Vad göra när en person av någon makthavare blir påtänkt som ny rektor eller prorektor men saknar den professur som förlänar personen den nödvändiga akademiska legitimiteten? Bl.a. för att förhindra att det ”ordnas en professur” för personen i fråga har Lunds universitet tagit fram ett nytt förvarande inför valet 2021. ARW konstaterar att det nya förfarandet visserligen innehåller flera förbättringar, men också att gräddfilen till professurer för ledningen väsentligen kvarstår.
Nuvarande rektorn vid Lunds universitet, Torbjörn von Schantz, valdes i en situation där de externa ledamöterna i dåvarande styrelse hade skaffat sig full kontroll över beredningsgruppen, ledd av dåvarande styrelseordföranden och nyligen avgångna utrikesministern Margot Wallström. Någon meningsfull förankring bland lärarna var det inte tal om.
Men nu ska förtroendet för ledningen rehabiliteras. Den nuvarande styrelsen under Jonas Hafströms ordförandeskap har nämligen beslutat om ett nytt förfarande, som gäller från och med valet av ny rektor och prorektor 2021. I arbetsgruppen har såväl ledamöter från såväl universitetsstyrelsen som Universitetskollegiet deltagit. Det senare består av representanter för anställda och studenter. Ledare har varit Jens Oddershede.
Grundtanken är att kollegiet ska få mer att säga till om, vilket inte minst innebär större inflytande över beredningsgruppen, numera ”rekryteringsgruppen”. Fyra ledamöter väljs av kollegiet, varav två lärare, och de återstående fyra av universitetsstyrelsen, varav en lärare.
Det är en förbättring i förhållande till tidigare ordning, men betyder fortfarande att lärarna är i minoritet, vilket står i strid med UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning (1997) enligt vilka beslutande organ ska ha lärarmajoritet (artikel 31). Även kollegiet självt bryter – som vi påpekat tidigare – mot denna internationella princip för kollegialt beslutsfattande, då endast hälften av ledamöterna är lärare. Övriga är teknisk och administrativ personal och studenter.
Ett annat problem som underminerat förtroendet för ledningen gäller det faktum att intrycket i flera fall uppstått att det ”ordnats” en professur för personer som av olika officiella eller inofficiella makthavare varit påtänkta som rektor eller prorektor.
Grundproblemet är att ett uppdrag som rektor/prorektor anses kräva omfattande meriter vad gäller administration och ledarskap. Att tillägna sig dessa är i praktiken oförenligt med att skaffa sig den meritering avseende forskning och undervisning som en professur förutsätter. Att uppfylla det akademiska minimikravet att rektor ska väljas ”bland likar” har därför blivit svårt att uppfylla i praktiken. Att få ”den främste bland likar” är det inte tal om.
För att förhindra att det uppstår en särskild gräddfil till professuren för påtänkta ledningspersoner har universitetsstyrelsen beslutat ”ställa sig bakom förslag om att det inte ska vara möjligt för rektor och prorektor att ansöka om befordran till professor”. Frågan är dock om denna skrivning löser problemet. Låt oss titta på de fall som diskuterats på senare tid i Lund.
När Per Eriksson valdes till rektor 2008 hade han kort dessförinnan, trots svag vetenskaplig meritering och misstankar om oegentligheter i meritförteckningen, befordrats till professor vid LTH. Eriksson hade då under många år varit först rektor i Blekinge och sedan generaldirektör för Vinnova, utan att ha tid att bedriva forskning. Situationen ledde till skriverier inte minst i Sydsvenskan. Eriksson ”friades” från misstankarna om oegentligheter av en av universitetet inhyrd advokat.
Situationen var likartad då Sylvia Schwaag Serger för något år sedan valdes till prorektor i ett läge där hon som extern kandidat från Vinnova utan tjänst vid LU egentligen inte var valbar. Men det löste sig galant genom att det bestämdes att hon skulle ”kallas” till professor vid Ekonomihögskolan. Bedömare ansåg att det var ett uppenbart missbruk av kallelsemöjligheten, som enligt det interna regelverket bara ska användas bara för att rekrytera särskilt framstående forskare. Förfarandet framstod som särskilt osmakligt med tanke på att det år 2013 vid HT-fakulteterna infördes ett totalstopp för befordran till professor, något som drabbat ett stort antal välmeriterade docenter, vars vidare karriärsmöjligheter nu stoppats effektivt.
I varken Erikssons eller Schwaag Sergers fall handlade det emellertid om att som sittande rektor eller prorektor ansöka om befordran till professor. Den nya regeln hade alltså inte haft någon effekt.
Två andra professorstillsättningar har varit föremål för likande kritik. Det gäller tillsättningen av Eva Åkesson 2011 och Eva Wiberg 2012. Vi tar Wiberg först. Wiberg blev vicerektor i januari 2012. I maj samma år blev hon prorektor, ett uppdrag som hon innehade till sommaren 2017. En vecka innan hon tillträdde som prorektor meddelade hon att ansökan om en professur låg inne. Ansökan beviljades, trots Wibergs ytterst svaga vetenskapliga meriter, varvid två ledamöter i nämnden reserverade sig.
Wiberg blev således befordrad till professor när hon var prorektor, men ansökan skickades in dessförinnan. Hon faller alltså inte heller under den nya regeln. Wibergs professur gjorde det sedan möjligt för henne att 2007 bli rektor vid Göteborgs universitet.
Däremot verkar Eva Åkesson faktiskt ha ansökt om en professur under sin tid som prorektor i Lund. Hon var prorektor under åren 2009-2011 och blev professor i kemisk fysik 2011. Under sin tid i Lund var Åkesson så upptagen med olika ledningsuppdrag att hon bara hann registrera 20 artiklar i databasen LUCRIS, varav drygt hälften är vetenskapliga. Sedan 2007, dvs. fyra år innan professuren, hade hon inte registrerat någon vetenskaplig publikation.
Åkesson kan alltså vara den enda i modern tid som den nya regeln skulle ha varit tillämplig på. Professuren banade sedan väg för uppdraget som rektor för Uppsala universitet (2012-).
För att lösa problemet med externt rekryterade prorektorers anställning har styrelsen vidare ställt sig bakom förslaget att det ledigkungörs ett tidsbegränsat uppdrag som prorektor förenat med en administrativ anställning, där den senare innebär tillsvidareanställning. Frågan är dock hur attraktiv denna modell är för dem som kandiderar. Dessutom förefaller risken för en ”skonummerutlysning” överhängande.
Överlag innebär det nya förfarandet för att välja rektor och prorektor en klar förbättring i förhållande till tidigare, mycket bristfälliga, ordningen. Men den nya regel som införts för att begränsa missbruk av befordringsmöjligheten kommer knappast ha mer än en marginell effekt. I en artikel i Lunds universitets personaltidning, LUM, ger en av ledamöterna i Universitetskollegiet, Thomas Kaiserfeld, sin bild av det nya förfarandet.
Den eventuella kritik som riktas mot personer i denna text gäller de beslutsfattare som tillsatt de ifrågasatta professurerna, inte de personer som därmed gynnats. De senare har i samtliga fall utmärkta meriter i andra avseenden än de rent vetenskapliga.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦
Liknande ärenden
Ny prorektor i Lund var inte valbar: får gräddfil till professur
Kollegialt inflytande minimalt när Lunds universitet väljer ny rektor: Unescos regler överträds
När varumärket hotas: advokaterna som ”friar” ifrågasatta högskolor i strid med grundlagen