Att klaga på ledningsbeslut är inte riskfritt vid Karlstads universitet. När genusforskaren Ramona Ivener gjorde det blev hon belagt med reglerad arbetstid enligt stämpelursprincipen – med hennes motpart i konflikten som övervakare. Situationen ledde till slut att hon köptes ut från Karlstads universitet, trots en mångårig uppskattad lärargärning på lärosätet. Ärendet illustrerar mycket av det vi sett i tidigare ärenden, där bl.a. partiska interna utredningar av kränkande särbehandling blir en del av själva kränkningen.

Att lärare och forskare som kritiserat ledningen bestraffas med olika administrativa straffsanktioner är inte helt ovanligt på högskolan. ARW har dokumenterat en hel del av den varan genom åren, inklusive brott mot kollektivavtal om flexibel arbetstid för lärare och forskare (årsarbetstid/förtroendearbetstid). Det hände en professor i matematik vid Uppsala universitet som avkrävdes daglig närvaro mellan 8.30 och 16.00. Professorn belades även med reseförbud, vilket ledde till protester från forskare i en rad länder.

En annan konflikthärd är utebliven ersättning för övertidsarbete, vilken spelade en central roll i ett fall vid Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Den utsatta läraren stämde till slut universitetet i domstol, där hon hävdade att den uteblivna ersättningen egentligen var en straffsanktion för att hon öppet kritiserat institutionsledningen i en annan fråga.

När det ska utredas om en lärare utsatts för kränkande särbehandling sker det ofta internt av personalavdelningen eller som det heter numera ”HR-enheten”. I många fall leder detta till utredningar med en tydlig bias till förmån för ledningsgruppen. Partiskheten kommer bl.a. till uttryck i att man inte går till botten med ledningens tillkortakommanden utan ensidigt kritiserar anmälaren. Resultatet blir, som i ett ärende vid Högskolan Dalarna som vi dokumenterade för en tid sedan, att utredningen blir en del av högskolans kränkande agerande.

Ett aktuellt fall från Karlstad är en provkarta på dessa och andra tillkortakommanden. I följande analys bygger vi offentliga handlingar i ärendet. Däri ingår ett omfattande, 68 sidor långt, underlag för utredning om kränkande särbehandling från genusforskaren och historikern Ramona Ivener, HR-gruppens utredning samt Iveners detaljerade replik på utredningen.

Ivener hade arbetat på högskolan sedan 2006, först som doktorand med en avhandling om yrkesval och maskulinitet, sedan på olika kortare förordnanden i flera olika ämnen och slutligen, från 2017, som tillsvidareanställd lektor på 50%. 2017 var hon även föreståndare vid Centrum för genusforskning (30%).

Problemen började när Ivener fick en ny prefekt, Arne Larsson, som hon kontaktade för att diskutera sin arbetssituation och få ersättning för en stor mängd övertimmar som uppstod hösten 2016. Inget händer dock, trots påstötningar, och Ivener upplever att Larsson blir allt mindre tillmötesgående. Full ersättning för sin undervisning skulle Ivener få först i maj 2018.

Konflikten trappas upp efter att Ivener i januari 2018 kontaktat sitt lokala fackombud Mats Nilsson och skyddsombudet Anders Johansson för att få hjälp. Denna händelse följs av att prefekten och dekanen Patrik Larsson i maj samma år inför reglerad arbetstid för Iveners del, med prefekten, dvs. motparten i konflikten, som övervakare. Detta sker trots att det finns ett kollektivavtal som påbjuder flexibel arbetstid för lärare och forskare inom ramen för en angiven årsarbetstid.

Ivener ser det faktum att hon nu måste arbeta enligt stämpelur med rätta som en arbetsförsvårande faktor, exempelvis i kontakten med studenter. Hon kontaktar därför rektor för att få stöd och hjälp av arbetsgivaren. Den idén ska dock visa sig vara mindre lyckosam. Rektor är nämligen ingen annan än den av ARW tidigare kritiserade Johan Sterte, som under sin tid som rektor vid Luleå tekniska universitet knappast utmärkte sig för sin omsorg om personalen, för att uttrycka det milt. ARW har dokumenterat hur Sterte medverkade till en rad ifrågasatta personalutköp av interna kritiker i Luleå. Sterte besvarar inte ens mejlet från Ivener, där hon bifogat det ovan nämnda 68-sidiga underlaget för utredningen (Dnr C 2018/489).

Senare i juni 2018 återkommer HR-chefen Ingrid Ganrot med information om att HR-avdelningen påbörjat en utredning om kränkande särbehandling. Utredningen, som är daterad 2018-08-17, presenterades i september samma år (”Utredning angående anmälan om kränkande särbehandling och diskriminering”, Dnr C 2018/489, se länk ovan).

I utredningen står att övertid ska stämmas av med studierektor, vilket inte skett i Iveners fall. Samtidigt medges att denna regel inte alltid följts på institutionen. Ivener själv anger att hon tidigare inte behövt utförliga underlag för att acceptera övertid. Hon förklarar också att hon varit omtyckt som lärare och därför ofta blivit anlitat av kollegor. Mot bakgrund av sin bristande anställningstrygghet har hon varit benägen att ta på sig många undervisningsuppdrag.

Utredningen brister emellertid allvarligt vad gäller själva kärnfrågan: i vilken mån det fanns sakliga skäl för ledningen att detaljreglera Iveners arbetstid. I utredningen påstås att ”frånvaron från arbetsplatsen varit för hög och arbetet har blivit lidande” (sid. 3). Vidare: ”RIs [Ramona Iveners] frånvaro från arbetsplatsen har medfört problem för verksamhet, tillgänglighet och arbetsmiljö och därför har prefekten valt att inte tillåta arbete på distans”. ”Det har också lett till att prefekten valt att avbryta diskussionerna om utökad anställning.”

Förutom att man här duckar i frågan om grunden för indragen flexibel arbetstid anförs ingen konkret bevisning för att det uppstått ”problem för verksamhet” osv. Det hindrar dock inte HR-gruppen från att dra slutsatsen att inget allvarligt hänt:

Att uppmana en anställd att utföra sina arbetsuppgifter på arbetsplatsen och under i förväg uppgjorda arbetstider, att beordra eller neka övertid/mertid samt att fatta beslut om utökad anställning är arbetsgivarbeslut. I det här fallet visar utredningen att de beslut som har tagits inte har stämt överens med arbetstagarens önskemål men att dessa beslut varken kan anses vara trakasserier, kränkande särbehandling eller diskriminering.

Den första delen av detta resonemang är en allvarligt missvisande framställning av innehållet i kollektivavtalet om förtroendetid/årsarbetstid, då det framstår som om arbetsgivaren kan bestämma över detta helt efter eget skön. Så är inte fallet. I ovan nämnda ärende från Uppsala förklarade SACO:s lokale representant Per Sundman saken (vår kursivering):

Enligt lokalt kollektivavtal om arbetstid och arbetstidsberoende ersättningar för lärare (UFV-PA 2013/2693) har lärare en årsarbetstid att förhålla sig till. Däremot finns inget angivet om vid vilka veckodagar eller klockslag årsarbetstiden ska förläggas. Avtalet anger också angående närvaro på arbetsplatsen att en lärares arbetsuppgifter, om verksamheten och uppgifterna tillåter, kan förläggas till annan plats efter anmälan till prefekt. En begäran av en enskild anställd lärare att generellt befinna sig på arbetsplatsen under vissa tider, utan att detta motiveras med arbetsuppgifter som bara kan utföras såvitt vi vet vid denna plats och på denna tid, skulle alltså kunna utgöra ett brott mot det lokala kollektivavtalet.

Karlstad har samma typ av kollektivavtal som Uppsala.

Utredningen av HR-gruppen borde alltså ha fokuserat på frågan huruvida införandet av stämpelur i Iveners fall kunde ”motiveras med arbetsuppgifter som bara kan utföras såvitt vi vet vid denna plats och på denna tid”. Ett negativt svar på frågan hade varit till Iveners fördel. Slutsatsen kunde mycket väl ha blivit att hon utsatts för kränkande särbehandling. Men det var väl just därför som frågan inte utreddes. Detta utredningsfel – att inte gå till botten med frågor som kan förväntas tala emot arbetsgivarens sak – är, som vi antydde ovan, välkänt i myndighetsvärlden.

Därmed blir utredningen av Iveners anmälan ett led i hennes kränkande särbehandling. Detta illustrerar ett annat vanligt tillkortakommande i utredningar av denna art: att utredarna ogenerat sätter sig över lagen och själva kränker den anställde. SACO borde ha motsatt sig detta å det starkaste, men här ser vi ytterligare ett återkommande problem: att den lokala fackföreningen inte vill eller vågar sätta hårt mot hårt när det verkligen gäller.

Det är olyckligt att Karlstads universitet inte kunnat behålla Ramona Ivener utan att det måste gå så långt som till utköp, vilket skedde i februari i år (2019). Hennes efterfrågan som lärare och föreståndare har varit stor och hon har uppenbarligen varit en engagerad, energisk och uppskattad medarbetare, som i skrift för övrigt ger ett ovanligt skarpsinnigt intryck.

Men tyvärr är det just de duktigare medarbetarna som har en tendens att råka illa ut i dagens högskolevärld. Därom vittnar många av de fall som ARW tagit upp genom åren. Det har gått så långt att det fått akademiskt meritvärde att ha blivit utsatt för ledningens godtycke och maktutövning – en klen tröst för den som tvingats bort från sin anställning.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande ärenden

När varumärket hotas: advokaterna som ”friar” ifrågasatta högskolor i strid med grundlagen

Uppsala inför ny bedömningsgrund: medlem i Saco-S krav för att bli adjunkt

ARW varnar för påtänkt Karlstadsrektor: bäddat för konflikter med odemokratiske Johan Sterte vid rodret