Efter att tidigare ha konstaterat jäv vid flera tjänstetillsättningar på Stockholms konstnärliga högskola kan vi nu dokumentera ännu ett fall. Det rör sig om en nyutnämnd professor som själv deltog i utformandet av tjänstebeskrivningen. Hon hade därmed möjlighet att skräddarsy professuren efter sin egen kompetens. Ärendet är en provkarta på bristande rättssäkerhet och svag ledning. Situationen börjar bli pinsam för styrelseordförande Kåre Bremer, tillika regeringens särskilde utredare av akademiskt ledarskap, som nu måste visa att han kan sopa rent framför eget hus.
Vi har tidigare rapporterat om systematiska jäv i samband med tjänstetillsättningar vid Stockholms konstnärliga högskolor. En av Konstfacks prefekter anställde sin sambos nära samarbetspartner som sin biträdande prefekt. Stockholms konstnärliga högskola anställde förvaltningschefens sambos son som ekonomiadministratör. Samtidigt rekryterades dottern till en nyligen avgången rektor som administratör. Prefektbeslutet undanröjdes av Överklagandenämnden för högskolan, men samma person i förhållande till vilken jäv konstaterats återanställdes omedelbart som tillförordnad biträdande prefekt.
ARW kan nu dokumentera ytterligare jäv vid Stockholms konstnärliga högskola. Det rör sig om professuren inom profilområdet Kroppsliga och vokala praktiker som nyligen tillsattes med Johanna Garpe.
För en utomstående kan tillsättningen framstå som oklanderligt objektiv. Det finns i de diarieförda dokumenten hörande till ärendet inte mycket som föranleder misstankar om att det inte gått rätt till.
Men skenet bedrar. När man börjar gräva i ärendet hittar man en rad besvärande förhållanden, där viktiga pusselbitar finns i olika mejl som skickats mellan nyckelpersonerna. Mejl som skickas internt inom en högskolan räknas inte som allmänna handlingar. I detta fall rör det sig dock om mejl som skickats externt från Göteborgs universitet, varför ARW kunnat begära ut handlingarna.
Historien tar sin början 2013 när det beslutas om ett samgående mellan flera konstnärliga högskolor i Stockholm. Den nya högskolan – Stockholms konstnärliga högskola – som bildas 2014-01-01 behöver en rad nya professorer inom ett antal ”profilområden”. För detta syfte skapas en arbetsgrupp – Arbetsgruppen för forskning – till vars uppgifter hör bl.a. att ”[d]efiniera inriktningar och tematiska områden för forskningen vid den nya högskolan och skriva en forskningsstrategi”, ”[p]lanera bemanningen av forskande personal inklusive doktorander 2013-2015” och ”[b]ereda rekryteringen av forskande personal vid det nya lärosätet”.
Detta framgår av mejl som skickats från ordföranden och senare tf rektor Anna Lindals GU-adress 2013-03-19. Samma mejl visar att Johanna Garpe, hon som senare ska få en av professurerna, själv sitter i arbetsgruppen.
I ett annat mejl, från 2013-05-19, rapporteras inför ett möte hur samarbetet med tjänstebeskrivningarna fortskrider. Temat för en av professurerna är ”Koncept och komposition”. Lindal skriver: ”Jag bifogar professorsprofilen och utkast för Arenan, samt förslag på underrubriker för Koncept&Komposition. Johanna [Garpe], Kristina och jag satt i torsdags och fick till en bra arbetsmetod med ledord/rubriker som vi fortsätter med i morgon.” Garpe skulle tre månader senare söka just denna professur vars tematiska innehåll hon själv varit med om att utarbeta. Genom att sitta i arbetsgruppen har hon skaffat sig en fördel framför andra sökande och besitter nu insiderkunskap om hur gruppen resonerar kring tjänsterna, något som hon kan dra nytta av i ansökan. I ett senare mejl, från 2013-05-27, framgår att arbetsgruppen arbetar gemensamt med utlysningstexterna för professurerna.
Det som sedan händer är att professurerna utlyses med sista ansökningsdag 2013-08-16. Garpe inkommer samma dag med sin ansökan om professuren i Koncept och komposition.
Två veckor senare, 2013-08-27, skickar Lindal ett förslag till arbetsgruppen angående bedömningsprocessen, inklusive ledamöter i en interremistiskt lärarförslagsnämnd. Tre av medlemmarna i arbetsgruppen ska även vara med i nämnden. Arbetsgruppen, där Garpe fortfarande ingår trots att hon sökt en av tjänsterna, ska vidare göra en ”grovsållning” bland kandidaterna. Den ska senare fungera som ”referensgrupp” till lärarförslagsnämnden. Angående referensgruppen läggs dock förbehållet till att den inte gäller ”sökande representant”, dvs. Garpe. Lindal förslår slutligen att ”sökande som har aktuell professorskompetens behöver ingen sakkunnigbedömning”. Det passar in på Garpe som 2008 blev professor i musikdramatisk gestaltning på Operahögskolan i Stockholm.
Nu inser Garpe att hon inte längre kan sitta kvar i arbetsgruppen, som ju ska spela en central roll i bedömningen av sökande. I ett mejl till Lindal 2013-08-29, stiger hon av: ”Funderar lite över min framtid i AG [Arbetsgruppen för forskning] – det är ju ingen hemlighet (längre) att jag söker en av de fyra professurerna och vill hålla mig fri från eventuella jävsdiskussioner. Hade jag vetat i våras att jag skulle söka hade jag avstått från arbetet med profilerna av samma orsak. Men beslutet mognade först under sommaren.”
Problemet är att vi bara har Garpes ord på att hon inte planerade söka när hon arbetade med profilerna, och hon är ju i högsta grad part i målet. Processens objektivitet har nu allvarligt rubbats. Vi kan inte utesluta att Garpe planerat påverka tjänstebeskrivningen i en för henne själv fördelaktig riktning. Om jäv säger förvaltningslagen följande:
11 § Den som skall handlägga ett ärende är jävig
1. om saken angår honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående.
Ärendets utgång – hur tjänstebeskrivningarna utformas av arbetsgruppen – kunde ”väntas medföra synnerlig nytta” för Garpe själv.
Vid denna tidpunkt borde tjänsteförslagsnämnden ha reagerat genom att diskvalificera Garpes ansökan. Det hade punkterat varje misstanke om jäv. Istället fattar man det för processen bekymmersamma beslutet att beakta ansökan. Det leder dessutom till att ledamöterna i nämnden nu själva blir jäviga. Lärarförslagsnämnden består ju av medlemmar i arbetsgruppen som nära samarbetat med Garpe under framtagningen av profilerna, dvs. inom ramen för ett och samma ärende. Därmed uppstår ett så kallat delikatessjäv. Personerna som ska bedöma Garpes ansökan är alltför nära knutna till henne för att skapa förtroende för värderingen av hennes meriter.
Hur Garpe konkret gynnas i beredningen framgår av det fortsatta förloppet. 2013-12-23, drygt fyra månader efter ansökningstidens utgång, lämnar Garpe överraskande in en ansökan om en annan av de fyra professurerna, den inom profilområdet Kroppsliga och vokala praktiker. När detta sker har lärarförslagsnämndens beslut angående Koncept och komposition ännu inte fallit (det sker först 2014-02-03).
Uppenbarligen har Garpe fått en tidig indikation att hon, mot alla odds kunde man mena, inte kommer att få professuren i Koncept och komposition. Denna indikation härrör i så fall från lärarförslagsnämnden och/eller arbetsgruppen, dvs. från de insiders som Garpe tidigare i processsen samarbetat med.
Problemet var att en sökande oväntat visat sig vara Garpe vida överlägsen i så gott som alla avseenden.
Det rör sig om André Lepecki, en New York-baserad förmåga med PhD från NYU och omfattande publikationslista som osannolikt nog bestämt sig för en fortsatt karriär i lilla Sverige. Lepecki, som är Associate Professor med tenure, har handlett en rad doktorander till disputation samt varit flitit anlitad som föredragshållare i ett internationellt sammanhang. Garpe har visserligen bakom sig en omfattande konstnärlig aktivitet som operaregissör samt två masterutbildningar men har av ansökan att döma aldrig forskat, handlett doktorander eller publicerat någonting (i professuren ingår 40% forskning). Då hjälpte det inte ens att Garpe har det rätta ”normkritiska” (läs feministiska) förhållningssättet. Lepecki får tjänsten, som sig bör, och Garpe placeras i andra förslagsrummet.
Förutom att hon informeras om utvärderingen under processens gång gynnas Garpe genom att nämnden beslutar att beakta även hennes nya ansökan som, förutom att den ånyo reser frågan om hennes eget jäv, ju inkommer flera månader för sent. Nämnden beslutar 2012-02-03 att utan sakkunnigutlåtande förorda Garpe på professuren såsom ”den enda sökande som uppfyller kvalifikationskraven i anställningsprofilen”. I diarieförda mötesanteckningar från beredningsgruppen heter det bl.a. att ”[h]ennes idéer om att bygga kreativa miljöer är detaljerade, anpassade till högskolans ämnen och passar lika bra inom detta profilområde som inom Koncept och komposition” .
Beslutet fastslås 2014-03-12 av Anna Lindal i hennes egenskap som tf rektor. En tredje professur misslyckas man med att tillsätta då ”ingen av de sökande uppfyller kravprofilen i tillräckligt hög grad”. Vad som hände med den fjärde professuren framgår inte. Att döma av högskolans hemsida är i skrivande stund (december 2014) båda professurerna obesatta.
En tillsättningsprocess inom offentlig sektor ska vara, och utåt framstå som, saklig och objektiv. Tillsättningen av Johanna Garpe uppfyller inte dessa grundläggande krav. Ytterst ansvarig är ordförande i arbetsgruppen och tf rektor Anna Lindal som inte visat tillräcklig omsorg om rättssäkerheten och förvaltningslagens krav. Även lärarförslagsnämnden hade flera möjligheter att agera, främst genom att diskvalificera Garpes ansökningar men även genom att inte hålla henne informerad om sitt arbete under processens gång. Garpe själv är inte utan skuld. Genom att söka tjänster som hon själv varit med om att utforma satte hon högskolans rykte på spel.
Diarieföringen kan vidare kritiseras som ofullständig. Principen måste vara att en utomstående ska kunna följa ett ärende från början till slut i alla dess rättsligt relevanta avseenden, t.ex. för att undersöka möjligt jäv. Denna princip har man här inte lyckats leva upp till, utan man hade behövt inkludera åtminstone arbetsgruppens sammansättning i diarieföringen av professorstillsättningarna. Högskolan har dock skyndsamt levererat begärda dokument och väl uppfyllt myndighetens serviceplikt.
Det är tråkigt att behöva bevittna en så flagrant misslyckad rekryteringsprocess. Man hade önskat Stockholms konstnärliga högskola en bättre start. Förhoppningsvis har man från högskolans sida vilja och förmåga att lära av tidigare misstag så att samma sak inte upprepas i framtiden. Framför allt måste styrelseordförande Kåre Bremer, som i ett annat sammanhang varit föremål för ARW-kritik, nu lyfta blicken från den utredning han på regeringens uppdrag arbetar med om akademiskt ledarskap och äntligen ta itu med ledningsproblemen vid den egna högskolan.
EJO/MZ