Medan Anna Kinberg Batra straffades för sina överträdelser, påvisar granskningar att liknande regelbrott sker frekvent inom universitetsvärlden – oftast utan konsekvenser. Många högskolechefer kringgår anställningsregler utan risk för disciplinära åtgärder, vilket skapar en selektiv rättvisa och utmanar den akademiska friheten.
Uppståndelsen kring Anna Kinberg Batras milt sagt tvivelaktiga rekryteringar rymmer en rätt betydande del ironi. Som bekant fann JO, Per Lennerbrant, att Kinberg Batras agerande ”vittnar om nonchalans och en bristande respekt för de grundläggande bestämmelser som finns för att bevara allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet”. Medierna var inte sena att utnyttja tillfället att stämma in i den indignerade kritiken och efter JO:s kritik tvangs Kinberg Batra avgå.
JO:s klander förefaller förvisso helt adekvat och av allt att döma gjorde regeringen en korrekt bedömning – Kinberg Batra har verkligen gjort sig skyldig till uppseendeväckande överträdelser av det regelverk som är ägnat att garantera en objektiv och saklig tillsättningsprocess. Hon bör således avgå. Det ironiska är dock att man från uppståndelsen kring Kinberg Batra-affären får intrycket att det är frågan om en helt unik händelse i svensk offentlig förvaltningshistoria. JO, Per Lennerbrant, säger sig i en artikel i tidskriften Publikt till och med inte ha stött på något liknande fall under sin tid som ombudsman.
Han har säkert rätt när det gäller grundlagsbrott begångna av landshövdingar men tittar man på en annan sektor av den offentliga förvaltningen – universitetsvärlden – framträder än annan, och faktiskt skrämmande, bild. ARW har i ett stort antal inlägg (se nedan) satt fingret på den systematiska nonchalans som en rätt betydande andel av högskolans chefer uppvisar när det gäller tillsättning av tjänster.
Regelverket får sägas vara glasklart: i princip är det så att samtliga anställningar vid de statliga högskolorna ska utlysas: ”En myndighet som avser att anställa en arbetstagare skall på något lämpligt sätt informera om detta så att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en viss tid”, står det i anställningsförordningen (1994:373) § 6.
Men alltför ofta sker inte detta. Somliga prefekter anställer gärna medarbetare helt vid sidan av regelverket. Ett av de mest uppmärksammade fallen rör Göteborgs universitet. År 2015 kunde vi rapportera om hur två grävande filosofer funnit inte mindre än 95 olagliga anställningar bara inom humanistisk fakultet, vilket ledde till en anmälan till UKÄ. Som Universitetsläraren kunde meddela ledde anmälan till stark kritik av Göteborgs universitet.
En rapport från Uppsala universitet från 2010 ger vid handen att endast 10–15 procent av alla lärar- och forskaranställningar under perioden 2006 till 2008 genomgått hela processen med utlysning, sakkunnigbedömning i konkurrens och anställning.
År 2018 publicerade fackförbundet SULF rapporten Ett spel för galleriet? Om anställningsprocesserna i akademin. Undersökningen är begränsad till tre olika lärosäten, Lunds tekniska högskola (LTH), samhällsvetenskaplig fakultet vid Stockholms universitet (SamFakSU) och medicinsk fakultet vid Uppsala universitet (MedFakUU). Av rapporten framgår, bland annat, att 57 procent av anställningarna varit utlysta i kortare tid än tre veckor, 9 procent av anställningarna har varit utlysta kortare tid än en vecka; 74 procent av anställningarna har haft färre än 5 sökande, 37 procent bara en enda sökande; 49 procent av anställningarna har tillsatts inom 20 dagar efter sista ansökningsdag; 6 procent har tillsatts redan innan sista ansökningsdag; 73 procent av anställningarna har tillsatts med en intern sökande. SULF konstaterar att även om resultaten måste betraktas som tentativa, kan man ”konstatera att en mängd anställningar skötts på ett sådant sätt att det inte går att utesluta att de kan ha varit uppgjorda på förhand” (s. 3).
En samlad bild av läget finns för närvarande inte men mörkertalet är antagligen betydande, vilket också gäller den anekdotiska evidensen – de flesta som är verksamma inom högskolan känner till fall där kollegor anställts regelvidrigt – eller har själva blivit det.
Problemet är att det är relativt riskfritt för en prefekt att anställa någon olagligt. I Anna Kinberg Batras fall fick hon visserligen sparken men fick i någon mening behålla jobbet – lönen – vilket förstås är stötande. I realiteten utkrävdes emellertid inget direkt ansvar: regeringen valde att inte anmäla till Statens ansvarsnämnd. Men som Inga-Britt Ahlenius påpekar i Svenska Dagbladet borde JO ha rekommenderat regeringen att anmäla ärendet till Statens ansvarsnämnd för prövning, eller själv fört frågan vidare. Men så skedde alltså inte.
Det är svårt att inte dra slutsatsen att den politiska viljan att ta tag i problemen med lagvidriga anställningar saknas. Låt oss påminna läsarna om att ARW 2016 testade detta genom att polisanmäla ett antal chefer vid Göteborgs universitet där det var helt klart att man brutit mot regelverket. Anmälan ledde inte till någonting då chefsåklagare Håkan Roswell bland annat nådde slutsatsen att Göteborgs universitet tillämpat en praxis som medgav en extensiv tolkning av informationsplikten. Brott har således begåtts men ingen är ansvarig.
Kontentan är att det inom universitetsvärlden är helt riskfritt att agera som Kinberg Batra gjorde. Vi känner inte till något fall där en prefekt avskedats eller drabbats av annan disciplinär påföljd efter att ha tillsatt tjänster olagligt. Det gör att det är svårt att inte drabbas av misstanken att vi har att göra med ett slags selektiv rättvisa. En känd, kanske till och med kontroversiell, politiker bestraffas medan andra statliga chefer kommer undan. Det är allvarligt i sig men också därför att det som sker inom högskolan har utomordentligt negativa effekter för Sverige som kunskapsnation. Varje gång någon blir inlasad, anställd utan utlysning, eller anställd genom en riggad tillsättning, uppstår tvivel om huruvida det verkligen var bäst person som fick jobbet. Orättvisa tillsättningar ledder till missämja och dålig arbetsmiljö. Destruktiva lojaliteter uppstår mellan den chef som tillsatt regelvidrigt och den som tillsatts med negativa konsekvenser för den akademiska friheten.
Så felet är förstås inte att Anna Kinberg Batras agerande fick långtgående konsekvenser utan att inget händer när chefer inom högskolan gör samma sak – tjänstefel är i princip avskaffat i Sverige. Myglet inom universitetsvärlden leder dessvärre inte till tidningsrubriker eller protester från en upprörd allmänhet vars skattemedel finansierar verksamheten. Det enda som kan råda bot på situationen är att det kostar att bryta mot lagen också för chefer inom högskolan, vilket leder till den naturliga slutsatsen att tjänstemannaansvaret, som avskaffades 1975, måste återinföras.
EJO/MZ
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Liknande ärenden
Lunds universitet tar krafttag mot oegentligheter: rektor inför nolltolerans
Att få den man vill ha – administrativ kreativitet vid tjänstetillsättningar
Filosofer vid Göteborgs universitet slår larm: ”inlasningar förödande för institutionen”
Överklagandenämnden ger Göteborgsfilosofer rätt – anställningen olaglig
Göteborgs universitet: Överklagandenämnden undanröjer sju år gammalt anställningsbeslut
Överklagandenämnden ger Göteborgsfilosofer rätt – anställningen olaglig