alltså den nuvarande kritikprocenten ligga på runt 15 procent. Istället har procentsatsen halverats.

Det är svårt att förstå detta på annat sätt än att JO numera underlåter att kritisera chefer och myndigheter i ett stort antal fall där kritik vore på sin plats. Många berättigade anmälare – de torde vara ca 300-400 dvs. 50 procent – skickar alltså in anmälningar där fel faktiskt har begåtts utan att JO uttalar motsvarande kritik, dvs. kritik som man tidigare uttalade i liknande situationer.

Vidare: under rimliga statistiska antaganden visar det ovan sagda att antalet fel som begås av myndigheter och chefer ökat kraftigt på senare tid, återigen från 2005 och framåt. Men då JO samtidigt som antalet anmälningar ökat blivit mycket mer restriktiv i sitt kritiserande döljs denna negativa trend för allmänheten.

Istället för att medge att man avvisar många fullt berättigade anmälningar skriver JO på sin webbplats att alla ärenden granskas och vidare:

I besluten och protokollen gör JO uttalanden som klargör om den granskade myndigheten har handlat i enlighet med lagen eller inte. Om myndigheten agerat felaktigt uttalar JO kritik som kan rikta sig såväl mot myndigheten som mot enskilda tjänstemän. Av alla anmälningar resulterar runt 10 procent i någon form av kritik.

Enligt ovan borde det stå: ”Om myndigheten agerat felaktigt är chansen 50-50 att JO uttalar kritik som kan rikta sig såväl mot myndigheten som mot enskilda tjänstemän”.

I citatet ovan lämnas även den felaktiga uppgiften att det i bara 10 procent av klagomålen rör sig om berättigad kritik, dvs. om faktiska fel som begåtts. Det är så citatet måste förstås av gemene man. Procentsiffran borde som sagt vara betydligt högre.

Det är uppseendeväckande att JO lämnar två felaktiga uppgifter om sin ärendehantering på sin egen webbplats. Här bryter uppenbarligen ett granskningsorgan självt mot en grundläggande regel för det offentliga: regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Men det gjorde ju Riksrevisionen också.

Ett skäl till att en anmälan inte utreds anges visserligen vara att ”[d]et finns inte tillräcklig anledning för JO att ta upp ärendet, trots att gällande regler inte har följts i alla delar.” Men det förklarar knappast varför JO blivit radikalt mer restriktiv i sin kritik av myndigheterna och deras chefer de senaste 10 åren.

JO Lars Lindström har vid ett tillfälle i medier lämnat uppgifter som skulle kunna förklara saken. I en intervju i tidningen Arbetarbladet säger Lindström apropå att man inte utrett ett klagomål från en grupp i Åmot som var missnöjd med ett vägbygge: ”Det finns väldigt många fel som begås av det allmänna som inte tas upp av JO, på grund av tidsbrist helt enkelt”. Men tidsbrist, som tydligen är en starkt påverkande faktor, anges inte på JO:s webbplats i listan på grunder för avskrivning.

En svårighet med att hänvisa till tidsbrist är att det inte är ett objektivt begrepp. Det man ”hinner” göra beror till inte så liten del på vad man ”vill” göra. Den som inte hinner kritisera många myndigheter och chefer kan misstänkas inte vara helt motiverad att kritisera dessa. Hänvisning till tidsbrist reflekterar ofta en prioritering av andra ”viktigare” saker. I så fall är vi tillbaka till det strukturella jävsproblemet.

Vi ska slutligen eliminera en annan möjlig förklaring till statistiken: att det blivit lättare att anmäla varför fler oberättigade anmälningar skulle göras, kanske ”i fyllan och villan”. Det är sant att möjligheten att anmäla via e-post gjort det lättare att anmäla, vilket säkert förklarar en del av ökningen av antalet klagomål. Men ett exempel från vårt grannland Finland belägger att detta inte leder till en lägre procentandel berättigade klagomål.

Figur 2 illustrerar utvecklingen av ärenden i Finland de senaste 15 åren. Även där har man sett en mycket stor ökning av antalet klagomål från allmänheten de sista 10-15 åren, från 2300 till knappt 5000. Många görs numera per e-post. Men medan antalet beslut som resulterar i kritik i Sverige förblivit konstant har detta antal ökat i Finland. Närmare bestämt har ett dubblerat antal klagomål lett till att de beslut som utmynnar i kritik också i stort sett fördubblats.

figur-2

Figur 2: Det totala antalet beslut i klagomålsärenden och det antal beslut i sådana ärenden som resulterade i JO-kritik (Finland). Uppgifter från ämbetsberättelserna på finska JO:s webbplats.

För att sammanfatta: JO måste nu utreda och förklara hur antalet ärenden där man utdelar kritik kan vara konstant samtidigt som antalet klagomål rusat i höjden. Om JO har tidsbrist och inte hinner med att kritisera i hälften av de fall där en fullt berättigad anmälan gjorts måste det offentliggöras. Det betyder nämligen att JO inte längre kan fullgöra sitt uppdrag att stå på medborgarens sida. Att det tydligen varit så en längre tid är en skandal. En omorganisation måste i så fall äga rum.

Den viktigaste ändringen som krävs är att de nuvarande Justitieombudsmännen med tidigare tjänstgöring vid regeringskansliet byts ut och ersätts med personer som inte har denna bakgrund. En policy bör införas som förhindrar att tidigare anställda vid regeringskansliet i framtiden får uppdrag som Justitieombudsmän. Endast på detta sätt kan JO återfå sin trovärdighet hos allmänheten. Ett lackmustest på en seriös omorganisation är att antalet beslut som utmynnar i kritik minst fördubblas från nuvarande nivå.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

 

Liknande ärenden

Vetenskapsrådet bröt mot anställningsförordningen: rekryterade forskningssekreterare genom ’’intern utlysning’’

Efterlängtat JO-beslut: Lunds universitet kränkte twittrande professors yttrandefrihet

ARW riktar allvarlig kritik mot JO Lilian Wiklund: inget twitterbeslut efter 16 månader trots vägledande JO-avgörande i snarlikt ärende

Lunds universitet JO-anmält: Ekonomihögskolan mörkade kränkning av yttrandefriheten

Academic Rights Watch JO-anmäler Högskolan Dalarna: professors rättssäkerhet satt ur spel

This entry was posted in Myndighetsutövning and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.