Trots lärosätens egenintresse av att tona ner egna brott mot god forskningssed visar exempel att det finns fler bra forskarinitierade alternativ till övervakning än statens, skriver Lotta Stern, professor i sociologi vid Stockholms universitet och VD på Ratio.*
På senare år har rapporter om oredlighet i forskning blivit alltmer vanligt förekommande. Det handlar om replikationskriser, falsifierade data och plagiering – samtliga exempel på beteenden som bryter mot vetenskapliga normer om att värna sanningssökande, att vurma för Mertons CUDOS-normer och att vörda vetenskapens etik. En fråga är huruvida oredligheten har blivit mer vanligt förekommande eller om det är antalet och uppmärksamheten av rapporter därom som ökat. Det kan tänkas att vetenskapen upplever en normpolarisering där samma antal oredliga forskare som tidigare flög under radarn nu uppmärksammas av andra forskare som med mer än tidigare arbetar systematiskt för att upprätthålla normerna. Det är i så fall ett viktigt arbete. En vetenskap med stark efterlevnad av vetenskapliga normer går att lita på och förtjänar frihet. Historiskt har forskningens seder och bruk överförts mellan generationer, inom ramen för forskarutbildningar och genom samarbeten. På senare tid har vi dock sett en utveckling där dessa normer formaliseras, och vetenskaplig etik och god forskningssed skrivs ner som lag. Vetenskapens normer juridifieras.
Ett tecken i tiden är att det för fem år sedan kom en ny lag, Lag (2019:504), och en ny myndighet, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof.se), som möjliggjorde prövning om brott mot god forskningssed i termer av oredlighet i forskning. I lagtexten definieras oredlighet i forskning som ”en allvarlig avvikelse från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning”. Utan tvekan är fabricering och förfalskning självklara brott mot sanningssökande, och plagiering bryter mot vetenskapliga normer kring att ’äras den som äras bör’. Frågan jag funderar på är huruvida sådana allvarliga avvikelser kräver lag och myndighet för att säkerställa straff och sanktioner? Är lagstiftning det bästa sättet att stävja oredlighet i forskning? Jag är skeptisk, mot juridifiering i allmänhet och statlig övervakning av forskning i synnerhet.
På grund av min skeptiska inställning ägnade jag en stund åt att fördjupa mig i årsrapporter och de fällande domar som rapporteras på Npofs (utmärkta) hemsida. Till en början förstärks min skepsis. I förordet för årsrapporten 2024 konstaterar ordförande för Npof, Thomas Bull, att prövningen av fall tar (för) lång tid, inte sällan på grund av att man har problem att hitta sakkunniga som är villiga att ta på sig granskningsuppdrag. En anledning som Bull tar upp är att uppdrag som sakkunnig har lågt akademiskt meritvärde. Ett ytterligare skäl är att det är ett sakkunniguppdrag som riskerar en konflikt med kollegorna i fältet, vilket gör uppdragets attraktion än mindre.
Långa ledtider är såklart förskräckligt. Blotta tanken på att bli anmäld för oredlighet i forskning och därefter få vänta, och vänta på att blir friad, är hemsk! Men i ärlighetens namn är ju inte problem med rekrytering av sakkunniga Npofs fel, utan snarast något som anas lite överallt inom akademin. Det tyder snarare på att det är dags att fundera på hur vi kan uppvärdera status på personer som fortsatt tar på sig det mycket centrala och viktiga akademiska hushållsarbetet! Måhända är tiden förbi när sådana uppdrag baserades på plikt, men då kan antagligen en generös ersättning underlätta?
Det är dock inte bara den långsamma processen som utgör förskräckande läsning. Förskräckelsen förstärks när jag fördjupar jag mig i de ärenden som tagits upp under myndighetens första fem år. Givet min egen akademiska hemvist inom sociologi fokuserar jag på fällningar inom samhällsvetenskap. Av 33 fällande domar kommer sex fall från samhällsvetenskap. Till min förfäran visar det sig att tre av dessa fall handlar om plagiering av studentuppsatser! Forskarna tycks inte ens ha gjort helhjärtade försök att dölja plagiaten – i ett av fallen indikerar plagieringsverktyg att 77 procent av texterna är identiska. I ett annat fall är tabeller och figurer i forskarmanuskriptet identiska med studentuppsatsen. Seniora forskare har med andra ord stort sett tagit studenters uppsatser, satt dit sitt namn, och skickat i väg för publicering. Utan att erbjuda studenter medförfattarskap.
I samma vecka delar någon ett inlägg på LinkedIn med rubriken ”abuse in academia”, som rapporterar om en liknande händelse. Rapporten handlar om en uppsatsstudent som utöver uppsatsen också öppet publicerat den kod på vilken uppsatsen byggde. Ett föredömligt beteende enligt tankar om öppenhet och transparens inom vetenskapen. Enligt inlägget hade några forskare kontaktat honom och ställt frågor om uppsatsen som han besvarade, för att några månader senare upptäcka att forskarna publicerat en artikel i princip helt baserad på hans kod. Utan att fråga om han ville vara medförfattare, utan erkännande av hans arbete, utan citering av uppsatsen han skrivit. Det är utan tvekan ett brott mot god forskningssed. Bland de 246 (!) kommentarerna på inlägget finns flera före detta master-studenter som cyniskt uttalar sig om vad de uppfattar som exploateringen inom akademin av handledare och seniora forskare. Återigen, förskräckligt!
Behövs därför en särskild myndighet som tar emot anmälningar och prövar oredlighet? Jag är fortsatt inte övertygad, trots att läsningen visar att oredlighet i forskning existerar och är ett allvarligt brott mot vetenskapliga normer. Myndigheter är trots allt inte heller felfria. ARW har hittills uppmärksammat ett fall där myndigheten gått snett, och där forskare efter överklagan fått rätt i högsta instans. (Npofs dom överklagades till Kammarrätten av de två forskarna, som vann målet. Npof överklagade därefter till Högsta förvaltningsdomstolen som inte tog upp fallet till prövning. Därmed blir Kammarrättens dom vägledande för Npofs vidare arbete). Det är glädjande på två vis, dels för att beslutet stärker rättssäkerheten för rikets forskare, dels för att forskarnas tåga tyder på att än finns integritet som värde inom akademin. (Det är fint att sitta i styrelsen för en stiftelse som hedrar sådan tåga med ett pris!). Vad gäller bedömningen av Npof:s insats i just det ärendet är däremot resultatet mer nedslående.
Efter att ha ägnat Npof:s hemsida några timmar är jag förskräckt men också en smula mer sympatiskt inställd till myndigheten. Inte enbart på grund av en utmärkt hemsida, utan för att i fall med uppsatsplagiering, där forskaren är anställd på ett lärosäte, finns det en uppenbar och reell risk att lärosäten vill tona ner eller dölja oredlighet för att inte smutsa ner sitt rykte. Flera av de exempel som Npof fällt får dessutom blodet att koka. Oetiska forskare får inte komma undan! Men juridifieringen, då? Fortsatt skeptisk.
Det finns en risk att juridifiering eroderar tillit och dämpar spontant framvuxna normer och system för att korrigera brister. Formella regler kanske underminera eller försvaga informella regler. Det finns trots allt fler goda exempel än ARW på hur akademiker själva arbetar för bättre forskningsintegritet: Center for Open Science erbjuder pre-registrering av empiriska studier, Retractionwatch.com publicerar forskningsartiklar som dras tillbaka, Institute For Replication arbetar aktivt med att testa studieresultats repeterbarhet, Econ Journal Watch: Scholarly Comments on Academic Economics publicerar kritiska kommentarer på publicerade artiklar där kritiserade författare ges utrymme att svara på kritiken, m.m.
Trots lärosätens egenintresse av att tona ner egna brott mot god forskningssed visar exemplen att det finns fler bra forskarinitierade alternativ till övervakning än statens. Frågan är dock om master-studenter som plagieras av sina handledare skulle söka och få upprättelse i dessa forum? Det är tveksamt. Här behövs kanske en nationell instans som tar emot ärenden och dömer. Jag är nog i slutändan tveksamt sympatisk till Npof eller skeptiskt positiv, kanske. I vart fall måste forskare som bryter mot självklara vetenskapliga normer straffas. För rättvisans och frihetens bevarande inte minst.
Lotta Stern
* Stort tack till Niklas Berggren och Andreas Bergh för bra kommentarer och förslag på förbättringar!
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦