Att bli förordad av eniga sakkunniga är ingen garanti för att få en professur vid Luleå tekniska universitet, i alla fall inte om du har fel kön. Vid en aktuell rekrytering av en professor med uppdrag som ämnesföreståndare i medie- och kommunikationsvetenskap gick professuren till en kvinnlig sökande, Anna Edin, som båda sakkunniga rankade på andra plats. Patrik Lundell, som blev förstarankad, har överklagat till Överklagandenämnden för högskolan. ARW bedömer att det finns goda utsikter att även driva ärendet i Arbetsdomstolen som ett fall av olaglig könsdiskriminering.
När en professur med uppdrag som ämnesförståendare i medie- och kommunikationsvetenskap skulle tillsättas (dnr 270-14) vid Luleå tekniska universitet förordade båda sakkunniga Patrik Lundell framför den andra huvudkandidaten Anna Edin. Professor emerita Karin Becker vid institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet, skrev:
”In conclusion, following the assessment criteria for this position, I rank these two candidates as follows
- Patrik Lundell
- Anna Edin”
Professor emeritus Stig Arne Nohrstedt vid institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap i Örebro, gjorde följande sammanfattning:
”Min slutsats är att Patrik Lundell är den mest meriterade och lämpade av de sökande. Anna Edin är också behörig men ännu inte lika meriterad, enligt min bedömning. Denna slutsats förändras inte av hänsyn till jämställdhetsmålet i utlysningen då skillnaden i meriter är för stor.”
Saken är alltså klar: professuren ska gå till Lundell. Eller?
Men i Luleå är sakkunnigas expertis tydligen av blott perifer betydelse. Så här låter det när Anställningsnämnden formulerar sin slutsats:
”Med stöd av inlämnade handlingar, sakkunnigas utlåtanden, genomförd intervju och presentation samt referenstagning rangordnar anställningsnämnden kandidaterna enligt följande:
- Anna Edin
- Patrik Lundell”,
varpå man beslutar ”föreslå rektor att i första hand anställa Anna Edin och i andra hand anställa Patrik Lundell som professor med uppdrag som ämnesföreträdare i medie- och kommunikationsvetenskap”. Rektor Johan Sterte fattar 2015-05-12 sitt beslut i enlighet med förslaget.
Lundell har, som man kunde förmoda, valt att överklaga. I sin besvärsskrift, som i skrivande stund ligger hos Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH) för avgörande, hänvisar han till ett nyligen fattat beslut där ÖNH klargjort sakkunnigas roll i tillsättningsärenden (Beslut 2014-02-14, protokoll 2-14, nr 11, reg.nr 212-1126-13, vår kursivering):
Enligt 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning ska vid anställning avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Vid bedömningen av de sökandes skicklighet är de sakkunnigas utlåtanden av central betydelse. Detta innebär dock inte att högskolan utan vidare ska anställa den sökande som de sakkunniga förordar. De sakkunnigas bedömningar ska underkastas en självständig och kritisk granskning från universitetets sida. Om de sakkunniga genomfört sitt uppdrag på ett godtagbart sätt och utlåtandena dessutom är entydiga i bedömningen av de sökandes skicklighet bör det framkomma starka sakliga skäl för att frångå deras bedömningar.
I anställningsnämndens protokoll finns ingen antydan om att de sakkunniga inte genomfört sitt uppdrag på ett godtagbart sätt. Då utlåtandena som sagt är entydiga i bedömningen av de sökandes skicklighet måste nämnden anföra starka sakliga skäl varför de sakkunnigas bedömning bör frångås. Några skäl nämns dock inte i protokollet, än mindre starka sådana, något som Lundell uppmärksammar i sitt överklagande. Rektors beslut tillför inget i sak utan upprepar bara det som står i anställningsnämndens protokoll.
Sedan överklagandet lämnades in har både rektor Johan Sterte och Anna Edin yttrat sig över överklagandet. Sterte försvarar i sitt yttrande valet av Edin före Lundell. Den som där hoppas finna starka sakliga skäl för att frångå de sakkunnigas bedömning letar dock förgäves. Lundell bemöter i sin kommentar sakligt och effektivt Stertes misslyckade försök i den riktningen.
Slutsatsen så långt är att inga starka skäl framkommit att frångå de sakkunnigas bedömning. Det kriterium som ÖNH ställt upp är alltså inte uppfyllt. Då ÖNH tillhör de mer tillförlitliga granskningsorganen förväntar vi oss att man kommer att följa sina egna riktlinjer och undanröja rektors beslut så att professuren går till dess rättmätige innehavare: Patrik Lundell.
Men ärendet är därmed inte slut. Den uppenbara frågan inställer sig om det inte dessutom är ett fall av olaglig könsdiskriminering. En manlig sökande som förordas av eniga sakkunniga förvägras en professur som istället går till en kvinnlig sökande, utan att kandidaterna har väsentligen likvärdig meritering, vilket enligt svensk lag krävs för att person av underrepresenterat kön ska väljas. Sakkunnige Nohrstedt skriver t.o.m. uttryckligen att hans förordande av Lundell inte förändras ”av hänsyn till jämställdhetsmålet i utlysningen då skillnaden i meriter är för stor”.
Här ska man komma ihåg att högskolorna är under stor politisk press att uppnå regeringens rekryteringsmål för kvinnliga professorer. Sterte kommer in på detta på slutet av sitt yttrande, som andas viss uppgivenhet:
I Luleå tekniska universitets årsredovisning 2014, finner man att universitetet har totalt 216 professorer, varav 32 stycken är kvinnor och 184 är män. Universitetet har ett rekryteringsmål från regeringen som innebär att minst 26 procent av våra rekryterade/befordade professorer under 2012-2015 ska vara kvinnor. I LTU:s målbild 2020 sägs också att: Vi karaktäriseras av mångfald och har jämn könsfördelning i våra yrkesgrupper.
32 av 216 ger 14 procent. LTU har alltså en bra bit kvar innan man uppnått rekryteringsmålet på 26 procent kvinnliga professorer innan utgången av 2015 – och nu brinner det ju i knutarna. Sterte är här tillmötesgående nog att ange ett motiv till universitetets felaktiga behandling av Lundell: diskriminering är nödvändig för att uppnå rekryteringsmålet. Detta kan tolkas som ett erkännande av att man från högskolans sida, fullt medvetet och som ett led i att uppnå vissa politiska mål som man uppfattar som viktigare än att upprätthålla rättssäkerhet och akademiska principer, valt att olagligt diskriminera Lundell.
Lundell har nu möjlighet att vända sig till Diskrimineringsombudsmannen, som kan stämma LTU i Arbetsdomstolen för olaglig könsdiskriminering. Chansen att få rätt bedömer vi, mot bakgrund av det ovan sagda, som stor. Skadestånden brukar inte visserligen inte vara betydande utan torde ligga på runt 50 000 kr, men det är ju i ett fall som detta framför allt principen som räknas.
Också relevant
Som vi tidigare meddelat stämde DO Mittuniversitetet i Arbetsdomstolen sedan högskolan reserverat en pott forskningsmedel enbart för kvinnor, i syfte att dessa ska kunna meritera sig för en professur. Arbetsdomstolen kom fram till att högskolans förfarande var en form av olaglig könskvotering, varpå en diskriminerad lektor fick ut ett skadestånd på 25 000 kr. En undersökning som Academic Rights Watch gjorde i samband med ärendet visar att samma typ av policy finns på en rad andra svenska högskolor. Centrum för rättvisa, en organisation som bl.a. driver diskrimineringsärenden, fann vid en större kartläggning att Luleå tekniska universitetet hör till denna grupp. Vi har berört denna allmänna problematik i vår årsberättelse för 2014. Luleå tekniska universitet har för övrigt tidigare utmärkt sig för att sannolikt vara, som vi skrev i ett tidigare inlägg, ”Sveriges mest toppstyrda lärosäte”. Universitetets radikala linjestyrning står i bjärt kontrast till den kollegiala styrform som föreskrivs i internationella överenskommelser, främst Unescos rekommendationer för högre utbildning (1997).
EJO/MZ