I Genusdoktorinen riktar Arpi och Wyndhamn långtgående kritik mot jämställdhetsintegreringen vid svenska högskolor 2017-2019. Kritiken från vänster och genushåll lät inte vänta på sig. Men Arpi och Wyndhamn får stöd i en ny artikel i den internationella tidskriften Societies där det konstateras att jämställdhetsintegreringen på punkt efter punkt bröt mot UNESCO:s internationella riktlinjer för akademisk frihet.
2016 beslöt regeringen att alla statliga svenska universitet skulle utveckla en plan för hur universitetet avser att utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering för att aktiviteterna ska bidra till att uppnå jämställdhetsmålen. Enligt dåvarande utbildningsminister var syftet att säkra Sveriges ställning som framstående kunskaps- och forskningsnation genom att stödja kvinnliga akademiker.
Beslutet ledde till att jämställdhetsintegreringen genomfördes vid samtliga lärosäten i perioden 2017-2019.
I den uppmärksammade boken Genusdoktrinen argumenterar författarna, Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, att högskolorna därmed offrade såväl tanke- som yttrandefriheten. Så här sammanfattar de sin kritik:
En revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering och används som täckmantel för en radikal och djupgående process. Kvinnor kvoteras in bakom lyckta dörrar. Forskare tystnar av rädsla för repressalier. Kunskap snedvrids när forskningsmedel villkoras med att studierna måste inkludera ett genusperspektiv – om det så är glaciärer, mumintroll eller brofästen man forskar om. Det som nu sker på universiteten påverkar snart hela samhället.
Rektionerna från vänster och genushåll lät inte vänta på sig. Boken påstods bl.a. lägga fram en på sakfel byggd konspirationsteori, använda sig av anekdotisk bevisföring och presentera ett tendentiöst urval exempel. Arpi och Wyndhamn har systematisk tillbakavisat kritiken i en rad repliker i medierna.
En ny studie i tidskriften Societies ger emellertid starkt stöd för Arpi och Wyndhamns slutsatser på en rad centrala punkter. Studien fann att införandet av jämställdhetsintegrering i flera avseenden kränkt den akademiska friheten och att detta skett enligt de internationella standarder som fastställts av UNESCO.
Författarna till studien, filosofen Erik J Olsson och historikern och statsvetaren Jens Stilhoff Sörensen, är båda aktiva i Academic Rights Watch.
– Vi gjorde en noggrann analys av det material som presenteras i Genusdoktrinen samt i annan relevant litteratur. Till skillnad från Arpi och Wyndhamn använder vi UNESCO:s rekommendationer för akademisk frihet som internationellt överenskommen normativ standard, säger Olsson.
Specifikt konstaterar studien att även om det finns en viss variation beroende på högskola infördes jämställdhetsintegrering i en version som var förvånansvärt radikal när det gällde betoningen på identitetspolitiska idéer och påståenden. T.ex. talas det i många jämställdhetsplaner om vikten av intersektionalitet och maktanalys i alla högskolans processer.
– Det identitetspolitiska tankegodset går enligt vår mening klart utöver innehållet i regeringens faktiska direktiv som i första hand framhåller vikten av likabehandling, förklarar Olsson.
Dessutom infördes jämställdhetsintegreringen väsentligen ”uppifrån” och inte av högskolorna själva, då processen styrdes av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, en av regeringen inplanterad ”trojansk häst” i det akademiska systemet.
– Sekretariatets dubbla ställning som akademisk avdelning och nationell enhet med politiskt syfte att främja genusforskningen hotade högskolornas självständighet på ett sätt som direkt strider mot artiklarna 17-19 i UNESCO:s rekommendationer.
Dessutom utesluter den form av jämställdhetsintegrering som antogs av många svenska universitet i huvudsak biologiska perspektiv på könsskillnader och har därmed potentiellt en hämmande effekt på forskning och yttranden om sådana skillnader, i strid med en annan fundamental UNESCO-princip. Som exempel hänvisar Olsson och Sörensen till de kända fallen med Germund Hesslow och Erik Ringmar vid Lunds universitet, som även ingående behandlas i Genusdoktrinen.
– Universitetets hantering stred i båda fallen mot exempelvis Artikel 28 som skyddar lärofriheten, säger Olsson.
Olsson och Sörensen hänvisar i sin artikel även till en nyligen genomförd studie av Guy Madison som ARW har uppmärksammat tidigare. Studien visar att männen hade betydligt fler publikationer och citeringar inom både medicin och samhällsvetenskap bland nyblivna professorer vid de sex största universiteten. Studien gäller perioden 2009-2014, dvs. något år innan jämställdhetsintegreringen genomfördes.
– Mycket tyder på att den svenska högskolan i själva verket inte var systematiskt ojämlik till kvinnor nackdel när jämställdhetsintegreringen infördes 2017 och att processen därför helt saknade stöd i UNESCO:s rekommendationer.
Enligt Artikel 41 gäller nämligen att olika jämställdhetsinitiativ måste avbrytas när målet att kvinnor och män ska ha lika möjligheter uppnåtts och det finns rutiner på plats för att garantera fortsatt likabehandling.
– I vår artikel uttrycker vi därför farhågan att jämställdhetsintegreringen, förutom alla andra problem, även kan ha förvärrat en redan existerande tendens att nedvärdera manliga akademikers meriter, säger Erik J Olsson.
♦ Gillade du det du nyss läste? Stöd vår verksamhet! Nu också via Patreon! ♦
Liknande ärenden
Krönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: Är ojämn könsfördelning ett jämställdhetsproblem?
Sommarkrönika av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn: genusdoktrinens kafkafälla
Oroande rapport från UKÄ: regeringen pressade KI att bryta mot grundlagen
Sommarkrönika av Lotta Knutsson Bråkenhielm: jämställdhet och biofobi