Efter en längre tids krånglande och blånekande erkänner nu Mittuniversitet i Arbetsdomstolen att man gjort sig skyldig till mansdiskriminering. Detta efter att man utlyst forskningsmedel för meritering till professor endast för kvinnliga sökande. Då parterna är eniga är en fällande dom oundviklig vid huvudförhandlingarna i mars sedan universitetets inbjudan till förlikning avvisats av motparten. Ärendet reser sidofrågan i vilken utsträckning en högskolas jurister och högre chefer får agera ”högskoleadvokater” utan att grundlagen överträds.
Det var i maj 2014 som vi kunde berätta att Diskrimineringsombudsmannen (DO) valt att stämma Mittuniversitetet för mansdiskriminering. Bakgrunden var att universitetet utlyst forskningsmedel endast för kvinnliga sökande. En manlig lektor, Eivind Torp, anmälde universitetet till DO för olaglig diskriminering. DO, som jämställde universitets agerande med kvotering, gick vidare och stämde universitetet i Arbetsdomstolen. Könskvotering är, till skillnad från positiv särbehandling vid jämförbara meriter, olaglig.
En undersökning som ARW gjorde 2014 i samband med stämningen gav vid handen att liknade kvoteringsprogram då fanns på en rad andra svenska högskolor, inklusive Högskolan i Gävle, Högskolan i Halmstad, Stockholms universitet och Umeå universitet.
I det yttrande från 2014-02-13 som DO begärde in från universitet förnekar dock rektor Anders Söderholm, efter föredragning av chefsjurist Arne Wahlström, att Torp ska ha diskriminerats. Man framhåller att man haft det goda syftet att, i enlighet med regeringens direktiv, öka andelen kvinnliga professorer. Det rör sig vidare om en relativt ringa summa som avdelats för detta syfte. Eivind Torp ska det slutligen inte ha gått någon nöd på då han varit välförsedd när det gäller forskningsmedel i övrigt.
Vid ett möte med DO utvecklar man kritiken av anmälaren. Här heter det, enligt DO:s minnesanteckningar, att ”ET [Eivind Torp] har enligt Fakulteten i jämförelse med andra lektorer inte presterat mycket”. Därför hade han enligt fakulteten ändå inte fått meriteringsstödet även om han sökt det. ”Fakultetetens uppfattning är att ET skulle ha kommit långt ner i rangordningen om han bedömts av en sakkunnig”. De som påstår detta är dekan Susanna Öhman, kanslichef Karin Olsson och chefsjurist Arne Wahlström. Samtliga saknar ämneskompetens att uttala sig i frågan.
Det faktum att bara kvinnliga forskare informerades om utlysningen ska vidare ha varit ett ”misstag” och, underförstått, därför ursäktligt. Tidigare har emellertid rektor i ovan nämnda yttranden förklarat saken så: ”Det är korrekt att utlysningen av meriteringsstödet enbart skickades till kvinnor, utlysningen skickades till avdelningscheferna med uppmaning om att sprida utlysningen till kvinnliga docenter.” Spridningen av information enbart till kvinnliga sökande var alltså fullt avsiktlig och skedde på rektors uppmaning. Det var inte fråga om ett olycksfall i hanteringen.
Som slutkläm skyller universitetets representanter diskrimineringen på den sakkunnige, som varit den som sorterat bort Torps ansökan därför att den inte kom från sökande av underrepresenterat kön. Man nämner inte att den sakkunnige därvid handlade på högskolans uppdrag.
I en tidningsartikel i Östersundsposten 2014-05-15 uttrycker Wahlström tvivel på att man agerat enligt lagen men vidhåller att högskolans handlande varit ”moraliskt motiverat”. Av artikeln framgår att sex av elva kvinnliga professorer vid fakulteteten kunnat få sina tjänster som en direkt följd av att de haft tillgång till de ifrågasatta medlen.
Även Arbetsgivarverket försöker inledningsvis hitta fel på anmälaren, snarare än att begrunda och ta ställning i huvudfrågan. Beslut om meriteringsstöd för kvinnor fattades på central nivå under en tid då Eivind Torp var chef på fakultetens kansli och forskningshandläggare. ”Om Eivind Torp uppfattade satsningen på underrepresenterat kön som diskriminerande hade han således varje möjlighet att ge uttryck för den uppfattningen och reservera sig mot beslutet”, heter det i verkets skrivelse från 2014-09-05 undertecknad arbetsrättsjurist Hanna Schmidt. (Av annan dokumentation framgår för övrigt att Torp redan under sin chefstid rest invändningar mot meriteringsstödets utformning.)
Väl i Arbetsdomstolen blir det annat ljud i skällan. Nu tillstår Arbetsgivarverkets jurister redan vid de förberedande muntliga förhandlingarna att ”Mittuniversitet har gjort sig skyldig till diskriminering, och att staten med anledning härav medger att utge ett belopp om 25 000 kr jämte yrkad ränta”. Huvudfrågan är alltså i praktiken avgjord då det är ostridigt att diskriminering skett. DO har i ljuset av denna enighet med rätta avvisat arbetsgivarsidans inbjudan till förlikning, varför en fällande dom är oundviklig vid huvudförhandlingen den 12 mars. Den oenighet som kvarstår gäller den relativt perifera frågan om ersättningens storlek, varvid DO yrkat på 50 000 kr.
Osakligheterna från arbetsgivarsidan gör emellertid att ärendet inte helt kan läggas till handlingarna. Vissa av resonemangen kan möjligen vara av relevans för att bestämma allvaret i den kränkning som Eivind Torp utsatts för och den därmed sammanhängande frågan om ersättningens storlek. Men flera av de uppgifter som lämnats saknar varje koppling till saken. Det gäller inte minst de av godtycke präglade angreppen mot Torps forskningsmeriter, men även de oseriösa och smaklösa försöken att skylla diskrimineringen på den sakkunnige.
Jurister och chefer i statens tjänst är, som alla andra statsanställda, bundna av grundlagens krav på saklig och opartisk handläggning, vilket sätter snäva gränser för möjligheten att agera ”högskoleadvokat” i en rättstvist. Arbetsgivarsidans företrädare bör, när dispyten är över, sätta sig ner och utvärdera sin egen tvivelaktiga insats, gärna efter omläsning av regeringsformens första kapitel.
EJO/MZ