Universitetsledningens kritik av en professors privata twittrande kunde uppfattas som att den ansåg sig ha rätt att begränsa yttrandefriheten för universitetsanställda. Intrycket uppstod att lärare och forskare har mindre yttrandefrihet än medborgarna i övrigt. Det skriver stf JO Hans Ragnemalm, som i sitt beslut är starkt kritisk mot universitetets agerande. Beslutet, som tagit JO 18 månader att komma fram till, innebär att högskoleledningar inte har rätt att ingripa mot yttranden som forskare och lärare gör som privatpersoner.
Vi har i en rad inlägg följt ärendet med den twittrande lundaprofessorn, Erik Svensson. Bakgrunden är att Svensson på sin fritid och via sin privata mobiltelefon hamnade i en häftig twitterdebatt med en redaktör för en islamkritisk tidskrift. Svensson förlorade fattningen och skrev saker som han sedan ångrade och offentligt bad om ursäkt för.
Trots detta blev Svensson kallad till möte med dekan Olov Sterner, som innan mötet i media starkt kritiserade professorns sätt att utöva sin yttrandefrihet. Sterner menade att professorn med sina uttalanden skadat Lunds universitet. Även tidigare vicerektor Nils Danielsen gick ut i media och kritiserade Svenssons sätt att yttra sig. Fallet JO-anmäldes för brott mot yttrandefriheten av en juridikstuderande i Stockholm. Hela bakgrunden finns här och här.
ARW har i tidigare inlägg konstaterat att det fanns fog för anmälan och att universitetet kränkt Svenssons yttrandefrihet. I det efterlängtade beslutet från 2015-03-13 gör nu JO samma bedömning. JO sammanfattar sin kritik av ledningens uttalanden i media så här:
I beslutet uttrycker JO en förståelse för att såväl professorn som andra som läste artikeln kunde uppfatta uttalandena som att företrädare för universitetet ansåg sig ha en rätt att ha åsikter om hur en medarbetare väljer att utnyttja sin yttrandefrihet. Uttalandena kan dessutom uppfattas som att universitetets företrädare ansåg sig ha möjlighet att begränsa denna rättighet. JO konstaterar att det funnits en uppenbar risk för att andra universitetsanställda kan ha uppfattat uttalandena i dagspressen som att det råder en mer begränsad yttrandefrihet för dem än för medborgare i övrigt. Enligt JO är det allvarligt och riskerar att leda till att de anställda inte vågar ge uttryck för sina åsikter. Av den anledningen understryker JO vikten av att företrädare för myndigheter inte uttalar sig på sätt som kan uppfattas som att myndigheten vill begränsa de anställdas yttrandefrihet.
Erik J Olsson på ARW är mycket positiv till JO:s avgörande:
– Det här var nästan värt att vänta på! Det är oerhört glädjande att JO gör en så pass kraftfull markering till förmån för lärares och forskares yttrandefrihet.
– Den uppfattning som delar av universitetsledningen gett uttryck för, dvs. att professorer har mindre yttrandefrihet än andra enskilda, är smått bisarr. Det är med lättnad vi konstaterar att JO är på samma linje som vi och fackförbundet SULF och nu kommit med detta tydliga ställningstagande för rätten att yttra sig även om det som yttras är affekterat och upprör, säger Olsson.
Förutom Olov Sterner och Nils Danielsen har en rad chefer och jurister vid Lunds universitet valt fel sida i debatten. Prorektor Eva Wiberg och arbetsrättsjurist Kristine Widlund skrev båda under LU:s yttrande till JO, där universitetets agerande mot Svensson försvaras. Yttrandets sanningshalt intygades av förre rektor Per Eriksson. Där framgår också att personaldirektör Ingrid Estrada-Magnusson och arbetsrättsjurist Veronica Gummesson deltagit i beredningen. Enligt JO har alltså alla dessa högt uppsatta och inflytelserika personer vid ett av Nordens största universitet missförstått något så grundläggande för akademin och demokratin som yttrandefriheten. Det är tänkvärt.
Som vi noterat tidigare sammanföll den långa handläggningstiden, som till slut blev 18 månander, på ett olyckligt sätt med en turbulent tid i Lunds universitets historia, där politiska och statsfinansiella dimensioner inte saknats. Då ansvarig JO, Lilian Wiklund, har nära kopplingar till regeringen, särskilt finansdepartementet, ifrågasatte vi hennes förmåga att opartiskt utreda saken. I det sammanhanget publicerade vi ett avslöjande officiellt dokument där Wiklund presenteras som ”Justitieombudsman Lilian Wiklund, finansdepartementet”.
Man kan på JO ha dragit slutsatsen att allmänhetens förtroende för Lilian Wiklunds förmåga att handlägga ärendet allvarligt rubbats. Det är i så fall helt följdriktigt att Wiklund inte längre är ansvarig JO, utan att denna roll nu spelas av stf JO Hans Ragnemalm. Men det kan naturligtvis också finna andra anledningar till bytet. ”De ställföreträdande JO kan tjänstgöra när någon av de ordinarie ombudsmännen är lediga en längre tid”, står det på JO:s hemsida. Vidare har JO tidigare förklarat handläggningstiden med hänvisning till stor arbetsbelastning. Det är det andra personalbytet inom ramen för ärendet efter att den tidigare handläggaren Per Christensen vid årsskiftet slutade på JO.
I alla händelser kunde man knappast ha valt en mer trovärdig ersättare. Ragnemalm är från början akademiker (professor i offentlig rätt) och, till skillnad från Wiklund, inte regeringsjurist. Han var JO 1987-1992, domare i EU-domstolen 1995-2000 samt ordförande i regeringsrätten (nuvarande högsta förvaltningsdomstolen) 2000-2005.
Torbjörn von Schantz, Lunds universitets nya rektor, kommenterar JO:s beslut på sin rektorsblogg:
Jag ser allvarligt på all kritik av JO i sådana här sammanhang. Yttrandefriheten är grundlagsstadgad och det får inte råda några tvivel om att det råder yttrandefrihet för anställda vid Universitetet. Detta beslut kan vara en bra påminnelse för alla oss chefer om hur lätt vår maktposition kan uppfattas som hotande och att ett uttalande kan vara förödande för en enskild medarbetare. Hur lätt det kan vara att det är åsikten man verkar vilja strypa istället för att det uppfattas som att man vill uppmuntra till en respektfull samtalston.
Det är glädjande att von Schantz tagit intryck av JO:s bedömning. Tyvärr är dock fortsättningen på inlägget inte lika invändningsfri:
Vid universitetet ska det råda högt i tak med respekt och tolerans för andra människor och för avvikande åsikter. Jag kommer att verka för att utveckla ledarskapet och arbetsmiljön vid Lunds universitet så att vi kan få trygga medarbetare som kan känna sig fria att uttrycka sin åsikt. Och som vill framföra sina åsikter i en tolerant och respektfull ton mot varandra. Mobbning, kränkande påhopp och näthat hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.
Man kan förstå detta som att yttrandefriheten vid universitetet bara gäller åsikter som framförs i en ”tolerant och respektfull ton”, vilket är ett vanligt missförstånd av rättsläget. Yttrandefriheten gäller i själva verket även intoleranta yttranden och sådana där talaren brister i respekt gentemot adressaten, så länge som yttrandet inte är direkt olagligt vilket framgår av yttrandefrihetsgrundlagens första paragraf:
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att
säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning
och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra
begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.
Till olagliga yttranden hör förtal, hets mot folkgrupp och yttranden som faller under andra i lag meddelade begränsningar. Det är synd att von Schantz här lyckas grumla den klarhet som JO skapat genom sitt föredömliga beslut. Som vi ofta haft anledning att påpeka är oklarhet kring yttrandefriheten ofta lika hämmande som direkta ingrepp i densamma.
Läs mer i Sydsvenskan:
http://www.sydsvenskan.se/lund/jo-ser-allvarligt-pa-forsok-av-dekan-att-hindra-yttrandefriheten/
http://www.sydsvenskan.se/lund/rektorn-beklagar-braket/
http://www.sydsvenskan.se/lund/jo-beslutet-visar-att-vi-har-ratt-att-tala/