Den som genomför en utredning av kränkande särbehandling bör enligt Arbetsmiljöverket ha möjlighet att agera opartiskt och ha de berördas förtroende. Men den föreskriften verkar inte stå högt i kurs vid Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund, där dekanen nu internutreder anklagelser mot två chefer vid Psykologiska institutionen trots att anmälaren krävt en extern utredning eftersom rektor i ett blogginlägg verkar ha tagit ställning i sak.

Som ARW tidigare berättat (se länk nedan) uppstod en kontrovers kring ett moment i psykologutbildningen i Lund: det s.k. externatet. Tanken var att det är viktigt för blivande psykologer att ifrågasätta sina egna invanda uppfattningar och fördomar. Det därför valda temat ”Var är pappa?” visade sig emellertid vara högst problematiskt för några kvinnliga studenter, som bl.a. upplevde de som sexistiskt och homofobt, varvid någon t.o.m. reagerade med ångestattacker.

Fem studenter gick till studierektorn, Jonas Bjärehed, och protesterade, varvid denne drog slutsatsen att momentet ”strider mot etiska normer och riktlinjer som gäller för verksamhet vid Lunds universitet”. Bjärehed befriade sedan studenterna från kursen. Istället fick de en kompletterande uppgift.

Läraren, Johan Grant, fick dock aldrig något klart svar angående vilken etisk norm som det brutits mot, utan bara höra att det ”måste rör sig om sådant som diskriminering och kränkande särbehandling”. Bjärehed framhöll också att ”snällhet är en princip som är viktig i arbetet”. Lite senare fick Johan Grant beskedet av prefekten Robert Holmberg att han fråntagits undervisningen på Externatet, återigen på oklara grunder.

Det var i detta läge som Grant bestämde sig för att anmäla sig själv för kränkande särbehandling alternativt diskriminering av studenterna för att få klarhet om vad som gäller och vem som gjort fel.

Mindre känt är att Grant även anmält studierektorn och prefekten för kränkande särbehandling av honom själv. Han menar bl.a. att de båda har diskuterat anklagelser mot honom med hans kollegor efter att han själv lämnat ett möte. Grant menar också att studierektor och prefekt muntligt, i mailkorrespondens med studenter och i pressen pekat ut honom som huvudorsaken till problemet som uppstått. Grant upplever att de genom agerandet gjort honom till syndabock.

Enligt information på Lunds universitets hemsida är följande exempel på kränkande särbehandling: att exkludera någon från möten, att anklaga någon orättvist och att hänga ut någon personligen.

I ett mejl till Samhällsvetenskapliga fakultetens dekan, Christofer Edling, yrkar Grant på extern utredning av anmälningarna. Han skriver:

En extern utredning har vissa fördelar eftersom det finns ett inslag av universitetet utreder sig självt i ett fall där man tycks också ha olika uppfattningar om vad den egna kulturen kan erbjuda för blinda fläckar. Min kritik handlar ju delvis om en slags tystnadskultur som bygger på att man är vänlig och inte tar de svåra diskussionerna och för fram kritik och i det sammanhanget kan det ju också vara en fördel för universitetet att säkra att man inte sedan i efterhand kritiseras. Om ni t.ex. skulle komma fram till att jag kränkt studenter och att jag inte blivit kränkt av prefekten så kommer förstås detta att kunna leda till en massa kritik och påståenden om att ni inte varit objektiva.

Grant anför i mejlet det faktum att LU:s rektor, Torbjörn von Schantz, i ett inlägg på rektorsbloggen redan verkar ha tagit ställning i konflikten – till förmån för studenterna och institutionsledningen och till nackdel för Grant själv.

I blogginlägget skriver von Schantz att han inte vill gå in på enskilda ärenden. Emellertid nämner han att det förekommit problem inom samhällsvetenskap och länkar till en Ledare i Blekinge Läns Tidning som bl.a. tar upp ärendet med Johan Grant. Trots att von Schantz egen diskussion håller sig på det principiella planet blir effekten att den trots allt måste tolkas som en kommentar bl.a. på Grants ärende.

I inlägget frågar von Schantz, retoriskt: ”Har vi så låg självkänsla att vi inte, som akademi, kan ta återkoppling – ibland till och med frän kritik – från studenter utan att i samma andetag säga att den akademiska friheten är hotad? Och vad säger det om oss som lärosäte, när vi ena stunden ivrar det grundmurade studentinflytandet, men i nästa stund förkastar studenternas rättmätiga försök till inflytande?”

Von Schantz fortsätter:

Det kan vara på sin plats att förklara att utbildningar utformas av varje institution, i kollegiala diskussioner och med prefekten som högst ansvarig för de utbildningar som ges vid respektive institution. Utbildningar är inte huggna i sten utan innehåll och utformning ändras i takt med att kunskapsbilden ändras. Nya behov tillkommer – inte minst i professionsutbildningar – och vissa kunskaper anses kanske inte längre vara relevanta. Som rektor förlitar jag mig på kollegialiteten och att lärare och forskare inom varje ämne är bäst lämpade att avgöra var kunskapsläget inom respektive ämne ligger och utformar en högkvalitativ utbildning med relevanta ämneskunskaper.

Det är således svårt att läsa detta på annat sätt än att von Schantz anser 1) att studenterna som klagade på Grants undervisning bara utövade rättmätigt studentinflytande, 2) att Grants kursmoment kanske inte längre är relevant därför att kunskapsbilden ändrats samt 3) att von Schantz har fullt förtroende för prefekten och ledningen för Psykologiska institutionen var gäller att avgöra detta och hantera situationen.

Det svar Grant får av dekanen är dock att det han anför inte ändrar beslutet att internutreda anmälningarna. Anmälan av institutionsledningen ska utredas av dekanen själv, medan Grants självanmälan ska utredas av prodekanen, Lena Eskilson.

Givet det som Grant anfört är dock en internutredning högst tvivelaktigt, vilket framgår av Arbetsmiljöverkets föreskrifter om kränkande särbehandling (AFS 2015:4). Enligt verket gäller att ”[d]en som genomför en utredning bör … ha … möjlighet att agera opartiskt och ha de berördas förtroende”. I egenskap av anmälare berörs Grant av utredningen, samtidigt som han uppenbarligen saknar förtroende för interna utredningar. Vidare är det tveksamt huruvida dekanen har möjlighet att agera opartiskt mot bakgrund av sin överordnades blogginlägg. Av samma skäl är det inte förtroendeingivande att lägga frågan om Grants agerande mot studenterna på prodekanens bord.

Kravet på opartisk handläggning är således inte uppfyllt när dekanen och prodekanen utreder Johan Grants anmälningar, utan dessa bör överlämnas till extern expert, som mycket väl kan utgöras av jurister vid något annat svensk lärosäte snarare än dyra privatkonsulter. Att utredningarna sköts ordentligt är av största vikt då, som Arbetsmiljöverket påpekar, ”[e]tt undermåligt utredningsförfarande när det gäller kränkande särbehandling kan vara skadligt både ur arbetsmiljö- och hälsosynpunkt”.

EJO/MZ

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦

Liknande ärenden

Lundalärare fråntas kurs: gav blivande psykologer ”panikångest”

KI:s utredning av fuskanklagad prorektor föredömlig: undvek jäv med ARW-metod

Lärare mobbades av chefer vid Högskolan Dalarna: advokatens utredning blev del av övergreppet