Rättsröta hos Justitiekanslern: bedömningen av Arnason grundlagsstridig på flera punkter

Justitiekansler Anna Skarhed har avslagit Ulfur Arnasons skadeståndsanspråk. I Justitiekanslerns bedömning finns flera tecken på att myndigheten befinner sig i ett tillstånd av rättsligt, etiskt och intellektuellt förfall. Arnasons akademiska frihet har, i motsats till vad JK hävdar, kränkts inte bara i normativ utan även i rättslig mening. Oavsett detta kan det behövas ett klargörande från Europadomstolen angående icke-anställda europeiska akademikers rättsliga ställning.

Ulfur Arnason, professor emeritus vid Lunds universitet, kritiserade i ett brev nedskärningar vid Biologiska institutionen. Bland annat ifrågasatte han kompetensen hos de personer som beslutat om nedskärningarna som innebar att fyra högt kvalificerade forskare sades upp samt den uppenbara jävsituationen kring beslutet. Kritiken ledde till att Arnason själv kastades ut från universitetet.

Academic Rights Watch har tidigare kommenterat ärendet, som också detaljgranskats av statsvetarprofessorn och demokratiexperten Lennart Lundquist, dels i hans bok Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?), dels i ett inlägg på Academic Rights Watch webbplats som vi hänvisar till som bakgrund till ärendet. Sidhänvisningar nedan är till JK:s beslut om inget annat anges.

Låt oss först slå fast att Arnason råkat ut för en kränkning i normativ, akademisk mening. Som rättesnöre använder vi som vanligt UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning. Enligt dessa gäller:

31. Higher-education teaching personnel should have the right and opportunity, without discrimination of any kind, according to their abilities, to take part in the governing bodies and to criticize the functioning of higher education institutions, including their own, while respecting the right of other sections of the academic community to participate, and they should also have the right to elect a majority of representatives to academic bodies within the higher education institution.

Arnasons kritik gällde just hans egen institution och hur den fungerade (eller snarare upphörde att fungera). Med “higher-education teaching personnel” menas i samma skrift “all those persons in institutions or programmes of higher education who are engaged to teach and/or to undertake scholarship and/or to undertake research and/or to provide educational services to students or to the community at large.” Det är ostridigt att Arnason vid tidpunkten för universitetets intervention var doktorandhandledare. För sina tjänster som sådan fick han, som vi rapporterat, senare betalt efter en förlikningsprocess i Lunds tingsrätt. Han tillhörde därför personalen enligt UNESCO:s definition. (Arnason påpekar att han dessutom var aktiv forskare.)

Universitetets agerande mot Arnason strider alltså mot internationella akademiska normer och ideal. Det är i sig ett resultat som stämmer till eftertanke.

Den fråga som återstår är huruvida Arnasons rättigheter kränkts i rättslig mening. I sitt beslut menar JK att så inte är fallet. Frågan har fått ytterligare en dimension sedan Arnason gjort gällande att, förutom yttrandefriheten, även hans rätt till domstolsprövning, samt en rad andra rättigheter, kränkts. Vi ska här koncentrera oss på artikel 6 och 10 i Europakonventionen, dvs. rätten till domstolsprövning respektive yttrandefrihet.

Den relevanta delen av artikel 6 lyder som följer:

1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Då Arnason yrkat på att hans civila rättigheter kränkts är han alltså berättigad till en ”rättvis och offentlig förhandling” inför en ”opartisk domstol”.

Som Lennart Lundquist utförligt argumenterat har myndigheternas hantering av Arnasons ärende hittills inte uppfyllt denna rättsliga princip. Det gäller såväl Högskoleverket och Förvaltningsdomstolen som Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen. Högskoleverket tog i utlåtandet inte upp yttrandefrihetsproblematiken alls. Förvaltningsdomstolen kom fram till att LU:s agerande inte berörde Arnasons civila rättigheter och hänvisade, felaktigt, till att Högskoleverket redan bedömt huvudfrågan angående Arnasons yttrandefrihet. Kammarrätten och högsta förvaltningsdomstolen vägrade sedan prövningsrätt utan angivande av skäl.

Lundquist konstaterar att ärendet väsentligen sänts mellan myndigheterna i ett moment 22, och att ingen verklig bedömning gjorts av dess centrala civilrättsliga aspekter. De ”förhandlingar” som Arnasons ärende blivit föremål för uppfyller därmed inte Europakonventionens rättvisekrav.

JK håller inte med utan argumenterar som följer:

1. Arnason har inte haft någon författnings- eller på annat sätt reglerad rätt att få förfoga över kontorsrum m.m. vid fakulteten efter sin pensionering utan detta var ”helt avhängigt universitetets fria skön” (sid. 5).

2. Beslutet att frånta Arnason resurserna berörde därför inte hans civila rättigheter.

3. Ergo: Arnason hade därför ingen på Europakonventionen grundad rätt till domstolsprövning.

Men 1. är ett felaktigt påstående. I bilaga 1 (sid. 9) till sin JK-anmälan skriver Arnason (vår kursivering):

Det kan inte vara acceptabelt att jag utsatts för repressalier enbart på grund av att jag uttalat min uppfattning i vissa forskningsfrågor. Att jag redogör för min uppfattning i sådana frågor kan, i ett demokratiskt samhälle, aldrig vara en saklig grund för att ta ifrån mig mina förmåner eller rättigheter. Det bör i detta sammanhang noteras att jag tillsattes med ett regeringsbrev på en internationellt utlyst tjänst och att jag inte tillhör kategorin befordringsprofessorer. Mina emeritusrättigheter är sålunda i enlighet med Kungl. Majt. brev av 1920.

Arnason anger här att hans rätt att som emeritus förfoga över tjänsterum m.m. är reglerad i ett kungligt brev. Det är alltså tvärtemot vad JK skriver fråga om en ”reglerad rätt”.

Det som sedan händer i JK:s skrivelse är det osannolika att man ändå gör bedömningar utifrån övriga konventionsartiklar som Arnason hänvisat till (sid. 5-6). Detta efter att man konstaterat att Arnasons civila rättigheter inte alls berörts (sid. 5)! Man har därmed uteslutit att hans rättigheter har kränkts redan innan själva bedömningen påbörjats. Resultatet av denna i sammanhanget överflödiga övning kan inte överraska någon: inga rättigheter ska ha kränkts (sid. 6).

Men en bedömning där slutsatsen är på förhand given är en partisk och orättvis bedömning. Här begås ett flagrant brott mot kravet på opartiskhet i såväl 1. kap 9 § regeringsformen som i konventionsartikel 6 ovan.

Vi ska snart återkomma till denna oegentlighet och dess troliga orsak. Innan vi gör det ska vi betrakta bedömningen med avseende på artikel 10, som har följande ordalydelse:

1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

JK menar att denna rättighet inte kränkts. Vi bortser nu från att man egentligen redan avgjort frågan genom att förneka att någon rättighet ska ha berörts. Så här argumenterar man:

(A) Arnason var inte anställd utan det faktum att han fick tillgång till tjänsterum m.m. var enbart en fråga om ”universitetets frivilliga erbjudande” (sid. 6).

(B) På grund av (A) utgjorde universitets ingripande inte ett oproportionerligt ingrepp i Arnasons yttrandefrihet.

(C) Det följer därför att Europakonventionens krav var uppfyllda i enlighet med artikel 10, stycke 2, varför det inte var fråga om en kränkning av Arnasons civila rättigheter.

Däremot går JK med på att det hade varit fråga om en oproportionerlig intervention och en kränkning av yttrandefriheten om Arnason varit anställd (sid. 6).

För att det inte ska vara en kränkning räcker det, som JK själv noterar på sid. 5, emellertid inte att visa att ingripandet var proportionerligt (och därmed nödvändigt i ett demokratiskt samhälle). Man måste också visa att det var föreskrivet i lag. Men var är de lagar som skulle rättfärdiga universitetets ingripande mot Arnason? JK nämner i denna del av bedömningen ingen konkret lag eller annan föreskrift. Minimikravet på en övertygande argumentation är därför inte uppfyllt.

JK talar om Arnasons påstådda ”personliga angrepp” på andra anställda men, om vi bortser från att det saknas objektiv bevisning (vilket Lennart Lundquist dokumenterat i sitt inlägg) måste vi ställa oss frågan: var är den lag som generellt förbjuder personangrepp, dvs. även om de är berättigade? JK blir oss svaret skyldig. Samma sak gäller den likaledes luddiga hänvisningen till ett påstått hot mot arbetsmiljön.

Låt oss återvända till proportionalitetsproblematiken. Av det faktum att 1. ovan är felaktigt följer att även (A) är osant: då Arnason var anställd enligt den gamla ordningen med särskilt brev från kungen var tillhandahållandet av tjänsterum m.m., i motsats till vad JK hävdar, inte en fråga om universitetets frivilliga erbjudande. Bedömningen att universitetets ingrepp i Arnasons yttrandefrihet var proportionerligt mot syftet måste ifrågasättas redan på denna grund.

Till detta kan läggas att den kritik av den egna organisationen som Arnason bedriver i sin skrivelse åtnjuter särskilt skydd inte bara i UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning utan, vilket är centralt, även i Europadomstolens praxis. I rättsfallet Sorguç v. Turkey från 2009 heter det att “the importance of academic freedom […] comprises the academics’ freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work and freedom to distribute knowledge and truth without restriction” (§ 35), med hänvisning till Europarådets rekommendation 1762 (2006) om akademisk frihet.

Mot bakgrund av Arnasons reglerade rätt till tjänsterum m.m. verkar det nu sannolikt att Europadomstolen skulle döma till hans fördel. Att Europadomstolen sannolikt skulle betrakta ett ingrepp som en kränkning har tidigare setts som normerande för svenskt dömande. Det var så Högsta domstolen argumenterade i det uppmärksammade Åke Green-målet. (Skarhed borde veta det; hon deltog som dåvarande justitieråd i dömandet.)

Troligen skulle Europadomstolen finna, i linje med UNESCO:s rekommendationer, att den reglerade rätten inte är central i sammanhanget, utan att det viktiga är att Arnason vid tidpunkten för interventionen verkade som akademiker vid en institution för högre utbildning. Här finns en möjlig parallell till pressfriheten, vars demokratiska och rättsliga ställning påminner om den akademiska frihetens. Åtnjutandet av pressfriheten i juridisk mening kan rimligen inte kräva anställning som journalist utan att man verkar som sådan. Annars skulle t ex frilansjournalister inte åtnjuta pressfrihet.

Mycket riktigt finner vi i Europarådets rekommendation No. R(2000) 7 om pressfrihet följande definition som inte kräver att ett anställningsförhållande föreligger: “the term ‘journalist’ means any natural or legal person who is regularly or professionally engaged in the collection and dissemination of information to the public via any means of mass communication”.

Någon definition av “akademiker” finns inte i Europarådets motsvarande rekommendation om akademisk frihet. Här finns möjligen en otydlighet i den europeiska rätten som Arnason skulle kunna hänvisa till som en viktig principfråga i behov av klargörande om han vänder sig till Europadomstolen. Frågan kan vara av betydelse för ett stort antal medborgare då många akademiska institutioner i Europa, inte minst i de tyskspråkiga länderna, omger sig med stora mängder blott associerade forskare (”privatdocenter”).

Vidare gäller saken i Arnasons fall i grunden en fråga om hur vetenskap bäst organiseras och bedrivs. Arnasons uttalanden får alltså skydd även i de specifikt svenska delarna av grundlagen, nämligen 2. kap 23 § regeringsformen, enligt vilken vidaste möjliga yttrandefrihet ska råda i vetenskapliga angelägenheter. Arnasons yttranden skyddas vidare av 4 § högskolelagen som föreskriver att högskolans resurser ska utnyttjas effektivt så att hög kvalitetet uppnås i forskning och utbildning. (Ett liknade krav på ”good governance och efficient management” finns i Europarådets ovan nämnda rekommendation om akademisk frihet.) Arnason påpekade ju väsentligen att en påtaglig risk uppstått att universitetets resurser inte skulle utnyttjas på bästa sätt.

JK har kort sagt ignorerat alla fakta som kan tala emot den utgång som man själv önskar och enbart tagit upp sådant som man anser stöder den egna saken. Detta är återigen såväl osakligt som partiskt och i uppenbar konflikt med regeringsformens föreskrifter. Det var grundlagsbrott nummer två i JK:s bedömning.

Vi kommer nu tillbaka till frågan om den partiska argumentationen. Hur ska denna förklaras? Här är ett försök.

Ärendet ställer JK inför ett dilemma. Om man går med på att LU:s hantering av Arnason berör dennes civila rättigheter, måste man ge honom skadestånd på grund av kränkning av artikel 6. Men det vore att erkänna att förvaltningsdomstolarna gjort fel på samtliga nivåer. Skarhed, känd som en lojal försvarare av det svenska rättssystemet, skyggar nog inför detta alternativ.

Om man å andra sidan inte går med på att hanteringen berör civila rättigheter riskerar man framstå som en myndighet i raden som vägrat bedöma Arnasons civila rättigheter. Om Arnason går vidare till Europadomstolen finns en risk att inte bara förvaltningsdomstolarna utan också JK själv, och indirekt regeringen, myndighetens uppdragsgivare, måste tvätta sin byk offentligt i ett internationellt sammanhang. Även denna väg är alltså i praktiken stängd.

Så vad göra? Svar: både-och! JK måste först avvisa tanken att universitetets agerande överhuvud taget berör Arnasons civila rättigheter så att ingen skugga faller på rättssystemet som sådant. Det gör man genom att utan meddelande av skäl förneka Arnasons i anmälan angivna reglerade rätt. Samtidigt måste man gardera sig för framtida eventualiteter genom att trots allt prestera någon typ av bedömning, som nu enbart blir ett spel för galleriet. Någon annan möjlig förklaring till den partiska hanteringen har vi inte kunnat finna, men vi tar naturligtvis gärna emot alternativa synpunkter på saken.

Strategin har, som vi sett, misslyckats: att bedöma huruvida kränkningar begåtts under förutsättningen att rättigheterna i fråga inte ens berörts är ingen opartisk bedömning. JK sällar sig till den stadigt växande skara av myndigheter som vägrar ge Arnason en rättvis och opartisk förhandling. Om Arnason går till Europadomstolen kan han fortsätta hävda att hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 kränkts, nu med tillägget att JK var en av de kränkande myndigheterna.

Det föreligger en intressant skillnad mellan JK:s bedömning av Arnason och samma myndighets bedömning av filosofiärendet i Lund som vi också rapporterat om. I det senare fallet hävdade JK att formföreskrifter, dvs. regleringar av yttranden som enbart tar fasta på formen och inte på innehållet, inte täcks av konventionsartikel 10. Detta var ett av de uppenbara fel som påpekades i en begäran om omprövning men som myndigheten vägrade rätta. Detta står i direkt motsatsställning till vad som står på i mitten på sid. 5 i Arnason-bedömningen, där man nu godtar att formföreskrifter faller under artikel 10 i enligt med det som står svart på vitt i artikelns andra stycke (se ovan).

Här begår JK ytterligare ett grundlagsbrott, det tredje i ordningen. Det bryts nämligen mot den fundamentala rättsprincipen om allas likhet inför lagen (1. kap 9 § regeringsformen). En myndighet får inte tolka lagen på ett sätt i ett ärende och på ett annat sätt i ett annat ärende. Samma lagtolkning måste gälla för alla medborgare.

Till saken hör att den sista skrivelsen från JK i filosofiärendet, där det konstaterades att inga skäl framkommit som skulle föranleda JK att på nytt ta ställning till anspråket och att ärendet är avslutat, kom 2013-09-25. Arnasons anmälan lämnades in i augusti och avgjordes 2013-09-26, en dag efter avgörandet i filosofiärendet. Filosofiärendet avslutades därmed under beredningen av Arnason-ärendet. JK har alltså under samma tidsperiod tolkat artikel 10 i Europakonventionen på olika sätt.

En omständighet som ytterligare skadar det nu svårt sargade förtroendet för JK är att den felaktiga tolkning som görs i filosofiärendet figurerar som en central premiss i ett argument som ska visa att anmälaren inte fått sina rättigheter kränkta. I Arnason-fallet, där artikeln tolkats korrekt, har saken ingen betydelse för ärendets utgång. Det intryck som ges är att JK anpassat tolkningen efter den önskvärda utgången: man vantolkar när man, dvs. staten, kan vinna på det och tolkar rätt när det inte spelar någon roll.

Brottet mot principen om allas likhet inför lagen har alltså sin grund i en partiskhet som själv är grundlagsstridig. Det var det fjärde och sista grundlagsbrottet i JK:s bedömning. Här finns naturligtvis också etiska dimensioner då det är fråga om en form av oärlighet som man inte förväntar sig, och aldrig kan acceptera, hos anställda i statlig tjänst, särskilt inte hos ”statens främsta jurist”. En sammanfattning av JK’s olika tolkningar av artikel 10 i Europakonventionen i Arnason- respektive filosofärendet finns här.

En avslöjande aspekt av Arnason-bedömningen är diskussionen om lojalitet i arbetslivet på sid. 5 där, i motsats till vad svensk grundlag föreskriver (2. kap 23 § regeringsformen), ingen skillnad görs mellan privat och statlig anställning, utan lojalitet i tal och skrift förutsätts i båda fallen. Alla anställningar behandlas som om de vore privata. Det bekräftar vår tidigare förmodan att JK har blivit ett led i en politisk strävan att införa New Public Management i den offentliga sektorn. Enligt NPM ska offentliga myndigheter styras som om de vore privata företag.

Det försök som görs, längst ner på sid. 5, att hämta stöd för denna nyordning i Europadomstolens praxis är dömt att misslyckas. Europakonventionen får uttryckligen inte användas för att inskränka intern rätt avseende civila rättigheter. Detta fastställs i konventionsartikel 53: ”Ingenting i denna konvention får tolkas som en begränsning av eller en avvikelse från någon av de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som kan vara skyddade i de höga fördragsslutande parternas lagar eller i någon annan konvention till vilken de är parter.”

Så även om Europadomstolen vore mer restriktiv än Sverige i sin syn på de civila rättigheterna för vanliga statligt anställda som inte befinner sig i chefsposition, vilket vi inte sett någon konkret anledning att tro, skulle detta inte kunna tas som intäkt för att inskränka rättigheter för vanliga statligt anställda i Sverige. Att JK tycks tro motsatsen förbluffar, men är i linje med vad som med allt större tydlighet framstår som Skarheds politiska agenda.

Det finns andra konstigheter i JK:s bedömning som också skulle förtjäna längre utläggningar men som vi här väljer att inte fördjupa oss i. I den avslutande delen om meddelarfrihet görs ett försök att urholka det svenska repressalieförbudet där kontentan är att en myndighet visst får sanktionera publicerade yttranden bara den inte gör det av det uttryckliga skälet att de offentliggjorts. Myndigheten kan alltså i praktiken göra som den vill bara den senare intygar att det inte var just offentliggörandet den bestraffade.

Ingen demokratiskt sinnad människa kan, vid beaktande av samtliga fakta i målet, finna att universitetets ingripande mot Arnason var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Tvärtom framstår det som nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att professorer och annan akademisk personal, vare sig de är anställda eller endast associerade, fritt och utan statliga sanktioner får kritisera de institutioner inom vilka de verkar. JK har fattat ett repressivt, odemokratiskt, på flera punkter grundlagsstridigt och för akademiker hotfullt beslut.

EJO/MZ

This entry was posted in Yttrandefrihet and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.