Är det meriter eller kön som avgör vem som blir fysikprofessor i Lund och får använda dyra forskningsanläggningar? Frågan inställer sig efter det att Fysiska institutionen anställt en kvinnlig professor som ingen av de tre sakkunniga ansåg tillhöra tätgruppen. Professuren är nära knuten till flaggskeppen ESS och MAX IV. Intrycket kan uppstå att universitetet saknar den meritokratiska anställningskultur som stora internationella forskningsanläggningar förutsätter.
Academic Rights Watch har i flera ärenden dokumenterat hur lärarförslagsnämnder underlåter att respektera sakkunnigas bedömningar även i de fall där dessa är samstämmiga. Det gäller såväl tjänstetillsättningar som befordringsärenden. I det mest uppmärksammade ärendet – fallet med litteraturdocenten Johan Lundberg i Stockholm – avslog nämnden en ansökan om befordran till professor i strid med enhälliga utlåtanden.
Risken när oberoende sakkunnigas bedömningar ignoreras eller tonas ner är att subjektiva och ideologiska faktorer blir utslagsgivande snarare än den faktiska kompetensen och meriteringen. Enligt många bedömare, inklusive ARW, var det exakt vad som hände i Lundberg-fallet. Ansökan avslogs därför att Lundberg tagit avstånd från det postmoderna tankegods som omfattas av andra på institutionen. Andra, mer renläriga lärare, har med svagare meritering inte haft några problem att få en professur i Stockholm. Här ådagaläggs en form av resursslöseri som inte kan accepteras.
Saken ställs på sin spets när en professur är knuten till en internationell forskningsanläggning där det pumpats in miljarder i skattemedel och där det följaktligen finns ett stort allmänintresse av att samhället så småningom får valuta för pengarna. Att rekrytera någon annan än den skickligaste till en sådan tjänst är oförsvarligt och måste väcka förundran hos internationella kollegor. (Enligt en insatt kontakt råder stenhård meritokrati på stora forskningsanläggningar i Centraleuropa.)
Men att döma av en aktuell rekrytering med nära kopplingar till flaggskeppen ESS och MAX IV verkar fysikerna i Lund ha en alternativ syn på saken.
Tjänsten gäller en professur i fysik med inriktning mot magnetism vid Fysiska institutionen. Tjänsten är enligt utlysningen knuten till såväl ESS som MAX IV: ”The goal of the recruitment is to initiate new research on magnetism which can exploit the possibilities for neutron scattering/spectroscopy that the ESS will bring and which can take advantage of the possibilities for synchrotron radiation experiments at the MAX IV facility.”
Vidare ska de viktigaste urvalskriterierna enligt utlysningen vara ”scientific excellens and future potential in the area of magnetism with a clear emphasis on novel materials and collective phenomena and on the experimental methods that will become available in Lund …, especially, but not exclusively, the neutron-based ones”.
Det var teorin – hur gick det i praktiken? Väldigt annorlunda, visar det sig.
De sakkunniga var professor Paolo Radaelli vid University of Oxford, Storbritannien, Associate Professor Giacomo Ghiringhelli vid Politecnico di Milano, Italien och professor Alexander V Balatsky vid NORDITA (Nordic Institute for Theoretical Physics), Stockholm. Sakkunniga fick i uppdrag att identifiera tre grupper, en toppgrupp (mest kvalificerade), en mellangrupp och en lägsta grupp.
Radaelli rankade följande sökande i toppgruppen: Bella Lake, Bjorn Fåk, Dan Mannix och Mechthild Enderle.
Ghiringhellis tätgrupp såg ut så här: Hermann Dürr, Kim Lefmann.
Balatsky, slutligen, utsåg följande tätgrupp: Hermann Dürr, Bella Lake, Kim Lefmann
Det hade i detta läge varit naturligt att intervjua dessa sökande och inga andra. Istället valde lärarförslagsnämnden vid Naturvetenskapliga fakulteten ut följande personer för intervju: Mechthild Enderle, Bella Lake, Kim Lefmann och Elisabeth Blackburn.
Det finns flera saker att notera om detta val. En är att en person som bedömdes som topprankad av två sakkunniga inte finns med: Dürr. Den andra är att en sökande som inte betraktas som hörande till tätgruppen av någon sakkunnig inkluderats: Blackburn.
En tredje observation rör könsfördelning i tätgrupperna respektive intervjugruppen. Av de som bedömdes tillhöra tätgruppen av någon sakkunnig var 4 män och 2 kvinnor. Men intervjugruppen innehåller 3 kvinnor och 1 man. Det finns inget resonemang i lärarförslagsnämndens protokoll om att man skulle ha tillämpat positiv särbehandling, dvs. föredragit sökande av underrepresenterat kön (kvinnor) vid väsentligen lika meriter.
Det är svårt att värja sig för intrycket att lärarförslagsnämnden har en betydande bias för kvinnliga sökande.
Även fortsättningen är i linje med detta. Processen utmynnar så småningom i att lärarförslagsnämnden gör följande rangordning av de intervjuade kandidaterna: 1. Bella Lake, 2. Elisabeth Blackburn och 3. Kim Lefmann. Bella Lake tackar dock nej till tjänsten, som tills slut går till tvåan: Blackburn.
Det märkliga har alltså hänt att en sökande som ingen sakkunnig, efter sammanvägning av samtliga meriter relevanta för anställningen, bedömt som tillhörande tätgruppen fått en professur i fysik vid Lunds universitet knuten till prestigeanläggningarna ESS och MAX IV.
Det ska betonas att Blackburn själv naturligtvis inte är skuld till detta. Enligt samtliga sakkunniga är hon en mycket duktig och lovande ung forskare. Problemet är att de – helt plausibelt – betraktar henne som för junior för tjänsten i den rådande konkurrensen. Bara för att ta ett exempel har Blackburn 80 citeringar medan andra, mer seniora, kandidaters arbeten hunnits citeras mer än 2000 gånger.
Det är svårt att förena det som hänt med föresatsen i utlysningen att ”scientific excellens” ska vara vägledande. Excellens måste bedömas utifrån de sakkunnigas utvärderingar, som man här i väsentliga delar helt enkelt struntat i.
Universitetet har här brustit i förhållande till grundlagens krav på att ”[v]id beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” (12 kap. 5 § regeringsformen). Intrycket är istället att de sökandes kön spelat en avgörande roll i anställningsbeslutet. Diskrimineringslagen tillåter visserligen positiv särbehandling vid väsentligen samma meriter för att gynna underrepresenterat kön, men ingen hänvisning till denna reglering görs i lärarförslagsnämndens protokoll. Det är alltså även en fråga om könsdiskriminering av de manliga sökande.
Angående den första punkten kan man jämföra med ett uttalande som Överklagandenämnden för högskolan har gjort angående värderingen av de sakkunnigas omdömen i ett annat sammanhang (beslut 2014-02-14, protocol 2-14, nr 11, reg.nr 212-1126-13): ’’Om de sakkunniga genomfört sitt uppdrag på ett godtagbart sätt och utlåtandena dessutom är entydiga i bedömningen av de sökandes skicklighet bör det framkomma starka sakliga skäl för att frångå deras bedömningar”. I detta fall är de sakkunniga som sagt entydiga i bedömningen av att Blackburn ännu inte uppnått den skicklighet som krävs för att vara en toppkandidat för tjänsten. Denna bedömning frångås av lärarförslagsnämnden, som inte anger några skäl att tro att de sakkunniga inte skulle ha utfört sitt uppdrag på ett godtagbart sätt. Den som letar i protokollet efter starka skäl för att frångå de sakkunnigas bedömningar letar förgäves. Det som kommer närmast är att Blackburns meriter på ett irrelevant sätt relateras till hennes ålder: ”Rekryteringskommittén bedömer Blackburn som mycket lovande, med för sin karriärålder starka meriter inom både forskning och undervisning.”
Vi får hoppas att någon av de sökande överklagar anställningen och att det så småningom leder till ett resultat som allmänheten och skattebetalarna kan ha förtroende för.
EJO/MZ
Liknande ärenden
Kungsväg till SU-professur: lärarförslagsnämnd kryddade postmodernists meriter
SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik
DO stämmer Mittuniversitetet för diskriminering av män: liknande policy på andra högskolor
Kvotering i praktiken? Uniarts tillsatte kvinnlig professor utan sakkunnigutlåtanden