I stället för att som Academic Rights Watch gör tala om feminin och maskulin kultur inom akademisk verksamhet bör vi använda begreppen samförstånds- och konkurrenskultur, där båda kulturerna behövs, vilket innebär att det både råder hög acceptans för vad man kan avhandla i ett akademiskt samtal och samtidigt en tydlig gränsdragning gentemot vad som inte kan accepteras som god forskning.

ARW har vid ett flertal tillfällen fått kritik för användningen av begreppen ”feminin” respektive ”maskulin” kultur för att karakterisera akademisk verksamhet.[1] Dessa begrepp är hämtade från den nederländske socialpsykologen Geert Hofstede, och är en av de sex dimensioner han menar kan användas för att beskriva olika kulturers värderingar och som påverkar hur arbetsplatser och organisationer fungerar. (Den första versionen av den s.k. kulturdimensionsteorin publicerades på 1970-talet.) Jag är inte sociolog och tar därför inte ställning till hur pass väl etablerad teorin är inom dagens forskning, men kortfattat omfattar begreppen ”feminin” och ”maskulin” följande värderingar:

Maskulinitet mot femininitet /…/ – refererar till värderingen av traditionellt manliga eller kvinnliga värden. Maskulina kulturer värderar konkurrens, självsäkerhet, ambition samt ansamlandet av rikedom och materiella ting. Feminina kulturer lägger större värde vid relationer och livskvalitet. Japan och Slovakien rankas som de mest maskulina kulturerna, liksom flera länder i Västeuropa. Sverige är världens mest feminina land, följt av andra nordiska länder.[2]

På ARW formulerar man skillnaden så här: ”En feminin kultur eftersträvar främst utjämnande rättvisa, omsorg och livskvalitet och andra ’mjuka värden’. En maskulin kultur är inriktad mot meritokrati och prestation.”

Att säga att motorcykelgäng präglas av maskulina värderingar, och att en inrednings- och klädstil som Laura Ashleys är feminin, tycker jag är tämligen oproblematiskt, likaså att omnämna pianoekvilibristen Liberace som feminin och ryska kulstöterskor som maskulina. Att använda begreppen för att beskriva en akademisk miljö tycker jag däremot är mindre lämpligt. Låt mig förklarar varför. För det första finns det en risk att man tolkar dessa båda kulturers värderingar som något (alla och enbart) kvinnor resp. (alla och enbart) män omfattar. De som använder begreppen måste då lägga ner möda på att förklara att så inte är fallet. Så här skriver man till exempel i ett inlägg på ARW som svar på kritik som framförts: ”Det är således felaktigt att, som du gör, sätta likhetstecken mellan feminin och kvinnlig respektive maskulin och man. Vissa kvinnor är mer maskulina i sina värderingar än många män.” Ett annat och allvarligare problem är att begreppen i detta sammanhang används för att beteckna något negativt respektive positivt. Till exempel beskriver man (på ARW) ”Sveriges hyperfeminina kultur” som det största hotet mot akademisk frihet.[3] Och man menar att ”[f]orskning när den är som bäst styrs främst av maskulina värden – konkurrens, meritokrati och prestation”.[4] Även här måste man lägga ner tid på klargöranden som svar på kritik: ”Kvinnor är alltså som sådana givetvis inget hot mot den fria forskningen. Tvärtom hör ju många kvinnor till de absolut bästa forskarna vi har, tillika den akademiska frihetens mest entusiastiska förespråkare.”

Önskvärt vore därför att formulera andra beteckningar för dessa båda system av värderingar och ideal (för att därefter undersöka hur pass framträdande de är i den akademiska verkligheten och vilka konsekvenserna är för forskningens kvalitet). Andra begrepp för att beskriva samma sak har också föreslagits: ”mjuka” resp. ”hårda” värden och ”livskvalitet” resp. ”livskvantitet”. Själv vill jag föreslå beteckningarna samförståndskultur (i stället för ”feminin”) respektive konkurrenskultur (i stället för ”maskulin”).  Låt mig kortfattat – och något karikerat – beskriva hur ett akademiskt seminarium skulle kunna gestalta sig där dessa kulturer råder. Konkurrenskultur: En student presenterar en text. Samtliga deltagare stirrar gravallvarligt framför sig, även när studenten försöker sig på en liten lustighet. När presentationen är avslutad hugger samtliga efter det utlagda betet, alltså den tes som studenten lagt fram. Deltagarna gör allt för att i konkurrens med varandra och i hånfulla ordalag smula sönder argumentationen. Studenten lomar stukad därifrån. Så till samförståndskulturen: En student presenterar en text. Övriga deltagare nickar instämmande och ler stundom igenkännande. När presentationen är avslutad tackar den som i demokratisk ordning utsetts till seminarieledare, för presentationen, och ordet fördelas rättvist åt var och en i tur och ordning. Alla uttrycker sin uppskattning. Ingen påpekar det uppenbara att texten är undermålig såväl innehållsmässigt som språkligt. Man vill ju inte förstöra stämningen inför det stundande postseminariet.

Det finns såväl fördelar som risker med båda modellerna. Konkurrensmodellen kan ju sporra studenter och forskare till att vässa sina argument, göra sitt yttersta för att åstadkomma resultat och eftersträva perfektion. Meritokrati och prestation som värden är en förutsättning för god forskning. Om å andra sidan stämningen och kulturen är alltför hård och hånfull är förstås risken stor att vissa studenter avviker stukade för att aldrig mer sätta sin fot på institutionen. Och det är inte säkert att det är de skarpaste hjärnorna som stannar kvar och de mindre begåvade som avviker. Samförståndsmodellen gör att de som deltar känner sig uppmuntrade och inkluderade och att de vågar ta risker t.ex. genom att presentera en idé som ännu inte är helt och hållet färdigtänkt för att därigenom få möjlighet att utveckla den. En risk är naturligtvis att ingen vågar framföra kritik ens om arbetet är dåligt genomfört, detta av rädsla för att deltagarna ska känna sig kränkta eller ”må dåligt” eller för att stämningen i gruppen ska försämras. ”I de små undervisningsgrupperna kan det ibland uppstå en familjär stämning, där vissa studenter klagar inför lärarna på att de känner sig stressade och där lärare har hörts försäkra att alla kommer att klara sig”, berättar professor emerita Inger Enkvist.[5] En annan risk med samförståndskulturen är att acceptansen begränsas till vad som av ideologiska skäl anses vara rätt, t.ex. en specifik värdegrund eller en bestämd syn på kön, och att de som inte delar dessa uppfattningar utesluts ur gemenskapen. Ett exempel som filosofiprofessor Fredrik Svenaeus tar upp i en debattartikel är identitetspolitikens genomslag i den akademiska världen: ”Det värsta är att en kultur av rädsla och självcensur håller på att etableras i högskolevärlden som gör forskning om politiskt känsliga frågor ensidig och anpasslig.”[6]

Ett exempel på där konkurrenskulturen var rådande är Stockholmsfilosofen på 70-talet. Den som vill veta mer om den gubbighet och den grymma behandling studenter utsattes för av vissa professorer, rekommenderar jag varmt att läsa Torbjörn Tännsjös självbiografiska Vänsterdocenten.[7] Den kultur som rådde där var, med få undantag, så långt ifrån en samförståndsanda man kan komma. Kanske kan detta ha varit en bidragande orsak till att det dröjde så länge som till 2001 innan den första kvinnan disputerade vid institutionen, vilket i så fall skulle ge ett visst fog för att det finns ett samband mellan konkurrens och manlighet. Eftersom detta är lite väl spekulativt initierade jag en Facebook-konversation om ämnet. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, berättar här att det troligen såg likadant ut vid andra svenska universitet (sen disputation för kvinnor), men att man ska vara försiktig med att utifrån detta dra generella slutsatser om seminariekulturen. Vid vissa filosofiska institutioner var den mycket god, och kvinnors förhållandevis sena debut som akademiska filosofer har troligen även andra förklaringar, menar hon. I samma konversation ges dock en inblick hur det kunde går till när det var som värst, vilket stöder min tes. Sven Georg Ericsson, tidigare gymnasielärare i filosofi, berättar: ”Läste som medelålders filosofi vid SU 1981-82. Vid ett seminarium föreläste en kvinnlig professor från USA. I diskussionen efteråt blev hon öppet hånad av gänget kring Harald Ofstad bl.a. för sin syn på mänskliga rättigheter. Själva hyllade de den socialistiska demokratisynen där i stort sett bara kollektivet har rättigheter.”[8] På 90-talet hade man dock kommit så ”långt” att man ville göra något för att uppmuntra kvinnliga studenter, berättar filosofiprofessor Jonna Bornemark. Hon minns ”de godhjärtade men tafatta försöken att få tjejerna att fortsätta efter A- och B-nivå”, t.ex. genom att ge dem stödundervisning i logik och att ha särskilda seminarier för kvinnliga studenter ”fast jag hade svårt att förstå vilka filosofiska frågor som skulle vara intressanta för just oss”.

Det är möjligt att män (på gruppnivå) känner sig mer hemmastadda i det jag kallar konkurrenskultur, och att kvinnor (på gruppnivå) vill ha mer av samförstånd och medkänsla. Fördelarna för samtliga kön tror jag ändå är en kultur där det både råder hög acceptans för vad man kan avhandla i ett akademiskt samtal och samtidigt en tydlig gränsdragning gentemot vad som inte kan accepteras som god forskning. En god akademisk miljö torde vara den som utmärks av fördelarna med respektive modell och undviker riskerna, en där var och en känner sig accepterad och uppmuntrad men där kritik, även den tuffaste, kan såväl framföras som tas emot. Ett seminarium enligt en sådan modell skulle kunna gestalta sig på följande sätt: En student presenterar en text. Övriga deltagare nickar intresserat och ler igenkännande. När presentationen är avslutad tackar seminarieledaren, vilken i allmänhet är professorn i ämnet, för presentationen och ordet är fritt. Medstudenterna uttrycker sin uppskattning, ställer frågor, kommer med uppmuntrande men även kritiska kommentarer samt ger förslag på hur argumentationen kan utvecklas och texten förbättras. När seminariet är avslutat samlas man till ett gemytligt postseminarium där samtalet fortsätter men nu under mer avslappnade former.

Det handlar också om vilket sammanhang det handlar om. Att den akademiska världen stundom är skoningslös innebär inte att hård konkurrens behöver råda på alla nivåer. Konkurrens är ofta nödvändig men kanske inte överallt, t.ex. på ett seminarium. Man skulle kunna göra en skillnad mellan situationer där hård konkurrens är oundviklig – och önskvärd – och dem där den inte är det. Till de förra hör sådana där tillgängliga medel är begränsade, t.ex. när man söker forskningsanslag, en doktorandtjänst eller en professur. Till de senare bör rimligen kursexamination och seminariedeltagande räknas: antalet höga betyg är inte begränsat och talartiden vid ett seminarium är (i allmänhet) inte heller det.

Såväl samförstånd som konkurrens behövs således. Som Mattias Svensson påpekar i en ledarartikel i SvD: ”mänsklighetens stora prestationer [är] sällan resultatet av individuella genier, utan så mycket oftare ett intrikat samarbete och en gradvis process driven av många olika personer, stundtals i intensiv tävlan med varandra, men oftare under frenetiskt utbyte av idéer. Därför är frihet och konkurrens under lika regler betydelsefulla villkor för innovation.”[9] Att kalla det jag beskrivit som en samförståndskultur respektive en konkurrenskultur för feminint respektive maskulint, anser jag dock är mindre lämpligt, främst därför att det kan – åtminstone som det har använts inom ARW – ge sken av att vara liktydigt med god resp. dålig forskning.

Lotta Knutsson Bråkenhielm

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Noter

[1] Se t.ex. https://academicrightswatch.se/?p=4553#more-4553

[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Hofstedes_kulturdimensionsteori

[3] https://academicrightswatch.se/?p=3652

[4] https://academicrightswatch.se/?p=4553#more-4553

[5] SvD 18/4 2021

[6] SvD nätupplaga, 1/5 2021

[7] Fri tanke, 2017

[8] Dessa olika vittnesbörd kan förklaras av att det på den tiden var en skillnad mellan praktisk filosofi där Ofstad var professor och som Tännsjö skildrar i sin bok, och teoretisk som företräddes av den betydligt vänligare Dag Prawitz vars stöd Wikforss nämner som en viktig förutsättning för hennes karriär inom filosofin.

[9] SvD, 22/3 2021