Att få rätt i Överklagandenämnden för högskolan kan betyda att den felaktigt anställda professorn ändå kvarstår på tjänsten och dessutom får en ledande ställning. Det visar ett aktuellt fall där ÖNH undanröjde beslutet att anställa en kvinna och gav professuren i Integrerat växtskydd till den manlige klagande. Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp lät den uppenbart inkvoterade kvinnan kvarstå och dessutom få ämnesansvaret, medan den enligt sakkunniga mer meriterade mannen fick en ny professur, vars finansiering emellertid riskerar löpa ut inom en snar framtid.

Som Academic Rights Watch tidigare uppmärksammat har trycket från den socialdemokratiska regeringen att anställda fler kvinnliga professorer även nått naturvetenskaperna. Som vi dokumenterat anställdes i Lund nyligen en kvinnlig professor i fysik vid prestigeanläggningen ESS trots att hon inte befann sig i tätgruppen för någon av de tre sakkunniga. Såväl Chalmers som KTH har långt framskridna planer på att säkerställa en viss kvinnokvot på professurerna i naturvetenskapliga och tekniska ämnen.

Givetvis ska kvinnor ha samma möjligheter att konkurrera om tjänster som män och det inom samtliga akademiska områden. Verkligheten vill dock inte anpassa sig till den politiska ideologin utan inom många området finns det helt enkelt få högt meriterade kvinnor som kan hävda sig i rådande konkurrens. Den s.k. jämställdhetsparadoxen som många politiker blundar för visar att många kvinnor tenderar att välja traditionella kvinnoyrken om de får möjlighet att välja fritt.

Samtidigt kräver svensk grundlag att anställning ska ske efter förtjänst och skicklighet (12 kap 5 § regeringsformen). Efter att särskilda ”meriteringsstöd” som bara kvinnor kunde söka konstaterats vara könsdiskriminerande upplöser allt fler lärosäten konflikten genom att olagligt och i strid med akademins meritokratiska principer kvotera in mindre meriterade kvinnor på akademiska anställningar.

Ett aktuellt fall som vi nu kan dokumentera utspelade sig på Sveriges lantbrukshögskola (SLU) i Alnarp. Det rör sig om en professur i Integrerat växtskydd som 17 personer sökte. Till sakkunniga utsågs professorerna Jan Dirk van Elsas, Monica Höfte och Jari Valkonen. Både Höfte och Valkonen satte Johan Stenberg som nummer ett. Höfte rankade Laura Grenville-Briggs Didymus som nummer fyra medan Valkonen rankade henne som nummer tre. Jan Dirk van Elsas rangordnade Grenville-Briggs Didymus på första och Stenberg på andra plats men ansåg dem båda vara närmast jämbördiga.

Sammantaget måste alltså de sakkunniga anses betrakta Stenberg som mer meriterad för tjänsten än Grenville-Briggs Didymus. Lärarförslagsnämnden kom emellertid efter egen bedömning fram till den motsatta slutsatsen – att Grenville-Briggs Didymus var mest meriterad – och beslutade att ge henne professuren.

Det är inte första gången som lärarförslagsnämnder producerar egna bedömningar i strid med sakkunskapen när merit och ideologi inte stämmer överens. Förutom ovan nämnda lundafall hände samma sak när Johan Lundberg ansökte om befordran till professor vid Stockholms universitet i ett av ARW:s mest uppmärksammade ärenden.

Stenberg överklagade hur som helst beslutet till Överklagandenämnden för högskolan (ÖNH), som inte bara undanröjde SLU:s beslut utan beslutade också att den klagande skulle anställas på tjänsten. ÖNH upprepade i motiveringen en tidigare fastställd princip: ”Om de sakkunniga genomfört sitt uppdrag på ett godtagbart sätt och utlåtandena dessutom är entydiga i bedömningen av de sökandes skicklighet bör det dock framkomma starka sakliga skäl för att frångå deras bedömningar.” ÖNH fann att SLU inte lagt fram några sådana starka sakliga skäl.

Man hade nu kunnat tro att Grenville-Briggs Didymus därmed förlorat sin tjänst till Stenberg. Men sunda förnuftets logik upphörde för något år sedan att gälla på överklagandets område. En olycklig dom (nr 74/16 i mål nr A 24/16). i Arbetsdomstolen (AD) gjorde det nämligen möjligt att låta en olagligt anställd professor kvarstå på tjänsten i kraft av ett civilrättsligt beslut även efter att ÖNH undanröjt det offentligrättsliga anställningsbeslutet. Så skedde också i detta fall. Däremot beslutade SLU att dessutom ge Stenberg en professur. SLU har alltså numera två professorer i Integrerat växtskydd!

Men kanske för att markera mot ÖNH beslutade SLU att göra den mindre meriterade Grenville-Briggs Didymus till ämnesföreträdare – ett stötande beslut fattat av institutionens prefekt, Rickard Ignell, som därigenom strödde ytterligare salt i Stenbergs sår. Dessutom är det i dagsläget oklart hur Stenbergs professur ska finansieras i det längre perspektivet. Enligt Stenberg kommer institutionen fram till juni 2021 finansiera 40% av hans tjänst, medan SLU centralt finansierar 60% via ett uppdrag. Dessutom får han till en början ett ämnesstöd på 400 000 kr av institutionen. Vad som händer efter 2021 är oklart, och Stenberg har meddelat ARW att han inte utesluter en övertalighetsprocess då.

Fallet är intressant därför att det oss veterligen är det första efter AD:s dom där ÖNH:s beslut att undanröja en professorstillsättning lett till skapandet av två professurer: en för den ursprungligt anställda personen och en för den klagande. Fackföreningen SULF har applåderat AD:s beslut just därför att fler akademiker kan få fast anställning efter överklaganden, medan ARW betvivlat att det i allmänhet skulle finnas medel för två tjänster och att den sist anställde, dvs. den klagande, därför får dra det kortaste strået.

SLU-ärendet ger oss nu sannolikt rätt. Visserligen anställdes även Stenberg på en professur, men risken är stor att finansieringen av hans tjänst löper ut inom en snar framtid. I så fall blir uppsägningen troligen ett faktum. Fallet illustrerar därmed vad vi befarat: att AD:s dom i själva verket underminerat ÖNH som institution. När denna insikt nått det allmänna akademiska medvetandet kommer allt färre att göra sig besväret att överklaga.

Att ta bort den oberoende rättsliga kontrollen över hur högskolorna sköter den meritokratiska anställningsprocessen har länge varit en politisk vision som syftar till att ge all makt över akademiska anställningar till de politiskt tillsatta rektorerna och indirekt till uppdragsgivaren, dvs. regeringen. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Arbetsdomstolens dom kom i en kontext där regeringen driver en akademiskadlig radikalfeministisk kvoteringspolitik på anställningsområdet. Tack vare domen kan denna grundlagsstridiga politik genomföras utan att något oberoende rättsligt organ effektivt sätter en käpp i hjulet. Ett oberoende rättsväsen ser möjligen annorlunda ut.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

Lundafysiker baxar igenom kvinnlig ESS-professor: inte i tätgruppen för någon sakkunnig

ARW analyserar: grundlagsbrott när Stockholms konstnärliga högskola trotsar Överklagandenämnden

SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik

DO stämmer Mittuniversitetet för diskriminering av män: liknande policy på andra högskolor