Tror du på den akademiska friheten och på forskares och lärares rätt att bedriva sin verksamhet utan att staten lägger sig i? Anser du att forskning ska betyda att man fritt söker sanningen utan extern påverkan? Anser du att detta är en väsentlig del av demokratin? Enligt en ny kandidatuppsats i från Statsvetenskapliga institutionen i Lund är du i så fall ”patriarkal”.  Uppsatsen illustrerar framför allt hur unga människor nu inskolas i relativism och radikalfeminism även vid våra mer anrika lärosäten.

Texten nedan riktar sig inte mot uppsatsförfattaren, utan frågan gäller hur det inom statsvetenskap kunnat uppstå en kultur som gjort den möjlig – och att döma av betyget (A, ”utmärkt”) t.o.m. önskvärd. Författaren har beretts möjlighet att (med eller utan handledare och examinator) replikera på vår sajt.

Uppsatsen med den polemiska titeln Patriarkatets akademiska frihet: Om akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext  syftar till att förstå vad akademisk frihet är och vad denna får för konsekvenser med avseende på jämställdhet och den ”patriarkala maktstrukturen inom akademin” (sid. 37). Författaren argumenterar att akademisk frihet, såsom denna frihet vanligen förstår, dvs. som frihet från påverkan, främst gynnar män inom akademin. Mot detta ställer författaren två alternativa förståelser av akademisk frihet som hon menar är till kvinnans fördel. Hon menar också att den vanliga debatten, här hänvisar hon också till Academic Rights Watch, försvårar ”jämställdhetsåtgärder och nedmontering av patriarkatet” (sid. 37). Det senare anses av författaren vara önskvärt (sid. 6).

Uppsatsen, som lades fram som kandidatuppsats i statsvetenskap i Lund 2019, tar sin utgångspunkt i ett mindre institutionellt trauma, nämligen det välkända fallet med Erik Ringmar som tvingades kvotera in kvinnliga författare i sin kurslitteratur (se nedan för tidigare ARW-inlägg). Det ledde till att Ringmar till slut valde att inte ge kursen.

Hur kommer då författaren till den ovanligt klingande slutsatsen att akademisk frihet i vanlig mening är patriarkal och måste avvisas? Stödet för denna syn på akademisk frihet är ju så starkt det kan bli, och författaren hänvisar förtjänstfullt till UNESCO:s rekommendationer från 2019. Hon går även igenom en rad svenska debattinlägg där samsynen i fråga om begreppet är stor, inte minst i på mer konservativa debattsidor. (Författaren noterar, korrekt, att vänstern tycks närmast ointresserad av begreppet.) Författaren tar även upp den kända feministen Judith Butlers kommentarer till Ringmar-affären, där Butler oväntat ställde sig på Ringmars sida. Butler måste alltså enligt författaren ha blivit patriarkalt indoktrinerad och lever nu med ett ”falskt medvetande” (för det senare, se sid. 19).

Själva utgångspunkten för uppsatsen är att ”[p]atriarkatet existerar i samhället i stort, liksom på svenska universitet”, varvid ”[m]ed patriarkatet avses kvinnans strukturella underordning i relation till mannen” (sid. 4). Vad detta betyder och vilket empiriskt stöd som finns nämns inte, utan bevisningen består av hänvisning till det politiska faktum att regeringen tror detta och vidtagit en rad åtgärder, som i uppsatsen benämns ”jämställdhetsåtgärder”. Politiska policy-initiativ ersätter dock inte vetenskapliga belägg. Här skiljs vidare inte klart mellan lika möjligheter och lika utfall, utan uppsatsen pendlar mellan begreppen. Akademisk frihet är, anser många, förenligt med och t.o.m. kräver lika möjligheter avseende akademisk anställning osv. Konflikten mellan akademisk frihet och jämställdhet uppstår endast när det senare begreppet tolkas som ”lika utfall”, dvs. att det ska vara lika många av varje sort (lektorer, professor osv.).

Men låt oss gå vidare. I avsnittet om tidigare forskning (sid. 7) uttrycks en radikal form av relativism:

Patriarkatet tar sig även uttryck på mindre explicita sätt. Till exempel eftersträvas objektivism i forskarvärlden. Objektivism kan betraktas som knuten till den manliga rationaliteten och detta metodologiska ideal är i detta avseende en del av ett patriarkalt maktutövande.

Om begreppet ”sanning” sägs, med utgångspunkt från Foucault, att den skulle vara ”inlagrad i och skapad av maktsystem” (sid. 10).

ARW har i tidigare inlägg (se nedan) och debattartiklar varnat för radikal relativism, som innebär att det inte finns någon sanning, objektivitet, rationalitet, kompetens osv. Varför ska vi ha yttrandefrihet, exempelvis, om det inte finns någon objektiv sanning? I så fall faller åtminstone argumentet att yttrandefrihet är bra därför att vi, i en rationell debatt, gemensamt kan komma fram till, eller åtminstone närma oss, sanningen.

När väl relativismen införts i uppsatsen så är resten egentligen avgjord. Då följer t.ex. att det var fel av Ringmar att vägra kvotera in kvinnliga författare. Då det inte finns några objektiva egenskaper som gör viss litteratur objektivt bättre än annan, kvarstår att behandla alla författare lika. Det följer vidare att patriarkatet, om vi antar att begreppet har en klar innebörd, ska nedmonteras. Då ingen är mer kompetent än någon annan ska ingen heller ha makt eller något inflytande över andra. Just det senare framhålls av författaren som ett nytt akademiskt ideal: ”frihet från dominans” (sid. 18), som kort och gått går ut på att ingen får säga vad någon annan ska göra – oavsett kompetens, erfarenhet osv., dvs. saker som enligt författaren egentligen inte finns.

Här uppstår nu relativismens traditionella cirkularitetsproblem: om det inte finns någon objektivitet, sanning m.m., hur kan då uppsatsförfattaren hävda olika saker, såsom att akademisk frihet är patriarkal? Hävdar hon inte detta som objektivt sant? Nej, och på den punkten är uppsatsförfattaren konsekvent. Hon skriver nämligen: ”[n]otera att denna uppsats endast avser göra en av flera möjliga tolkningar, med ett par teoretiska glasögon” (sid. 13). Författarens slutsatser om patriarkat och annat är alltså bara möjligen sanna. Men är blott möjliga slutsatser tillräckligt intressanta för en kandidatuppsats i statsvetenskap? Frågan måste ställas.

Problemet är också att radikalare former av relativism är oförenliga med högskolans mission. Vetenskap innebär ju trots allt det rationella sökandet efter sanning, även om en svensk filosof verkar ha en annan uppfattning i frågan.

Avsikten med dessa betraktelser är naturligtvis inte i sig att peka på problem och brister i en kandidatuppsats, som trots allt tar upp en synnerligen aktuell och spännande problematik och på det hela taget lyckas analysera en viktig del av den svenska debatten, samt inte är utan andra poänger.

Utan det riktigt oroväckande – och det vi vill ta fasta på – är hur en ung människa uppenbarligen inskolats i ett långtgående relativistiskt tänkande som riskerar underminera all vetenskaplig aktivitet, inklusive hennes egen.

Uppsatsen handleddes av lektor Dalia Mukhtar-Landgren och examinerades av lektor Tony Ingesson, båda verksamma vid Statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! ♦

Liknande inlägg

Statsvetare i Lund lägger ner kurs: tvingades använda könskvoterad kurslitteratur

Judith Butler sågar statsvetarna i Lund: ”krav på könskvoterad kurslitteratur strider mot akademisk frihet”

Hot nr 5 mot akademisk frihet: radikal relativism undergräver yttrandefriheten