Identitetspolitiken sköljer nu över svenska högskolor som en flodvåg med aktuella exempel vid Konstfack och universiteteten i Malmö och Uppsala. Det ställs nu krav på ”representativ” kurslitteratur och på icke-vita föreläsare. Det är inte bara så att vissa ord inte längre får användas – de får inte längre uttalas. Om detta får fortgå försvinner all lärofrihet och meritokrati, och yttrandefriheten blir ett minne blott. I detta inlägg går ARW igenom de medel som står till buds för alla som vill protestera mot den nya politiska ordningen.

I en utställning 2018 föreslog några studenter från konstnärsgruppen Brown Island att Konstfacks utställningslokal Vita havet skulle byta namn. Färgen vit ansågs i sig rasistisk. En lärare föreslog istället ”Bruna havet”. För att komma in på Konstfack räcker det inte längre att du ”bara” kan rita eller måla, utan du måste också, och framför allt, behärska identitetspolitikens jargong – helst i form av ”normkritik”.

Innan dess hade vi konflikten i Uppsala kring ordet ’’neger’’ där kontexten var ett kursmoment om sökning i gamla arkiv på ålderdomliga uttryck. Att uttala ordet var tillräckligt för att det skulle ta hus i helvete. Nyligen reagerade en student vid samma lärosäte på att ”neger” förekom i reportaget de skulle läsa i journalistik och anmälde institutionens hantering av ärendet till rektor. Studenter på sexologimastern i Malmö krävde för någon vecka sedan att icke-vita lärare skulle anställas. Krav ställdes även på kurslitteraturen som inte ansågs tillräckligt normkritisk. Lunds universitet har tidigare uppmanat till kvotering av kurslitteratur efter författarens kön.

Det som många (inklusive ARW) befarade är alltså på väg att hända: den identitetspolitiska vågen sköljer över Sverige och vi är på väg att få en situation liknande den i Kanada och USA där högskolorna i många fall kapitulerat inför påtryckningarna och upphört att värna tanke- och yttrandefrihet i känsliga fall.

Identitetspolitiken är inte bara en intellektuell tvångströja, vilket är illa nog, utan också ett svart hål som slukar all den energi som istället kunde gått till forskning, utbildning och lärande. Företrädarena blir nämligen aldrig nöjda – det finns alltid en ny förmodat utsatt grupp att verka för, nya utnämnda offer att stödja. Resultatet blir, som Sara Kristoffersson, oppositionell på Konstfack, skriver, ”ett intellektuellt risksamhälle där känslor, upplevelser och ängslighet tenderar att trumfa kunskap, reflektioner och sunt förnuft”.

Men ännu är inte allt förlorat, ännu finns tid att handla.

Hur kan då ett effektivt motstånd se ut? Vi föreslår nedan en rad åtgärder. I vissa är det saker som var och en av oss som arbetar eller studerar vid högskolan kan göra. I andra fall rör det sig om systemförändringar som kräver en längre tidshorisont och någon form av formell makt för att kunna implementeras.

För lärare, doktorander och studenter

(1) Använd rättssystemet!

Identitetspolitik kan strida mot svensk grundlag. Till exempel skyddas meritokratisk anställning i regeringsformen: ”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” (12 kap 5 § 2 st). Att ha en viss hudfärg är inte en saklig grund för anställning. Enligt regeringsformen är allt tillåtet att säga som inte uttryckligen är förbjudet i lag (2 kap 20 §). Europakonventionen är svensk lag (2 kap 19 § regeringsformen). Enligt konventionsartikel 10 gäller att ”[V]ar och en har rätt till yttrandefrihet”. Grundlagsbrott kan anmälas till Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO). Det kan dock vara svårt att få rätt, vilket inte hindrar att själva anmälan kan ha viss avskräckande effekt om den blir offentlig. Överträdelser kan även anmälas till Academic Rights Watch, som då agerar som privat ombudsman för akademiker.

(2) Ge tillbaka med samma mynt!

Om du blir okynnesanmäld för sexism, kränkning, rasism kan det vara värt att svara med en motanmälan, där du själv intar ”offerrollen”. Din bevisning: du känner dig kränkt av anmälan! Känsla ställs mot känsla, således – såsom tiden kräver. Lägg gärna till en snyfthistoria om hur du inte kunnat sova den senaste tiden, varit sjukskriven för depression, ditt sexliv påverkats osv. – allt på grund av anmälarna. Om ord börjar förbjudas och annan politisk korrekt terminologi kan du även klaga på att du inte fått delta i beslutet om den terminologiska ändringen. Du har med andra ord blivit ”exkluderad” och ”diskriminerad”, och inte minst har din ”arbetsmiljö” negativt påverkats. Vidare har du inte fått ”provprata utan att ifrågasättas”. Här gäller det således att pricka in så mycket av motståndarsidans terminologi som möjligt för att största möjliga effekt ska uppnås. Var särskilt tydlig med hur anmälarna med sin handling ”reproducerar” inskränkningar av yttrandefrihet mm. Att de tydligen inte tillåter en ”mångfald” av åsikter är ju heller inte till deras fördel. Om du anmäler internt för diskriminering eller arbetsmiljöproblem måste högskolan utreda saken. Det leder normalt inte i till åtgärd, men den osäkerhet som skapas kan vara till din fördel. Och du visar att du är orädd och inte är att leka med!

(3) Hänvisa till akademisk frihet och internationella normer!

Statliga svenska högskolor är förpliktigade att ”göra allt de kan” för att uppfylla UNESCO:s rekommendationer för högre utbildning från 1997 (se artikel 74). Där finns t.ex. stöd för lärofriheten: ingen får blanda sig i en lärares undervisning eller tvinga en lärare att undervisa mot hennes samvete och bättre vetande (artikel 28). Bra att ta till när litteraturlistorna börjar kvoteras efter författares kön, etnicitet, sexuella läggning eller annan irrelevant egenskap! En annan användbar del handlar om rätten att kritisera den egna högskolans ledning och policy (artikel 27). En hittills oprövad möjlighet är att anmäla till Svenska UNESCO-rådet, en vad det verkar tämligen tandlös och anonym organisation, men återigen gäller att anmälan i sig skapar osäkerhet och därför, om den blir känd, kan ha önskvärd psykologisk effekt.

Mer långsiktiga förslag, främst för rektorer och andra personer i ledningsställning:

(4) Antag Chicago-deklarationen för yttrandefrihet som campus-policy!

Ett 50-tal amerikanska universitet har antagit det s.k. Chicago Statement som allmän policy. Deklarationen förpliktigar alla på campus att skydda och främja det fria ordet, t.ex. genom att avvisa deplatforming av kontroversiella föreläsare eller förbjuda yttranden enbart av det skälet att de uppfattas som stötande och obehagliga. Det finns inget rättsligt eller annat hinder för att svenska högskolor inför en liknande policy som ett internt kommunikationsdokument, för att konkretisera vad yttrandefriheten på campus innebär.

5) Kunskapsintegrering istället för jämställdhetsintegrering – gör upp med relativismen!

Själva grunden till identitetspolitiken är en allmän relativism enligt vilket sanning är relativ etnisk eller annan grupp. Alla grupper har enligt detta synsätt ”sin egen sanning” och det finns inget perspektiv som är objektivt rätt. Därför måste alla perspektiv ”representeras” på högskolan. Ett åtgärdspaket mot identitetspolitiken bör därför även innehålla instrument mot relativism. Vårt förslag är en allmän uppryckning i form av ett nytt initiativ som förslagsvis kan kallas kunskapsintegrering. Det enklaste vore att låta UNESCO:s rekommendationer (se ovan) får genomsyra all utbildning och forskning. Detta kan ske i seminarieform eller på annat sätt samt få nedslag i olika policydokument. Som sagt är statliga universitet redan under en internationell förpliktelse att göra allt de kan för att implementera rekommendationerna.

6) Motverka den till forskning förklädda aktivismen!

Mycket av det som kallas forskning inom olika discipliner är egentligen en form av aktivism, ofta av starkt identitetspolitisk karaktär. En del av kunskapsintegreringen ovan kan vara att hitta olika sätt att komma tillrätta med till forskning förklädd aktivism. Universitetets grunduppgift i samhället är att beskriva världen som den är, inte som den borde vara. Vetenskapens sanningar kan sedan utgöra faktaunderlag för politikernas beslut. Vidare: från vad som är följer inte vad som bör eller inte bör vara fallet. Att tro annorlunda är att hemfalla åt det naturalistiska misstaget. Av det faktum att vissa könsroller gäller i samhället, exempelvis, följer inget svar på frågan om rollerna också bör gälla. Av det faktum att det finns biologiska könsskillnader på personlighetsnivå följer inte att könen bör behandlas olika. Likaså finns det inget nödvändigt samband mellan det faktum att klimatet utvecklas i en viss riktning och värderingen att det inte borde göra det.

7) Kanalisera godhetssignalerandet i produktiv riktning!

Vid sidan av det genuina rättvisepatos som många ungdomar har så har de också ett stort behov av att signalera godhet och dygd. Vissa forskare, som evolutionspsykologen Geoffrey Miller, menar att detta har sin evolutionära grund. Den som signalerar godhet signalerar också mental hälsa och andra biologiskt gynnsamma egenskaper. Detta, menar Miller, har gjort godhetssignalerandet sexuellt attraktivt i konkurrensen om framtida partners. Identitetspolitiken erbjuder enligt ovan obegränsade möjligheter på den fronten, vilket delvis förklarar dess popularitet främst bland unga. Problemet uppstår när den krockar med fundamentala akademiska och demokratiska lagar och normer. För en högskola där sådana konflikter uppstår gäller det framför allt att inte ge vatten på kvarn, men även att kanalisera denna naturkraft i en mer produktiv riktning. Att erbjuda engagemang i olika biståndsprojekt samt synliggöra studenter som deltar vore en möjlighet.

EJO/MZ/AE

♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦