Lärare mobbades av chefer vid Högskolan Dalarna: advokatens utredning blev del av övergreppet

Att ha dragit in externa medel till Högskolan Dalarna är ingen garanti för att bli respekterad av cheferna. Den läxan fick Helena Bellardini lära sig efter att ha säkrat 12 miljoner i bidrag för Dala Sports Academy. Istället för att få uppskattning och erkännande blev hon mobbad och omplacerad. ARW finner att Bellardini utsatts för kränkande särbehandling i lagens mening. Den utredning som gjordes på högskolans uppdrag av advokat Christian Olofsson (von lode advokat), där motsatsen hävdas, visar sig vara en oetisk partsinlaga.

Historien börjar när Helena Bellardini 2002 anställdes på Högskolan Dalarna som adjunkt och verksamhetsledare för LIVI (Lugnets Idrottsvetenskapliga Institut). Hon fick 2002 ytterligare ett ledaruppdrag som koordinator för Elitidrott och Högskolestudier. År 2009 blev hon även projektledare för EU-projektet Dala Sports Academy (DSA1). Hon stod bakom ansökan som inbringade ca 12 miljoner kronor i externa medel till projektet. EU-finansiering (ca 18 miljoner kronor i externa medel) beviljades till en fortsättning (DSA2).

Då arbetsuppgifterna till slut kom att omfatta mer än de 100% som ingick i tjänsten framförde Bellardini önskemål till akademichef Stina Jeffner om högre lön. När Jeffner avslog begäran tackade Bellardini nej till fortsatt projektledareskap för DSA2. Då anställdes en annan person som adjunkt och ledare för DSA2.

Under ett möte ställde Bellardini frågor kring användningen av projektets medel för att gynna den nya projektledarens eget bolag. Det är nu som högskolans negativa behandling av Bellardini inleds. Följande lista bestyrks av den utredning som advokaten Christian Olofsson (von lode advokat) så småningom ska göra på högskolans uppdrag (hänvisningarna är till denna utredning). Utredningen, daterad 2014-11-05, finns, tillsammans med annan relevant information om ärendet, i en JK-anmälan som Bellardini gjorde i ett senare skede (2015-05-19).

  1. Bellardini tillrättavisas av en av cheferna, Jan Sandberg, för att hon påstått att den nya projektledaren gynnat sin egen firma (5.2.6).
  2. Jeffner sprider vid tillfällen ryktena att ”ingen tycker om Helena därute” och att hon ska ha konflikter med många av de andra medarbetarna. Olofsson konstaterar i utredningen att ryktena saknat grund (5.3.10).
  3. Det bestäms att Bellardinis anmälan om kränkande särbehandling ska går till den chef (Jeffner) som hon anklagat, och inte till personalchefen, vilket inledningsvis avskräcker henne från att anmäla. Olofsson observerar att hanteringen stridit mot högskolans egna riktlinjer (5.5.2).
  4. Bellardini omplaceras vid sin rehabilitering utanför arbetsgruppen och i ett annat ämne, efter att det vid en medicinsk utredning konstateras att hennes depression sannolikt orsakats av psykosociala faktorer i arbetsmiljön. Även detta kritiseras av Olofsson (5.3.7).
  5. Högskolan signalerar att man vill bli av med Bellardini genom att under rehabiliteringen föreslå att hon ska bli utköpt (5.4.5).
  6. En ”organisatorisk speciallösning” införs som innebär att Jeffner, Bellardinis påstådda mobbare, blir hennes närmaste chef. Olofsson är återigen kritisk (5.4.7).

Helena Bellardinis sambo Michail Tonkonogi, idrottsprofessor vid Högskolan Dalarna, hade tidigare anmält Stina Jeffner för sexuella trakasserier. Även denna anmälan utreddes på högskolans uppdrag av advokat Christian Olofsson, som kom fram till att det inte förekommit sådana trakasserier. Bellardini har angett sambons anmälan som ett av motiven bakom Jeffners senare agerande mot henne (5.1.2.).

Har Bellardini blivit utsatt för kränkande särbehandling? Begreppet definieras så här (AFS 1993:17): ”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.”

Olofsson, högskolans egenanlitade advokat, räknar inte bara upp handlingarna ovan utan bekräftar genomgående deras negativa och kränkande karaktär. Det är alltså ostridigt att det första kriteriet på kränkande särbehandling är uppfyllt med råge.

Olofsson går också i god för att ”Helena Bellardini placerats utanför arbetsgruppens organisation” vilket har ”skapat en osäkerhet om Helan Bellardini skulle återkomma till sin tidigare arbetsplats” (5.4.6.) När det gäller de rykten om Bellardini som spridits av Jeffner är det uppenbart att de kunnat leda till utanförskap. Olofsson, som vittnar om Bellardinis ”känsla av isolering eller utfrysning” (5.4.7.), kommenterar att högskolan ”genom sin hänvisning till konflikter lagt för stor vikt vid Helena Bellardinis roll” (5.3.9.), dvs. i klartext att man utsett henne till syndabock för de psykosociala problemen på arbetsplatsen.

Det är alltså ostridigt att handlingarna lett till att Bellardini ställts utanför arbetsplatsens gemenskap, t.o.m. rent fysiskt. Det är svårt att se detta på annat sätt än att även det andra villkoret – det om utanförskap – är uppfyllt, mot bakgrund av Olofssons egen redogörelse. Bellardini har alltså enligt definitionen blivit utsatt för kränkande särbehandling.

Men istället för att följa sitt resonemang till dess logiska slutpunkt drar Olofsson, anmärkningsvärt nog, den motsatta slutsatsen: ”Enligt min bedömning har det inte framkommit att Stina Jeffner eller någon annan arbetsgivarföreträdare har utsatt Helena Bellardini för kränkande särbehandling”. Hur gick nu det till?

Här måste man komma ihåg att en advokats första plikt är att vara lojal mot sin klient, dvs. i detta fall Högskolan Dalarna och dess ledning. Lojaliteten får dock, enligt advokatsamfundets regler, inte gå utöver det etiskt försvarbara.

Olofsson har uppenbarligen försökt lösa denna konflikt genom att dels i praktiken gå med på att villkoren för kränkande särbehandling är uppfyllda samt föreslå en rad i och för sig vettiga förbättringar i högskolans hantering (av etiska skäl), dels bestrida slutsatsen att kränkande särbehandling faktiskt förekommit (av lojalitet mot uppdragsgivaren, och möjligen med baktanken att säkra framtida uppdrag).

Men genom att, i strid med vad som framkomit i det redovisade materialet, förneka att Bellardini blivit utsatt för kränkande särbehandling begår Olofsson själv en negativt präglad handling av starkt kränkande karaktär. Han gör sig därmed delaktig i den kränkande särbehandlingen.

Olofsson tar därvid till en rad bedrägliga strategier, som alla är välkända i utredningssammanhang. Vi har lånat terminologin nedan från en upplysande studie av utredningsfel som gjorts av docent Bo Edvardsson vid Örebro Universitet, en av Sveriges främsta experter på området:

  • logiska fel, dvs. frågeställningarna får inte styra utredningen och de fullföljs inte. Utredningen tar upp andra frågeställningar än de som ligger i uppdraget.
  • ”inte gå till botten”-felet. Utredningen går inte till botten med de händelser som enligt anmälaren ska ha inneburit kränkande särbehandling. Utredandet stannar upp på en vag nivå utan att nå precision och replikväxlingar mellan anmälare och anmäld.
  • relevansfel, dvs. irrelevant material tas med som om det vore relevant och även irrelevanta resonemang förs.
  • ”stå över lagen”-felet, dvs. utredaren anser sig själv kunna sätta sig över gällande lag rörande kränkande särbehandling och bedriver ogenerat sådan och uppdragsgivaren hakar på och godtar den kränkande utredningen; utredningen blir själv ett övergrepp.
  • säkerställandefel, kontroller genom bestyrkanden från uppgiftslämnare och genom replikering från berörd används inte.

Bellardini har i sin JK-anmälan påpekat att hon inte fått möjlighet till systematisk replikering. Flera av de andra felen illustreras t.ex. av resonemangen under punkt 5.4 i utredningen: ”Brister i Högskolans hantering av Helena Bellardinis rehabiliteringsärende m.m.”. Redan i mitten, som punkt 5.4.4., kommer slutsatsen: ”Enligt min bedömning är de eventuella bristerna [i] Högskolans hantering av Helena Bellardinis rehabilitering inte att betrakta som kränkande särbehandling”. Sedan fortsätter dock uppräkningen av brister och negativa handlingar vid rehabiliteringen, trots att domen så att säga redan fallit. Under punkt 5.4.6. nämns så att omplaceringen skapat en osäkerhet kring huruvida Bellardini skulle vara kvar inom ämnet och under punkt 5.4.7. att ”[d]etta har, enligt min bedömning, varit en brist i arbetsgivarens rehabiliteringsarbete”.

Varför dras slutsatsen om avsaknad av kränkande särbehandling vid rehabiliteringen innan alla brister vid rehabiliteringen räknats upp (logiskt fel)? Varför hänvisningen till de ”eventuella” bristerna snarare än de faktiska bristerna (”inte gå till botten”-felet)? Varför ställs frågan om kränkande särbehandling redan här när det som i själva verkar ska utredas i detta skede är om det förekommit negativt präglade handlingar (relevansfel)? Frågan om kränkande särbehandling innefattar ju en totalbedömning av hela utredningsmaterialet och hör hemma i slutet och inte i mitten av en utredning.

Genom att acceptera advokatens partsinlaga som en del av statlig utredning ger högskolan sken av att den uppfyller regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Det sker i och med rektor Marita Hilliges beslut 2014-11-18 att, med hänvisning till Olofssons utredning, inte vidta några ytterligare åtgärder, och är i sig ett brott mot regeringsformens krav.

Högskolans första misstag var att överhuvud taget anlita en advokat för uppdraget, vilket på grund av advokatrollens speciella karaktär rubbar utredningens objektivitet från början. Redan detta steg var ett brott mot regeringsformens krav på opartiskhet. Olofsson borde ha insett detta och avböjt uppdraget, med hänvisning till den etiska regeln att en advokat inte får främja orätt. Dessa initiala felsteg ledde sedan till en olycklig, om än blott alltför förutsägbar, kedja av andra tillkortakommanden.

Bellardini anmälde som sagt Högskolan Dalarna till Justitiekanslern. Handläggaren Sara Kästel avslog dock anmälan med motiveringen att man inte utreder kränkande särbehandling. Men Bellardini har i sin anmälan med all önskvärd tydlighet angivit att saken inte gäller kränkande särbehandling utan en grundlagsfråga som väl faller inom ramen för JK:s tillsynsuppdrag: ”Jag önskar att Justitiekanslern gör en bedömning om rektorns agerande [att godkänna Olofssons utredning och agera därefter] står i konflikt med regeringsformens krav på att myndigheter ska vara sakliga och opartiska och med krav på rättssäkerhet”. Ärendet kastar därmed en skugga även över JK.

Relaterade ärenden

JK kritiserade Högskolan Dalarna och Stina Jeffner för att ha brutit mot grundlagens meddelarfrihet

ARW kritiserade advokat Gustaf Dyrssen för oetiskt beteende

Lunds universitet använde fel definition av kränkande särbehandling i medarbetarenkät

JK svarade inte på den fråga som ställdes

EJO/MZ

This entry was posted in Myndighetsutövning and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Comments are closed.