Den kvinnliga forskare som avskedades från Lunds universitet på grund av påstått forskningsfusk friades nyligen enhälligt av Arbetsdomstolen, som ogiltigförklarade avskedandet. Men i ett unikt medieutspel förklarar rektor Torbjörn von Schantz att hon ändå inte får tillbaka tjänsten. ARW beklagar rektors ingripande och befarar att rättsskandalen kring den tidigare KI-professorn Thomas Lundeberg nu är på väg att upprepas.
Efter anmälan om forskningsfusk från en doktorand inledde Lunds universitet (LU) 2017 en utredning av en kvinnlig biträdande forskare i oftalmologi (läran om ögat och dess sjukdomar). Forskaren ska ha manipulerat mätdata. Det som mättes var celler i mikroskopbilder av näthinnor från möss respektive grisar. Manipulationerna gav enligt anmälaren intrycket att de behandlingar som testades hade signifikant positiv effekt.
Nämnden för utredning av vetenskaplig oredlighet vid LU under ledning av förvaltningschefen Susanne Kristensson, som anlitade sakkunniga, konstaterade forskningsfusk, varpå rektor, Torbjörn von Schantz, formellt beslutade att forskaren gjort sig skyldig till oredlighet i forskningen. Trots forskarens begäran fann LU det uppenbart obehövligt att inhämta ett yttrande från Expertgruppen om oredlighet i forskning. I februari 2019 fattade personalansvarsnämnden det långtgående beslutet att avskeda forskaren.
Avskedandet blev emellertid föremål för en tvist mellan forskarens fackförening Sulf/Saco-S och universitetet, varvid facket menade att det saknades laglig grund. Tvisten gick så småningom till Arbetsdomstolen (AD), som – efter en omfattande utredning – fann att universitet inte lyckats bevisa det påstådda fusket. AD förklarade avskedandet ogiltigt samt förpliktigade LU att betala utebliven lön, skadestånd och rättegångskostnader, sammantaget på över en halv miljon kronor. En dyr affär för skattebetalarna, således. AD:s beslut var enhälligt.
Men i dagarna gick rektor Torbjörn von Schantz ut i Sydsvenskan med det unika beskedet att LU underkänner domen och inte kommer att återanställa forskaren. Enligt von Schantz står vetenskapssamhället enat kring beslutet om forskningsfusk. Domstolen däremot har varken kapacitet, sakkunskap eller uppdrag att utreda saken, menar han. Torbjörn von Schantz fortsätter:
Notan för detta bemödande, åläggs nu universitetet och domen ger därutöver en olycklig och helt felaktig bild av att det inte förekommit forskningsfusk. Det stämmer inte. Forskaren är utredd och fälld för forskningsfusk i en oberoende granskning och efter grundlig genomlysning av internationella sakkunniga. AD:s dom kan inte ändra på det beslutet.
I beskedet att inte återanställa forskaren hänvisar von Schantz till § 39 i Lagen om anställningsskydd (182:80) (LAS), angående en arbetsgivares vägran att rätta sig efter en dom som ogiltigförklarar ett avskedande. Anställningen anses då vara upplöst och arbetsgivaren måste betala minst 16 månadslöner i skadestånd, vilket i det aktuella fallet betyder ytterligare en halv miljon kronor från det allmänna. Chefsjuristen på Arbetsgivarverket, Hedda Mann, säger i en artikel i Universitetsläraren att det var flera decennier sedan en statlig arbetsgivare utnyttjade paragrafen.
Vem har då rätt? Det är sant att AD knappast besitter den vetenskapliga kompetensen att avgöra vetenskapliga frågor, trots förhör ”under sanningsförsäkran” med inblandade personer, inklusive den anklagade, doktoranden och de sakkunniga som LU åberopat. Som professorn i medicinsk etik, Nils-Eric Sahlin, påpekat finns det en risk att domstolen låter sig duperas av vilseledande förklaringar.
I detta fall har dock AD funnit en rad brister som kastar en skugga över själva processen. En återkommande brist är att LU inte axlat den bevisbörda som saken kräver: ”Det är som utgångspunkt staten som har bevisbördan för att [den anklagade] gjort sig skyldig till oredlighet i forskning på det sätt staten påstått. I det ligger att staten måste motbevisa de relevanta invändningar mot statens påståenden som förbundet gjort och inte kan avfärdas som osannolika”.
AD menar att LU ”inte egentligen bemött, än mindre motbevisat” en rad detaljerade invändningar som Saco-S framställt. Det gäller exempelvis förbundets förklaringar av hur forskaren och doktoranden kommit fram till olika mätvärden. En sådan invändning, av det mer graverande slaget, är att den person, en postdoktor(!), som av de sakkunniga fick i uppdrag att kontrollera mätvärdena ”före sin granskning digital behandlat mikroskopbilderna på ett sådant sätt att vissa av de celler som skulle räknas inte längre synts och därmed inte kunnat räknas” (sid. 27).
De sakkunniga har inte agerat oberoende utan skrivit ett gemensamt utlåtande. De har vidare inte fått ta del av den anklagades invändningar och alltså inte haft hela bilden klar för sig. Slutligen framgår att den bevisning som lagts fram av universitetet som gäller uppsåt består av indicier som den anklagade bestridit med lätt kontrollerbara uppgifter.
Torbjörn von Schantz erinrar i sitt inlägg om de allvarliga effekter som forskningsfusk kan få: ”I värsta fall kan felaktiga forskningsresultat leda till att människor dör plågsamt, såsom i Macchiarinifallet.” Referensen till Macchiarini blir i sammanhanget dock lätt komisk då musstudien gällde effekten av motion för demenspatienter. AD skriver i domen:
Musstudien berör effekten av träning för överlevnad av en viss celltyp hos möss med Alzheimers-mutationer. Denna typ av prekliniska studier lägger inte grunden för några kliniska patientförsök. Dessutom är den föreslagna behandlingen, nämligen att röra på sig, någon som demenspatienter redan rekommenderas sjukvården idag.
Risken att patienterna skulle lida skada kanske trots allt inte var överhängande.
Det sammantagna intrycket av AD:s dom är att enbart de procedurfel som begåtts vid universitetet är så allvarliga att allmänheten knappast kan ha förtroende för det radikala beslutet att avskeda forskaren. Fallet påminner i så måtto om den kända rättsskandalen kring förre KI-professorn Thomas Lundeberg, som fälldes för forskningsfusk i en process som inte uppfyllde ens elementära krav på rättssäkerhet. För mer information se länk nedan.
AD:s dom såg ut att förhindra att historien upprepade sig – men så kom von Schantz oväntade besked. Tyvärr verkar fallet ha blivit en prestigefråga för Lunds universitets rektor, som istället för att framhärda i en orimlig ståndpunkt borde visa ödmjukhet inför de förvaltningsmässiga brister som Saco-S och Arbetsdomstolen uppdagat och skyndsamt åtgärda dessa.
Till sist en glädjande nyhet. Det var tidigare inte möjligt att överklaga beslut om forskningsfusk i svenska domstolar; AD:s dom ovan gällde beslutet om avskedande. ARW tog upp denna fråga i ett stödbrev till förmån för Thomas Lundeberg adresserat till Europadomstolen och pläderade för en ändring. Sedan den 1 januari 2020 prövas oredlighet av en särskild myndighet, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, vars beslut faktiskt får överklagas i allmän förvaltningsdomstol.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Liknande ärenden
Den okända KI-skandalen: ARW stöder Thomas Lundeberg i Europadomstolen
Mittuniversitetet medger mansdiskriminering i Arbetsdomstolen: fällande dom oundviklig
ARW analyserar: grundlagsbrott när Stockholms konstnärliga högskola trotsar Överklagandenämnden