Det faktum att mer än 80% av dem som är verksamma inom genusvetenskapen är kvinnor förklaras med ”kompetensbaserad rekrytering”. Men när det finns fler män än kvinnor inom ett område anses det bero på ”patriarkala strukturer”. Det skriver Lotta Knutsson Bråkenhielm i veckans krönika, som tar upp den totala oförmågan hos genusvetare att tillämpa ”jämställdhetsintegrering” på det egna ämnet.

Är det ett problem att det inom ett verksamhetsområde råder en ojämn könsfördelning? Inte nödvändigtvis, har jag konstaterat i en tidigare krönika.[1] Men om det gäller ett verksamhetsområde där man anser sig vara experter på jämställdhet blir det mer problematiskt.

Sedan 2016 har samtliga statliga lärosäten (samt Chalmers tekniska högskola och Jönköping University) i uppdrag av regeringen att arbeta med jämställdhetsintegrering, vilket innebär att ”jämställdhetsperspektivet genomsyrar allt beslutsfattande, all planering och allt utförande”.[2] Ett av många mål som brukar anges är en jämn könsfördelning, vilket innebär att minst 40 % av vardera kön ska finnas representerat på samtliga nivåer och i samtliga positioner. En nyckelroll i detta arbete för jämställdhetsintegrering har Nationella sekretariatet för genusforskning haft, en roll som numera är övertagen av Jämställdhetsmyndigheten.

I rapporten Jämställdhet i akademin (2020:6)[3], som jag hänvisade till i min förra krönika[4], ges en mängd exempel på hur man generellt arbetat med att uppnå jämställdhetsmålen (sid 21 f). Utbildning för anställda eller grupper av anställda i normkritik, genus och jämställdhet samt ”ökade krav att beakta genus och jämställdhet i urvals- och meriteringsprocesser” är två sätt att arbeta mot målen. Vid Gävle högskola ges t.ex. en obligatorisk kurs i genusteori.[5]Generellt eftersträvas något man benämner som ”ett normkritiskt, inkluderande eller genusmedvetet” arbetssätt.

Något som är märkligt är att man inom det forskningsområde från vilket man genomgående hämtar kompetens och expertis för att arbeta med jämställdhetsfrågor, nämligen genusvetenskapen, själva misslyckats så kapitalt med att uppnå en jämn könsfördelning. Min uppskattning är att minst 80 % av dem som är verksamma inom detta område är kvinnor och att det inte skett någon större förändring över tid. Man har således en del att jobba med (även om man med råge uppfyllt Feministiskt initiativs mål om ”minst hälften kvinnor på alla poster och på alla nivåer inom akademin”[6]).

Låt mig ge några exempel. Vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet är fyra av institutionens 44 forskare män. Vid Åbo Akademi är samtliga 12 kvinnor. I Lund ser det något bättre ut: sju män och 22 kvinnor är verksamma inom genusvetenskapen. I Göteborg är det tre män och sju kvinnor samt två osäkra (svårtolkade namn, foton saknas). I Umeå tre män och 35 kvinnor. Tema Genus vid Linköpings universitet: 22 kvinnor och fem män. Liknade siffror presenteras i Genusdoktrinen[7] (s 264 f): vid Nationella sekretariatet för genusforskning var (när boken skrevs) fyra av totalt 20 anställda män.

Detta rimmar förstås illa i förhållande till de mål man arbetar mot.:

Centrum för genusvetenskap ska arbeta för att det ska finnas en jämn könsfördelning inom olika anställningskategorier, inklusive doktorandkategorin, och att det beträffande studenter i grundutbildningen ska finnas en jämn könsfördelning inom varje studieprogram (disciplin). Med jämn könsfördelning avses att det finns minst 40 % av vardera för närvarande två existerande juridiska kön.

Detta fastslås i Likabehandlingsplan för genusvetenskapen i Uppsala.[8] Denna plan är från 2014 och jag har ännu inte lyckats få tag på någon senare trots att man lovat att en sådan ska finnas tillgänglig på hemsidan, i enlighet med vad universitetet centralt kräver, nämligen en uppdaterad plan vart tredje år. Liknande problem med att få fram jämställdhets- och likabehandlingsplaner tycks finnas vid Jämställdhetsmyndigheten.[9]

Vad innehåller då ovan nämnda likabehandlingsplan? Det som slår åtminstone mig är tre saker:

• Det handlar snarare om administration och information än om praktiskt arbete. Till exempel finns en mängd hänvisningar till lagar och förordningar, information om grupper som tillsatts, vem som har ansvar för vad, upplysningar om att man ska arbeta, snarare än hur man ska arbeta. Till exempel fastslås att föreståndaren ska ”/b/evaka samt i möjligaste mån vidta nödvändiga åtgärder för att åstadkomma en jämn könsfördelning bland såväl studenter som anställda” (sid 3), men det står ingenting om hur det ska gå till.
• Mycket handlar om diskriminering och kränkningar av olika slag. Det gäller inte endast eventuella kränkningar inom Centrum utan även kränkningar utifrån. Man anordnar t.ex. kontinuerligt en utbildning i genusvetenskapligt självförsvar, detta ”som en stärkande åtgärd då många känner sig utsatta och ifrågasatta för att de studerar genusvetenskap” (sid 6).
• Det finns mycket lite – ingenting? – om konkreta resultat som jämställdhetsarbetet lett fram till. Dock finns en del genomförda aktiviteter angivna. Till exempel har ett jämställdhetsmingel samt arbetsmiljöenkäter genomförts (sid 5). Man anger att det fortfarande är ett problem att rekrytera fler män. Hur man ska göra detta framgår dock inte, endast att man ”fortsätter att verka för ett inkluderande förhållningssätt” (sid 8).

Man har alltså, trots arbetet med olika former av jämställdhets- och likabehandlings-planer, inte lyckats särskilt väl. Dock är man medveten om svårigheten att rekrytera män. Den förklaring man ger vid Uppsala universitet är att ”enhetens särskilda karaktär med historiska rötter i feministisk forskning /innebär/ att det i huvudsak är kvinnor som har tillräcklig kompetens för att verka vid enheten vilket ger en särskild problematik vid rekrytering”. Samma typ av förklaring ges av Jämställdhetsmyndigheten: vi ”arbetar utifrån kompetensbaserad rekrytering i syfte att anställa rätt kompetens på rätt plats”.[10]

Här framhålls således som ett faktum att det främst är kvinnor som har tillräcklig kompetens. Det kan säkert stämma, men varför skulle den ”snedfördelning” som råder inom vissa andra forskningsområden inte kunna förklaras på samma sätt?

/N/är ett universitet har för få kvinnliga professorer beror det på patriarkala strukturer, när för få män får jobb på Jämställdhetsmyndigheten eller sekretariatet beror det på skillnad i kompetens och intresse.[11]

En annan förklaring ges av biologiprofessor Dan Larhammar, som flera gånger bjudit in genusvetare som föreläsare på läkarlinjen, tyvärr inte med någon större framgång då föreläsarna vägrade komma tillbaka efter att ha fått frågor de inte gillade, t.ex. om huruvida det finns evidens för deras påståenden.[12] Den förklaring Larhammar ger är att

En bakomliggande orsak till varför vissa kvinnor söker sig till just genusvetenskapen /är att/’…de själva upplevde sig ha blivit drabbade av könsfördomar. Mitt intryck var att en hel del av forskningen i genusvetenskap inte är nyfikenhetsdriven utan bitterhetsdriven…’[13]

Huruvida det är bitterhet som driver forskningen ska jag låta vara osagt. Dock är det svårt att bortse från det inslag av ideologi och aktivism som finns inom forskningen och som troligen är en viktig drivkraft. Till att börja med kan vi konstatera att genus som forskningsområde växt fram inom kvinnorörelsen och en feministisk ideologi (vilket förstås inte behöver vara något problem i sig). I en rapport från Vetenskapsrådet 2003 konstateras:

Det skulle inte ha funnits någon genusforskning om det inte funnits en feministisk drivkraft. Som jag ser det är feminismen den politiska motiveringen, den kritiska ansatsen, åsikten att de genusförhållanden som råder inte är de bästa möjliga, att de går att förändra och att man vill bidra till det.[14]

En vilja till förändring i en viss riktning är således något som finns som en stark motivation inom genusforskningen. Detta innebär inte att genusforskning nödvändigtvis är feministisk, menar man vidare (sid 15) ”men i praktiken är de allra flesta faktiskt feminister /—/ för det allra mesta av den kunskap som byggts upp under trettio år, både inom ämnen och tvärvetenskapligt, är ett resultat av feministiska frågeställningar”.

Att det finns en ideologisk slagsida inom sekretariatet, menar författarna till Genusdoktrinen (Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn). Till exempel finns en ovilja att ta hänsyn till forskning inom biologi och psykologi (sid 101). Det är också uppenbart att de politiska sympatierna hos dem som är verksamma inom området lutar åt vänster. Till exempel är sympatierna för Feministiskt initiativ starka, kanske till och med dominerande, ett parti som inte ens fick en halv procent av rösterna i riksdagsvalet 2018 (sid 103)! Partiets sätt att arbeta mot ökad jämställdhet – och därmed akademiskt hög kvalitet (!) – stämmer väl med de metoder för jämställdhetsintegrering jag redogjort för ovan: ”För att säkra en hög kvalitetsnivå i den högre utbildningen bör genus-, funktionalitets-, antirasistiska och normkritiska perspektiv genomsyra utbildningarna.”[15]

Att en ideologi eller en världsbild så tydligt dominerar inom ett forskningsområde behöver inte nödvändigtvis vara ett problem[16], men visst finns det en risk att viktiga perspektiv och förklaringsmodeller utesluts: ”Om alla är rörande överens om att könet är socialt konstruerat framstår forskning som visar motsatsen som – märklig.”[17] Ett exempel ges i ovan nämnda rapport (sid 94): ”Ingen har lyckats förklara varför kvinnors underordning är så utbredd som den faktiskt är.” Men om man intresserat sig för evolutionsbiologisk forskning hade man kunnat hitta sådana förklaringar (om än inte invändningsfria).

Ett stort problem är att man tycks utgå från vissa ”sanningar”, snarare än att eftersträva ett förutsättningslöst kunskapssökande. Två sådana är följande:

• Kön är en social konstruktion: ”Kön betraktas som sociala och kulturella konstruktioner. Kön skapas i en ständigt pågående social konstruktionsprocess i vilken individ-, organisations- och samhällsnivån interagerar.”[18]
• Det råder en könsmaktsordning sådan att kvinnor är underordnade män: ”Den teoretiska referensramen innehåller teori om könsordning i samhället. Ofta, men inte per definition, uttrycks maktrelationen i könsordningen genom manlig överordning och kvinnlig underordning på en strukturell nivå. Maktrelationen mellan könen är central för förståelse av kön oavsett analysnivå.” [19]

Så länge den typen av ”sanningar” eller, om man så vill, förutfattade meningar inte endast existerar utan även tycks vara utbredda inom ett forskningsområde, är det svårt att värja sig från tanken att detta framstår som ideologiproduktion samt att dessa teser, framför allt den sistnämnda, främst tilltalar kvinnor. Jämställda och jämställdhetsintresserade män – för sådana finns det faktiskt ganska många av – torde söka sig till andra verksamhetsområden.

Lotta Knutsson Bråkenhielm

Noter

[1] https://academicrightswatch.se/?p=4388

[2] https://www.jamstalldhetsmyndigheten.se/files/2020/04/J%C3%A4mst%C3%A4lldhet-i-akademin-2020.pdf, s 9

[3] https://www.jamstalldhetsmyndigheten.se/files/2020/04/J%C3%A4mst%C3%A4lldhet-i-akademin-2020.pdf

[4] https://academicrightswatch.se/?p=4785#more-4785

[5] Genusdoktrinen s 89 f

[6] https://feministisktinitiativ.se/politik/utbildning/

[7]https://fritanke.se/bokhandel/bocker/genusdoktrinen/,  https://fritanke.se/wp-content/uploads/2020/05/9789188589347.pdf

[8] https://www.gender.uu.se/digitalAssets/552/c_552146-l_3-k_likabehandlingsplan-2014—2017_faststalld.pdf

[9] Genusdoktrinen, s 263

[10] https://www.jamstalldhetsmyndigheten.se/nyhet/fragor-och-svar-med-anledning-av-uppmarksamhet-i-media

[11] Genusdoktrinen, s 266

[12] Genusdoktrinen, s 67

[13] Genusdoktrinen, sid 33

[14] Genusforskning – frågor, villkor och utmaningar, https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25aff/1529480530394/Genusforskning-fraagor-villkor-utmaningar_VR_2004.pdf, sid 15; se även sid 21-

[15] https://feministisktinitiativ.se/politik/utbildning/

[16] Liknande dominans av  en viss ideologi eller världsbild återfinns även inom andra forskningsområden såsom t.ex. nationalekonomi och teologi, men denna krönika handlar om genusvetenskap och jämställdhet.

[17] Genusdoktrinen, sid 103

[18] Genusforskning – frågor, villkor och utmaningar, sid 20

[19] Genusforskning – frågor, villkor och utmaningar, sid 20